Av länsstyrelse utsedd ordförande i pensionsstiftelses styrelse blir styrelseledamot
Besvär av Belgal AB angående fastställelse av pensionsstiftelses stadgar m.m.
En av länsstyrelsen enligt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. utsedd utomstående ordförande i pensionsstiftelse som tryggar pension till huvuddelägare i stiftarbolaget får ställning som ledamot i stiftelsens styrelse. Tillika fråga om fastställelse av stiftelsens stadgar.
Lst och KRS ansåg att ordföranden tillika skulle vara ledamot i styrelsen.
RR biföll inte besvären och anförde bl.a.:
”I samband med anmälan enligt 2 § andra stycket lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser (tillsynslagen) beträffande Belgal Aktiebolags särskilda pensionsstiftelse anhöll stiftelsens styrelse hos länsstyrelsen i Stockholms län att länsstyrelsen skulle fastställa de för stiftelsen upprättade stadgarna.
Länsstyrelsen beslutade den 18 juli 1988 bl.a. att stiftelsen, som befanns främja ett allmännyttigt ändamål, skulle stå under länsstyrelsens tillsyn, att Hans Talling skulle utses till ledamot av och ordförande för stiftelsens styrelse för viss närmare angiven tid, att stadgarna inte kunde fastställas med ingiven utformning samt att anmoda stiftelsens styrelse att snarast fatta beslut om erforderliga ändringar.
Pensionsstiftelsen överklagade länsstyrelsens beslut med yrkande att det skulle undanröjas i vad det avsåg utseendet av Hans Talling till ledamot av styrelsen samt att länsstyrelsen skulle åläggas att fastställa de av stiftaren, Belgal Aktiebolag, den 20 april 1988 antagna stadgarna för stiftelsen.
De i målet uppkomna frågorna har därför kommit att röra dels huruvida en utomstående, av länsstyrelsen utsedd ordförande av länsstyrelsen kan utses även till ledamot av styrelsen, dels huruvida stadgarnas innehåll är sådant att länsstyrelsen ägt att vägra fastställelse.
För att den av länsstyrelsen förordnade ordföranden har betraktats som styrelseledamot talar också, som kammarrätten anfört, avsaknaden av särskilda regler i tryggandelagen om ansvar för och ersättning till denne.
I likhet med kammarrätten finner således regeringsrätten att en utomstående person, som länsstyrelsen enligt 165 andra stycket första punkten tryggandelagen har förordnat till ordförande i stiftelsens styrelse, därmed även får ställning som ledamot i styrelsen. Stiftelsens talan i den delen skall således ogillas.
Vad härefter gäller frågan om länsstyrelsen haft fog för att vägra fastställa stiftelsens stadgar noterar regeringsrätten till en början att pensionsstiftelser numera visserligen är underkastade såväl anmälningsplikt som länsstyrelsens tillsyn (se nyssnämnda 2 § andra stycket samt 8 § tillsynslagen liksom 31 och 32 §§ tryggandelagen) men att någon länsstyrelsens fastställelse av stadgarna inte krävs enligt författningsbestämmelse. Sådan fastställelse är inte heller någon förutsättning för exempelvis avdrag vid inkomstbeskattningen för en arbetsgivares avsättning till stiftelsen. Enligt 5 § första stycket tillsynslagen har länsstyrelsen emellertid att på begäran fastställa stadgar för en stiftelse, så framt stiftelsen finnes främja ett allmännyttigt ändamål. Vad stadgarna skall innehålla framgår av andra stycket i nämnda paragraf.
Länsstyrelsen har riktat invändningar mot 4, 9, 10 och 13 §§ i de ingivna stadgarna. Vad gäller 4 § framgår av vad som förut konstaterats om den av länsstyrelsen utsedda styrelseordförandens funktion att andra stycket har ett felaktigt innehåll.
I 10 § anges att stiftelsen skall upplösas i händelse bolagets verksamhet upphör, om bolaget försätts i konkurs eller inleder förhandling om offentligt ackord. Någon möjlighet att upplösa en stiftelse enbart av den anledningen att stiftaren inleder ackordsförhandling finns emellertid inte enligt nuvarande lagstiftning (se 19 § tryggandelagen). Denna och övriga av länsstyrelsen påtalade bestämmelser ger vid handen att stadgarna i dessa delar går tillbaka på förebilder som har utformats på grundval av innehållet i äldre lagstiftning och inte anpassats till bestämmelserna i tryggandelagen. Det är således olämpligt att stadgarna i föreliggande skick fastställs av tillsynsmyndigheten.
Stiftelsens talan skall således ogillas.
Regeringsrätten bifaller inte besvären.”
Ett regeringsråd var skiljaktig och ansåg inte att ordföranden skulle bli ledamot.
(Dom 911106, målnr 1322-1989)
Royalty för familjenamn avdragsgill driftkostnad
Besvär av Spendrups Bryggeri AB angående inkomsttaxering 1983.
