Inledning
Enligt svensk skatterätt är ett utländskt bolag inte skattskyldigt i Sverige för inkomst av näringsverksamhet, såvida inte företaget bedriver sådan verksamhet i Sverige från ett fast driftställe här. Från denna regel finns ett viktigt undantag i 2 § 12 mom. lagen om statlig inkomstskatt (SIL), den s.k. Luxemburgparagrafen. Enligt denna bestämmelse skall bolag eller annan juridisk person för ekonomisk verksamhet som har sitt säte i utlandet vid svensk beskattning betraktas som svensk ekonomisk förening, såvida företaget, direkt eller genom förmedling av juridisk person, huvudsakligen ägs eller på annat därmed jämförligt sätt innehas av svenska fysiska personer och företagets verksamhet väsentligen består i förvaltning av eller handel med värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom.
Under senare år, främst sedan den svenska valutaavregleringen påbörjades, har tillämpningsområdet för Luxemburgparagrafen diskuterats i olika sammanhang och fora. Bland annat har den behandlats av Peter Sundgren i artikeln Valutaavregleringens skatteeffekter, Svensk Skattetidning 1989 s. 374 ff, av Kent Simon i artikeln Utländska holdingbolag och Luxemburg-regeln, SN 1989 s. 513 ff samt av Jan Mikael Bexhed i artikeln Luxemburgparagrafen prövad av regeringsrätten, SN 1990 s. 273 ff.
För att Luxemburgparagrafen skall vara tillämplig måste alltså följande fyra förutsättningar vara uppfyllda.
Fråga skall vara om ett bolag eller annan juridisk person för ekonomisk verksamhet med säte i utlandet.
Det utländska subjektets verkliga ledning skall utövas här i riket (ledningsrekvisitet).
Det utländska subjektet skall direkt eller genom förmedling av juridisk person huvudsakligen ägas eller på annat sätt innehas av svenska fysiska personer (ägarrekvisitet).
Det utländska subjektets verksamhet skall väsentligen bestå i förvaltning eller handel med värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom (verksamhetsrekvisitet).
Således räcker det att konstatera att ett av rekvisiten ej är uppfyllt för att Luxemburgparagrafen inte är tillämplig.
Regeringsrätten har i dom den 25 april 1990, mål nr 4593-1989 (RÅ 1990 ref 55) avseende ett överklagat förhandsbesked, prövat och klarlagt omfattningen av ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen. I det följande skall vi närmare försöka belysa verksamhetskriteriet och särskilt i vad mån holdingbolags innehav av organisationsaktier kan anses utgöra förvaltning av värdepapper i Luxemburgparagrafens mening.
För den fortsatta framställningen är det dock av betydelse att något beröra regeringsrättens dom. För ett utförligare referat av domen, se Bexheds ovannämnda artikel.
I domen gör regeringsrätten följande generella tolkningsuttalanden.
”Av de anmärkta förarbetena framgår otvetydigt att Luxemburgparagrafen har sin grund i uppkomna farhågor för en utveckling där svenska medborgare i syfte att undandra sig beskattning här i riket för över kapital i form av värdepapper till utländskt holdingbolag samtidigt som de genom sitt inflytande över bolaget alltjämt för egen del kan förfoga över bolagets tillgångar och avkastning som om de vore direkta ägare.
Luxemburgparagrafen måste tolkas mot bakgrund av vad som förekommit under förarbetena. Insatt i sitt sammanhang bör uttrycket ’genom förmedling av juridisk person . . . ägs’, som inte kan anses entydigt, förutsättas åsyfta ett förhållande som innebär att den eller de fysiska personer som indirekt ’äger’ det utländska bolaget har ett sådant inflytande i den ’förmedlade’ juridiska personen att de rent faktiskt har samma rådighet över det utländska bolaget – och därmed över dess tillgångar och avkastning – som de skulle ha haft vid ett direktägande . . .
