A Inkomstskatt

2.1 Intäkter

I RÅ 1990 ref. 3 (SN 9/90) beskattades en företagsledare i fåmansföretag förutom för vanlig bilförmån även för s.k. lyxbilstillägg. Företagsledaren hänvisade i processen enbart till företagets storlek och gav allmänt hållna uppgifter om behovet av dyrbar bil i verksamheten. Företagsledaren hade inte heller fört körjournal. Han beskattades därför för en förmån efter schablonen 1 000 mil. Enligt RSV:s föreskrifter RSV Dt 1984:14 kunde en dyrare bil än dåvarande prisklass V (den här bilen låg i prisklass VI) endast i undantagsfall anses erforderlig i fåmansföretag. RR fann att den skattskyldiges utredning i målet rörande företagets behov av en särskilt dyr bil i samband med representation och marknadsföring var mycket allmänt hållen. Bl.a. hade behövts omfattningen av bilens användning för dylika ändamål, vilka slags representanter för kundföretag och liknande för vilka bilen använts samt särskilda förhållanden i övrigt som motiverat en så dyr bil. RR placerade alltså, i enlighet med RSV:s föreskrifter, en tung bevisbörda på företagsledaren. Då denne inte på något sätt uppfyllde dessa krav, påfördes han således lyxbilstillägg.

Lyxbilstillägget för bilförmån i fåmansföretag har numera tagits bort. Tillämpligt lagrum var 42 § anv. 4 stycket KL.

I RÅ 1990 not 93 begärde H i förhandsbesked svar på frågan om eventuell skatteplikt för förmåner från Svenska Metallindustriarbetareförbundets (Metalls) fritidsfond. H var vare sig anställd i eller hade uppdrag för Metall. Fonden är en s.k. osjälvständig stiftelse och dess kapital ingår i Metalls balansräkning. Fonden skulle användas för att stödja medlemmarnas semester- och fritidsverksamhet och förmånen kunde bestå i såväl kontanter som tillhandahållande av gratis eller subventionerad naturaförmån. Medel till fonden erhölls antingen genom att Metall avdelade medel, genom erhållna gåvor av utomstående och genom skadestånd till Metall.

Rättsnämnden (RR ej ändring) fann att förmånerna utgick pga medlemskapet i Metall och inte p.g.a. mottagarens arbetsanställning och att den därför inte utgjorde intäkt av tjänst. Rättsnämnden fann vidare att urvalskriterierna saknade betydelse, dvs. det spelade ingen roll hur mottagarna av förmånerna valdes ut.

Av målet kan dras slutsatsen att utgivaren av förmånerna inte får stå för nära arbetsgivaren. Hade förmånen utgått från en personalstiftelse hade exempelvis skatteplikt förelegat. Liknande resonemang förekom exempelvis i RÅ 1967 ref. 45 där en person beskattades för intäkt av tjänst, istället för med lotterivinstskatt, för värdet av en resa. Skälet var att samtliga lotterideltagare var anställda på företaget.

I RÅ 1990 ref. 38 (SN 1/91) hade en förtroendevald (H) uppburit traktaments- och resekostnadsersättning från ett landsting efter väsentligt förmånligare grunder än dem som gällde för landstingets tjänstemän. Överersättningen uppgick till ca 100 resp. 40 %. Vid den tidpunkten var kommunala och statliga traktamenten etc. skattefria. RR fann att hela ersättningen i detta fall var skattepliktig, men att avdrag skulle medges för faktiska kostnader. Dessa uppskattades motsvara de statliga traktamentena etc. Tillämpligt lagrum var 32 § anv. p. 4 st. 2 och p. 5 KL.

Det är intressant att applicera detta mål på RSV:s uttalande i slutet av 1989 att bilkostnadsersättning under 1990 över 25 kr per mil inte skulle ha funktionen av kostnadsersättning och att därför arbetsgivaravgifter 1990 skulle utgå på hela beloppet. RR:s uttalande i det nu aktuella målet är emellertid inte glasklart. RR: ”De till H utbetalda ersättningarna måste därför till en del anses utgöra annan typ av ersättning än kostnadsersättning.” Detta uttalande tar RR sedan till intäkt för att inte tillämpa reglerna om skattefrihet för statliga och kommunala kostnadsersättningar och beskatta hela det utbetalda beloppet. Mer konsekvent enligt ordalydelsen i den citerade meningen vore kanske att bara beskatta den del som ligger ovanför det normalt skattefria beloppet.

I RÅ 1990 not 205 behandlades den s.k. sexmånadersregeln. Målet kommenteras nedan under Gustaf Lindencronas avsnitt om internationell beskattning.