Ett rörelsedrivande fåmansaktiebolag har betalat ett som royalty betecknat belopp till annat aktiebolag med i huvudsak samma ägare. Beloppet avsåg nyttjande av varumärke innefattande ägarfamiljens namn som registrerats av sistnämnda bolag. Fråga huruvida beloppet utgjort avdragsgill driftkostnad.
”Genom avtal den 31 maj 1980 mellan Grängesbergs Bryggeri Aktiebolag (sedermera Spendrups Bryggeri Aktiebolag) i vilket Jens och Ulf Spendrup var huvudägare, och Aktiebolaget Bröderna Spendrup överlät sistnämnda bolag till bryggeribolaget rätten att använda varumärket ”Spendrups” för öl av klass II och III. Härvid överenskom parterna bl.a. följande. Royalty skulle utgå med sex kronor per hektoliter försåld dryck från bryggeribolaget. Royaltybeloppet skulle de första fem åren justeras med hänsyn till basbeloppets förändring. Därefter skulle parterna förhandla om royaltyns storlek. Royalty skulle inte utgå så länge bryggeribolagets försäljning understeg 15 000 hektoliter per år. Aktiebolaget Bröderna Spendrup ägde rätt att överföra avtalet på annan. Avtalet skulle gälla i tio år med ett års ömsesidig uppsägning. Genom ett inte daterat avtal mellan Aktiebolaget Bröderna Spendrup och Handelsbolaget Familjen Spendrup, som inregistrerats den 11 mars 1982, överlät förstnämnda bolag royaltyavtalet till handelsbolaget. Enligt överlåtelseavtalet skulle all royalty, som enligt royaltyavtalet skulle ha tillfallit Aktiebolaget Bröderna Spendrup, betalas ut till handelsbolaget. Avtalet skulle gälla under tre år med ett års ömsesidig uppsägning. Handelsbolaget ägdes av medlemmar av familjen Spendrup.
I enlighet med nu berörda två avtal betalade bryggeribolaget under beskattningsåret 298 302 kronor till handelsbolaget. I målet är fråga huruvida bryggeribolaget har rätt till avdrag för detta belopp.”
LR och KRSu fann att de utbetalade beloppen utgjorde annan ersättning än royalty och vägrade avdrag. RR medgav avdrag och anförde bl.a.:
”Regeringsrätten gör följande bedömning. Avdragsrätt föreligger för bryggeribolaget om utbetalningen avsett driftkostnad enligt 29 § 1 mom. kommunalskattelagen. Häri ligger ett krav på att utbetalningen skall ha marknadsmässig karaktär. Riksskatteverket har bestritt att så är fallet och har framhållit i huvudsak dels att betalningarna inte kan anses som royalty på grund av att varumärket saknade värde eller hade ett mycket lågt värde vid avtalstillfället, dels att betalningarna inte var marknadsmässiga eftersom bryggeribolaget självt hade upparbetat värdet på varumärket.
Aktiebolaget Bröderna Spendrup hade enligt varumärkeslagen ensamrätt till varumärket ”Spendrups” från och med den 30 maj 1980. Rätten överläts genom avtalet den 31 maj 1980 till bryggeribolaget mot ersättning av sex kronor per hektoliter öl som försålts under varumärket under förutsättning att försäljningen uppgick till minst 15 000 hektoliter. Försäljningen under år 1980 understeg 15 000 hektoliter och någon royalty utgick då inte. Under år 1981 uppgick försäljningen till ca 43 000 hektoliter och under år 1982 till ca 50 000 hektoliter. Regeringsrätten finner mot bakgrund av det anförda att varumärket ”Spendrups” under beskattningsåret haft ett ekonomiskt värde som i och för sig motiverar att ersättning utgick för dess användande. Den omständigheten att värdet på varumärket ursprungligen var obetydligt och att kostnaderna för märkets marknadsföring och inarbetande burits av bryggeribolaget föranleder inte annan slutsats. Vidare bör beaktas att royaltybeloppet sex kronor per hektoliter är måttligt i förhållande till royalty som bolaget erlägger för nyttjande av annat varumärke. Härtill kommer att det såvitt framgår av utredningen förelåg speciella skäl – önskan att skydda familjenamnet – för att låta varumärkesrätten tillkomma ett annat rättssubjekt än bryggeribolaget. Även det nu anförda talar för att den av bryggeribolaget utgivna ersättningen kan anses marknadsmässig. Regeringsrätten finner vid en samlad bedömning att royaltyutbetalningen i betydande grad haft marknadsmässig karaktär och att det i målet aktuella beloppet sex kronor per hektoliter i sin helhet är att anse som avdragsgill driftkostnad. Det förhållandet att rätten till royaltybeloppet efter överlåtelse tillkommer handelsbolaget kan inte inskränka bryggeribolagets avdragsrätt. Bryggeribolagets talan skall alltså bifallas och bolaget medges avdrag med ytterligare 298 302 kronor.”
(Dom 911127, målnr 358-1990)