Till stöd för den nu förordade tolkningen talar också det förhållandet att Luxemburgparagrafen eljest skulle bli tillämplig inte bara på fall där endast ett begränsat antal fysiska personer äger aktier i bolag som i sin tur äger ett holdingbolag för tillvaratagande av sådana personers egna intressen med avseende på holdingbolagets tillgångar och avkastning. Paragrafen skulle sålunda komma att gälla även där ägarkretsen är så vid att det personliga intresset från de fysiska personernas sida är av helt underordnad betydelse eller rent av obefintligt. En sådan tillämpning av Luxemburgparagrafen skulle uppenbarligen gå långt utöver vad som lagstiftaren åsyftat med densamma.”
Av intresse är kanske också att notera att rättsnämndens minoritet ansåg att det tilltänkta holdingbolaget skulle komma att innehas som ett led i organisationen av den svenska rörelsen, varför minoriteten ansåg att fråga inte var om sådan förvaltning av värdepapper som avses i Luxemburgparagrafen. Minoriteten ansåg således att verksamhetskriteriet inte var uppfyllt.
Huruvida regeringsrätten delade minoritetens uppfattning framgår ej av regeringsrättens dom, eftersom denna fråga inte behövde prövas.
Bexhed anger i sin artikel s. 278 att han personligen delar den bedömning rättsnämndens majoritet gjorde, dvs. det skall inte göras någon åtskillnad mellan förvaltning av aktier i helägda fastighetsbolag å ena sidan och förvaltning av värdepapper å andra sidan.
Med hänsyn till regeringsrättens ovan angivna tolkningsuttalanden kan slås fast att Luxemburgparagrafen skall tolkas mot bakgrund av dess syften.
Enligt vår bedömning bör en likartad tolkningsmetod applicerad på uttrycket ”företagets verksamhet väsentligen består i förvaltning av eller handel med värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom” (nedan sammanfattat till ”Uttrycket”) leda till att holdingbolag som innehas som ett led i en koncerns organisation av sin verksamhet undantas från Luxemburgparagrafens tillämpning. Med andra ord delar vi inte helt den uppfattning Bexhed ger uttryck för.
Uttryckets entydighet
För det första torde man kunna konstatera att det ovan nämnda Uttrycket på intet sätt är entydigt. Den bästa illustrationen för detta torde vara den nya definitionen av förvaltningsbolag i 7 § 8 mom. 2 st. lagen om statlig inkomstskatt (se även prop. 1989/90:110 s. 7554 ff). Enligt denna definition är ett förvaltningsbolag ett svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening som förvaltar värdepapper eller likartad lös egendom och därutöver inte – direkt eller indirekt – bedriver någon eller endast obetydlig verksamhet. Ett holdingbolag som har rörelsedrivande dotterbolag är således enligt denna definition inte ett förvaltningsbolag.
För det andra kan nämnas, att man tidigare noga skilde på ett förvaltningsbolags innehav av kapitalplaceringsaktier och organisationsaktier, vilket framgår av följande uttalande i GRS (8:e uppl s. 696):
”Bakom denna undantagsbestämmelse ligger resonemanget att rörelse samt jord- och skogsbruksbedrivande företags innehav av aktier och andelar i förvaltningsföretag, som i sin tur äger aktier och andelar, i princip bör anses ha anskaffats i kapitalplaceringssyfte, dvs. skattskyldighet bör föreligga för utdelning från förvaltningsföretaget. Undantag bör emellertid gälla för utdelning från sådana förvaltningsföretag vars verksamhet uteslutande består i att inneha aktier eller andelar i företag, som utgör organisationsföretag till ägaren eller ägarna av förvaltningsföretaget. I sådant fall betingas innehavet av aktierna eller andelarna i förvaltningsföretaget av den verksamhet ägarna av företaget bedriver.”
Av det ovan sagda torde enligt vår mening följa att Uttrycket ”förvaltning av eller handel med värdepapper” i Luxemburgparagrafen kan tolkas så att det enbart omfattar bolag som innehar aktier m.m. i kapitalplaceringssyfte. Återstår då att se om en sådan tolkning står i överensstämmelse med paragrafens syfte.