I RÅ 1990 not 279 redovisade D i sin självdeklaration vid 1985 års taxering inkomster från sitt aktiebolag. Inkomsterna hade sin grund i uttag från bolaget för att bestrida kostnader ostridigt orsakade av psykisk sjukdom, bl.a. kostnader för resor till USA för att jaga vad D i sin sjukdom uppfattade som sina förföljare. D:s ombud hävdade att uttagen var ogiltiga enligt 1924 års lag om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet. RR fann ingen grund för att inte beskatta D. RR konstaterade också att något krav på återbetalning till bolaget inte ställts på D, dvs. det var inte fråga om ett förbjudet lån. Inte heller kunde D få extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, möjligen beroende på att pengarna inte använts för läkarvård etc. utan till helt onödiga utgifter.

I RÅ 1990 not 500 (förhandsbesked) ställdes några frågor kring överlåtelse av pensionsförsäkring genom bodelning. Huvudregeln återfinns i 53 § 4 mom. KL vari stadgas att överlåtaren under sin livstid skall vara skattskyldig för utfallande belopp, såvida han inte skulle varit berättigad till avdrag vid utgivande av periodiskt understöd till förvärvaren. Enligt 46 § anv. p. 5 KL krävs för avdragsrätt att understödet inte utgått till givare i mottagarens hushåll och att avdrag medges med utgivet belopp sedan underhållsskyldigheten reglerats.

Domstolarna diskuterade nu under vilka förutsättningar skattskyldigheten för pensionsförsäkringen kunde anses övergå från A till hans maka B. Rättsnämnden fann att 46 § anv. p. 5 KL skulle tillämpas fullt ut, dvs. A måste betala underhållsbidrag till B för att få avdrag. RR fann emellertid att kopplingen mellan 53 och 46 §§ inte var absolut, det skulle räcka med att underhållsfrågan blivit avgjord mellan makarna.

I och med detta har klarlagts att överlåtelse av en pensionsförsäkring kan vara ett sätt att lösa underhållsfrågan vid en skilsmässa.

Vidare konstaterades i enlighet med 46 § anv. p. 6, 1 st. att endast ägaren av en försäkring har rätt till avdrag för premier. Således har enbart mottagaren avdragsrätt för premier erlagda efter bodelningen. Detta kan vara av intresse inför eventuella bodelningar inom äktenskapet.

2.2 Kostnader

I RÅ 1990 not 42 behandlades avdrag för resor till och från arbetet. Målet berör framförallt frågan om resning och kommenteras därför nedan under senare avsnitt. I den materiella frågan hänvisade RR återigen till RÅ 1988 ref. 151, i vilket mål RR konstaterade att RSV i RSV Dt 1982:20 och 1983:44 tolkade bestämmelserna i 33 § anv. p. 4 KL på ett sätt som måste anses gå utöver sådana verkställighetsföreskrifter som RSV kan äga meddela med stöd av regeringens bemyndigande. LR och KR hade i det nu aktuella målet tillämpat RSV:s anvisningar för resa mellan bostad och arbetsplats fullt ut.

I RÅ 1990 ref. 31 (SN 1/91) nekades en ensamstående skattskyldig (L) avdrag för kostnader för hemresor till ett barn för vilket han tillsammans med modern hade gemensam vårdnad. L var bosatt i Linköping men arbetade under juni–augusti 1983 i Lindesberg och hyrde tillfälligt en lägenhet där. Han hade vårdnaden om barnet 8–15 dagar per månad enligt egen uppgift. RR anförde att undantagsvis kunde ensamstående medges avdrag för hemresekostnader. Enligt KR gällde det resor från avlägset belägen isolerad ort, vid särskilt svåra förhållanden eller dylikt. Sådana förhållanden var inte fallet här. RR hänvisade också till RÅ 1981 1:61 vari en frånskild resemontör nekades avdrag för hemresor som företagits för att utöva umgängesrätt.

Målets utgång är numera överspelad genom den nya 33 § anv. p. 3b KL, enligt vilken även ensamstående har rätt till avdrag för hemresor. Avdrag medges för resa en gång per vecka om avståndet är minst 50 kilometer.

I RÅ 1990 not 432 yrkades avdrag för ökade levnadskostnader. G som bodde utanför Söderhamn friställdes under hösten 1982 från sitt arbete. Han fick efterhand anställning i Gävle istället och arbetade där hela 1983. Han hyrde möblerat rum i Gävle under perioderna mars–juni och augusti–december 1983. G var gift och hade barn. Hustrun arbetade som extra vikarie på hemorten, vilket arbete hon inte kunnat garanteras i Gävle.

RR fann att familjen med hänsyn främst till svårigheten att avyttra familjebostaden i Söderhamn bott kvar i denna. Detta förhållande ansåg RR inte ge rätt till avdrag för fördyrade levnadskostnader vid den dubbla bosättningen. Enligt lagtexten medges i första hand avdrag för dubbel bosättning då den är skälig pga makes förvärvsverksamhet eller då svårigheter förelegat att anskaffa bostad på verksamhetsorten. Då rent tekniskt sådana svårigheter inte förelegat i detta fall ansåg sig RR inte kunna medge avdrag och det spelade således ingen roll att familjen ekonomiskt inte kunde klara av att införskaffa en bostad i Gävle p.g.a. lånekostnader på den osäljbara Söderhamnsfastigheten.

