Några gånger har jag i denna tidskrift berört frågan om de utdragna handläggningstiderna i taxeringsmål, om hur folk får vänta i åratal på besked och om olägenheterna härav.
Åtskilliga skattskyldiga har erfarenhet när det gäller detta. Man kan med fog utgå från att många som anser sig ha blivit felbehandlade av taxeringsnämnden avstår från att försöka få rättelse i högre instanser. I vetskapen om att frågan kommer att avgöras först om några år eller mer sväljer en skattskyldig förtreten och hoppas på bättre behandling nästa gång. Några – kanske inte så få – som anser sig ha lidit en oförrätt hämnas genom att ett senare år utelämna en inkomst eller tänja på ett avdrag. Den som har erfarenhet av taxering har säkert observerat detta.
Ett annat fenomen som är värt att begrunda i detta sammanhang är att folk som i åratal väntat på besked från en förvaltningsdomstol om ett års taxering stundom tycks tröttna på striden och ger upp. Själv har jag i en kammarrätt sett tre exempel på detta under kort tid.
I ett mål gällde frågan inkomst av rörelse, närmare bestämt försäljning av snöskotrar. Två makar, bosatta nära norska gränsen, ägnade sig vid sidan av sina ordinarie arbeten åt att i handelsbolag göra affärer med skotrar. Verksamheten var inte helt obetydlig. I sina deklarationer 1983 redovisades en omsättning på drygt 600 000 kr. Rörelsen beräknades ha gett en förlust på knappt 2 000 kr. Taxeringsnämnden godtog deklarationerna. En taxeringsrevision gjordes emellertid 1984. Därvid framställdes flera anmärkningar mot räkenskaperna både i formellt och materiellt avseende.
En taxeringsintendent begrundade resultatet av revisionen och kom två år efter revisionen med en framställning om eftertaxering för 1983. Intendentens mening var att makarna skulle eftertaxeras för sammanlagt 35 000 kr samt påföras skattetillägg.
Efter skriftväxling med makarna under 1986 sänkte intendenten sin framställning och yrkade eftertaxering för varje make med 12 500 kr jämte skattetillägg.
Länsrätten dömde i april 1988 och följde helt intendenten.
I kammarrätten klagade bara hustrun. Hon hävdade att hon inte hade undanhållit några inkomster.
När målet föredrogs i kammarrätten uppkom till en början frågan om hustrun klagade även för makens räkning. För att få klarhet på den punkten skrev kammarrätten till hustrun. Om hon klagade även för mannen, borde hon komma in med fullmakt.
Hustrun besvarade kammarrättens skrivelse. Hon menade att ärendet hade blivit så gammalt att hon hade utgått från att kammarrätten inte brydde sig om saken. Skatten hade hon betalt, berättade hon, och därför var det kanske lika bra att kammarrätten lade ned saken.
Kammarrätten, som inte ansåg att hustrun hade återkallat sina besvär, fann vid sakprövning att det i målet inte var visat att hustrun hade påförts skatt med för lågt belopp. Grund för eftertaxering och skattetillägg fanns därför inte. Länsrättens dom skulle därför undanröjas.
I det andra målet – det gällde två makars taxeringar år 1982 – klagade länsskattemyndigheten i kammarrätten. Sakfrågan gällde skogsavdrag. Ett sådant avdrag hade makarna, som tillsammans ägde ett jordbruk, yrkat med 158 000 kr. Yrkandet hade gjorts i makarnas deklarationer. Däremot hade makarna inte yrkat avdrag för insättning på skogskonto och inte heller investeringsavdrag.
Taxeringsnämnden vägrade skogsavdraget. I stället medgav nämnden efter skriftväxling med makarna avdrag för insättning på skogskonto med 126 000 kr samt investeringsavdrag med cirka 10 000 kr.
Länsrätten, där makarna klagade, dömde i september 1987. Domstolen fann att makarna var berättigade till det yrkade skogsavdraget. I konsekvens härmed föll avdraget för insättning på skogskonto samt investeringsavdraget bort.
Länsskattemyndigheten var inte nöjd med länsrättens dom och klagade i kammarrätten. Myndigheten yrkade att skogsavdraget skulle vägras. Däremot ansåg myndigheten att avdrag för skogskontoinsättning samt investeringsavdrag skulle medges.
Vid målets handläggning i kammarrätten uppkom frågan hur man skulle förfara med de båda alternativa avdragen för det fall att kammarrätten kom till att skogsavdraget skulle medges endast delvis. Makarna hade nämligen i kammarrätten inte sagt något om dessa alternativa avdrag.
Kammarrätten ville få klarhet och skrev därför till makarna och uppmanade dem att komma in med yrkanden.
Makarna lät bli att besvara kammarrättens skrivelse.