Paragrafens syfte
Något förenklat torde man kunna säga att Luxemburgparagrafens syfte varit att förhindra att i Sverige boende svenska medborgare placerar sin svenska privatförmögenhet direkt eller indirekt i ett utländskt bolag i syfte att undvika svensk beskattning på kapitalavkastningen.
Frågan är då om detta kan vara syftet med etablerandet av ett utländskt internationellt eller nationellt holdingbolag vilket innehar organisationsaktier. (Med ett nationellt holdingbolag avses ett holdingbolag i utlandet där ägandet av utländska bolag i ett och samma land samlas i avsikt att bl.a. möjliggöra vinstutjämning mellan de enskilda bolagen medan med ett internationellt holdingbolag avses ett holdingbolag etablerat i ett land där ägandet av bolag i andra länder samordnas.)
Enligt vår mening är den enda omständighet som talar för att man skulle kunna inrymma denna typ av holdingbolag under Luxemburgparagrafens tillämpningsområde det faktum att denna typ av holdingbolag inte uttryckligen undantagits.
Följande skäl talar istället för att syftet med Luxemburgparagrafen inte varit att omfatta denna typ av holdingbolag.
Bildandet av ett internationellt eller nationellt holdingbolag i utlandet innebär i normalfallet i sig ingen kapitalexport från Sverige. Finansiering av holdingbolaget sker i normalfallet högst med ett belopp som motsvarar kostnaden för de rörelsedrivande dotterbolagen och är i många fall (särskilt i fråga om nationella holdingbolag) lägre. Avgörande i sistnämnda fall är oftast om avdrag kan erhållas i holdingbolaget för finansieringskostnader.
Syftet med ett nationellt holdingbolag i ett visst land är i normalfallet att möjliggöra skattemässig vinstutjämning mellan ett antal bolag i detta land.
Syftet med ett internationellt holdingbolag är i de flesta fall att reducera utländsk källskatt och inte att reducera svensk skatt.
Såväl internationella som nationella holdingbolag kan i normalfallet vidareutdela erhållen utdelning utan skattekonsekvenser i Sverige, varför avsikten med dessa bolag knappast kan vara att genom kapitalexport undvika svensk skatt.
I SOU 1962:59 s. 221 anges bl.a. att ”vid tillkomsten av nuvarande 64 § 2 mom. kommunalskattelagen uppmärksammades särskilt tendenser att bilda utländska holdingbolag för förvaltning av svenska aktier och andra svenska förmögenhetstillgångar”. Det ursprungliga förslaget till lagstiftning anger också att lagrummet enbart skall tillämpas vid förvaltning av svenska fastigheter (jfr bla prop. 1933:171 s. 11).
I prop. 1933:171 s. 12 anges uttryckligen att regeln inte är avsedd att inbegripa sådana industri- eller handelsaktiebolag i utlandet, som är svenska dotterbolag. Vår uppfattning är att det förhållandet att man valt att organisera sin verksamhet i utlandet via ett internationellt eller nationellt holdingbolag inte borde vara diskriminerande.
Luxemburgparagrafen avser enligt de ursprungliga förarbetena att träffa bolag vars verksamhet ”lika väl kunnat äga rum här i landet” (prop. 1933:171 s. 11). Beträffande nationella holdingbolag torde det stå utom allt tvivel att den funktion ett sådant bolag skall uppfylla inte kan fullgöras av ett svenskt bolag.
Slutsats
Uttrycket ”företagets verksamhet väsentligen består i förvaltning av eller handel med värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom” är inte entydigt. Uttrycket kan tolkas så att endast förvaltning av eller handel med andra värdepapper än organisationsaktier skall omfattas av bestämmelsen. Denna tolkning överensstämmer väl med syftet bakom lagstiftningen.
Luxemburgparagrafen bör således inte omfatta holdingbolag som innehas som ett led i en koncerns organisation av sin aktiva verksamhet.
Håkan Nylén och Anders Köhlmark
Håkan Nylén och Anders Köhlmark är verksamma som skattejurister med internationell inriktning hos Bohlins Revisionsbyrå AB.