RR fann således att svårigheter att sälja en bostad inte kunde inrangeras under den tredje möjligheten för avdrag, annan särskild omständighet. Fallet har relevans även efter skattereformen. Tillämpligt lagrum är 33 § anv. p. 3a KL.

I RÅ 1990 ref. 61 (SN 3/91) behandlades i två mål avdragsrätten för utgifter för taxiresor från arbetsplatsen till bostaden. I båda målen gällde det kvinnlig restaurangpersonal som slutade arbetet mellan kl 03 och 04. I det första fallet (I) medgavs avdrag trots att bostaden låg bara ca en kilometer från arbetsplatsen och i det andra fallet (II) fanns allmänna kommunikationer åtminstone för del av resan.

RR konstaterade att tillämpligt lagrum var 33 § anv. p. 4 st. 1 KL och att de lagrum vari avstånd angavs enbart gällde användande av egen bil. RR prövade då enbart behovet av taxiresa och kom fram till att tillräckligt behov för att åka taxi fanns eftersom kvinnorna fann det skrämmande och riskfyllt att vistas ute på gatorna vid den aktuella tidpunkten på dygnet.

Det framgår tydligt att kravet på avstånd mellan bostaden och arbetet sattes lägre i första fallet p.g.a. dessa förhållanden och att RR i det andra fallet p.g.a. nattarbetet bortsåg från möjligheten att också använda kommunala färdmedel.

RR synes i dessa mål starkt närmat sig gränsen för förbudet för avdrag för personliga levnadskostnader.

I RÅ 1990 ref. 89 (SN 1/91) behandlade RR i två mål avdragsrätten för kostnader i tjänsten, närmare bestämt avdrag för värdeminskning på datorer.

I det första målet (89 I) gällde det en lärare (R) i matematik, fysik och datakunskap som dessutom var datoransvarig på skolan. Skolan hade totalt 33 datorer. R uppgav att hans möjligheter att använda skolans datorer var begränsade då dessa användes i undervisning såväl dagtid som kvällstid (komvux). Genom att datorn var av märket Compis var den också svår att använda för privat bruk eftersom den krävde egna, specialskrivna program.

RR fann dock för sin del att R genom ett rimligt mått av planering borde haft god möjlighet att med begagnande av skolans datorer fullgöra sina arbetsuppgifter. Den egna datorn kunde därför inte anses nödvändig för tjänstens fullgörande.

I det andra målet (89 II) gällde det en lärare (H) i svenska, samhällskunskap och arbetslivsorientering. I de två senare ämnena ingick det datakunskap. H beräknade dessutom att ca 30 % av datoranvändningen skedde för ett extraarbete som ombud i försäkringsbolag.

RR påpekade att H också hade yrkat och fått avdrag med 130 kronor utgörande 20 % av anskaffningspriset för en skrivmaskin. RR fann härefter utan närmare motivering att dataanläggningen inte varit nödvändig för fullgörandet av hans verksamhet som lärare och försäkringsombud. Det kan alltså konstateras att RR tolkar 33 § 1 mom. 1 st. KL på så sätt att kostnaden för att vara avdragsgill måste avse något som är helt nödvändigt för tjänstens fullgörande, det räcker inte med att arbetet utförs effektivare. Det kan i sammanhanget också påpekas att utrustning som är vanlig i hemmen inte alls är avdragsgill, se exempelvis RÅ 1988 ref. 81 vari avdrag vägrades för telefonsvarare som användes i tjänsten.

2.3 Lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet

I målet RÅ 1990 ref. 118 (SN 3/91) hade AB M utfört service- och reparationsarbeten hos sina kunder. Frågan var om lagen om avdrags- och uppgiftsskyldighet skulle vara tillämplig på arbetena. Lagen tillämpas på uppdrag som utgör skattepliktig tjänst enligt mervärdesskattelagen och bl.a. avser uppdragsgivarens verksamhet och innefattar tillverkning på beställning, montering, rengöring, reparation, ändring eller underhåll samt utförs på uppdragsgivarens arbetsplats. Frågan i målet gällde innebörden av detta sistnämnda begrepp.

RR konstaterade att av prop. 1982/83:11 s. 39 f framgår att lagrummet syftar i första hand på uppdragsgivarens egna fasta arbetsplats. Det framhålls dock att uppdragsgivaren inte behöver vara formell ägare till arbetsplatsen utan att det är tillräckligt att han har en sådan förfoganderätt till arbetsplatsen att han kan låta någon annan utföra ett arbete på den åt sig. RR konstaterade att i detta fall hade arbetet inte utförts på sådan plats som AB M hade förfoganderätt till i den mening som angivits i förarbetena. Lagen var därför inte tillämplig.

Gunnar Rabe