I november 1990 dömde kammarrätten och fann att makarna var berättigade till skogsavdrag med omkring 68 000 kr. Kammarrätten antecknade att makarna i kammarrätten inte yrkade avdrag för skogskontoinsättning eller investeringsavdrag.
Sedan domen expedierats kom mannen in till kammarrätten och uppgav följande. Han och hustrun hade i länsrättsprocessen haft sakkunnig hjälp, vilket de däremot inte hade haft i kammarrätten. När han hade fått kammarrättens skrivelse om de båda alternativa avdragen hade han missuppfattat skrivelsen. Han och hans fru hade trott att de redan hade kommit med de två alternativa yrkandena i kammarrätten. Makarna hade därför inte besvarat skrivelsen. De hade inte rådfrågat sig hos den tidigare anlitade sakkunnige. Mannen ansåg att kammarrätten borde ändra domen.
De båda fallen illustrerar vad jag sade inledningsvis om att det inträffar att skattskyldiga ger upp efter att i åratal ha varit inblandade i en taxeringstvist. I det första fallet tycks mannen ha sett slaget förlorat redan då han fick länsrättens dom. Hustrun fullföljde emellertid ensam till kammarrätten. Där tycks hon sedermera ha tröttnat och vara beredd att – även hon – ge upp.
I det andra målet var länsskattemyndigheten klagande i kammarrätten. Makarna hade efter att ha processat i åratal i länsrätten där fått gehör för sina synpunkter. Mycket talar för att makarna – när de fått veta att länsskattemyndigheten klagat i kammarrätten – glömt att de en gång haft alternativyrkanden.
I det tredje målet rörde det sig om allmän fastighetstaxering 1981. Två bröder, Ingvar och Gunnar, båda i 70-årsåldern, ägde en jordbruksfastighet i Norrbotten. De bodde i var sin stuga på fastigheten och delade på åker, äng och ladugård, så att var och en av dem drev separat jordbruk. Skogen skötte de däremot gemensamt.
Vid den allmänna fastighetstaxeringen 1981 fastställdes att fastigheten skulle bestå av fyra olika taxeringsenheter. Att närmare gå in på detaljerna ter sig överflödigt men resultatet blev helt felaktigt. Fem år senare upptäckte bröderna feltaxeringen. De vände sig 1986 till länsrätten och ville ha rättelse. Två år senare dömde länsrätten och fann att bröderna inte hade rätt att anföra besvär i särskild ordning. Så gick bröderna till kammarrätten. I januari 1991 ringde referenten i kammarrätten till Ingvar och frågade om han och brodern vidhöll ett yrkande i kammarrätten om syn och muntlig förhandling. Ingvar svarade att brodern Gunnar låg svårt sjuk och att Ingvar knappt kom ihåg att de en gång hade klagat. I varje fall kunde han inte påminna sig att han och brodern hade begärt syn och muntlig förhandling. Ingvar ansåg att saken blivit så gammal att det gjorde detsamma hur resultatet blev. Han menade att det var svårt att vara intresserad av en skattefråga under så många år. Sjukdom, ålderdom och kanske snar död var större frågor än gamla skatteproblem, menade Ingvar.
Många som anser sig ha blivit felbehandlade av en taxeringsnämnd är till en början upprörda. Efter hand som åren går utan att saken blivit slutligt avgjord glömmer den en gång mycket upprörde detaljerna i målet. Skatten betalas snabbt och den skattskyldige får omsider nya skatteproblem.
Det torde förhålla sig så att det allmänna i många fall går segrande ur striden till följd av passivitet från den enskildes sida. Parter är inte jämnställda eftersom den enskilde inte förstår att han måste komma med visst material eller på annat sätt visa aktivitet i processen. Förvisso ser man någon gång exempel på det motsatta, nämligen att den enskilde går segrande ur striden på grund av att länsskattemyndigheten underlåter att vara aktiv. Även det allmännas representant tycks stundom gripas av olust inför tvånget att sätta sig in i gamla skattefrågor.
Vad man ska göra för att komma till rätta med missförhållandena är givetvis att man ser till att den skattskyldige får ett snabbt och tillförlitligt besked om sin skatt för ett visst år. Tyngdpunkten i processen måste läggas långt ned. Det är ett otillfredsställande förfarande vi i dag har att erbjuda de enskilda. Ett årslångt processande – i en del fall upp mot ett decennium – är fördärvligt. Det är inte att förundra sig över att folk ger upp striden.
Kanske kan man hoppas på en bättring när man nu kan få snabba besked från de nya skattenämnderna. Många tycks tro att så blir fallet. Andra torde mena att någon bättring inte uppnås. Den som lever får se.
Jan Sundin är kammarrättslagman vid kammarrätten i Sundsvall.
Jan Sundin