I föregående nummer av Skattenytt kommenterade Sven Carlstedt delar av min artikel i nr 9/1990. Då jag ej gavs möjlighet till omedelbar replik kommer denna först nu. Inledningsvis måste jag beklaga att aktuell del av artikeln blev väl kort och därigenom inte tillräckligt tydlig för alla.
a) Carlstedt anger att jag i artikeln föreslagit vissa skatteplaneringsåtgärder vad gäller K-Surv. Detta är inte korrekt. Syftet med artikeln är nämligen precis tvärtom. I artikeln presenterades därför två fall då den nya lagstiftningen kan medföra olyckliga beskattningskonsekvenser.
Skulle jag ansett att aktuell typ av skatteplanering var önskvärd hade jag naturligtvis inte skrivit artikeln utan förbehållit tankarna klienter etc etc. Massmedia och därigenom fiscus hade på intet sätt uppmärksammats på förfarandet. Det är således inte representanter för fiscus som bör reta sig på artikeln, utan de ”skatteplanerare” som avsett att planera på sätt liknande de som anges i artikeln. Jag vet dessutom fall där artikeln medfört att vederbörande avstått från planeringen.
Frågor rörande olika typer av kontrollproblem diskuteras – naturligt nog ofta under utredningsstadiet (se nedan) och berörs även i propositionstexter m.m. Jag kan därför inte se att det skulle vara något märkligt att försöka väcka en debatt i frågan. Om inte syftet med artikeln varit att peka på ofullkomligheter i lagstiftningen hade den dessutom näppeligen publicerats i Skattenytt.
b) Carlstedt menar vidare att mitt extremfall (som användes för att illustrera tekniken) inte håller skatterättsligt, då det kortfristiga lånet inte skall redovisas i näringsverksamhet. Jag blir lite förvånad över att Carlstedt så tveklöst uttalar sig om detta, då det inte av artikeln framgår vad lånesumman i realiteten använts till.
Naturligtvis har Carlstedt rätt i att det endast är tillgångar och skulder i näringsverksamhet som påverkar K-Surv-underlaget. Emellertid missar Carlstedt själva poängen, nämligen att det med nödvändighet är svårt att göra denna avgränsning. Verkligen är inte svart eller vit.
Det kortfristiga lånet löper således kanske i realiteten på längre tid och de likvida medlen används efter återinsättning i förvärvskällan eller också läggs de lånade medlen omedelbart ned i förvärvskällan samtidigt som uttag – betingade av skattetaktiska skäl – av andra likvida medel görs. Vidare kanske näringsidkarens situation inte motiverar upptagandet av ett nytt lån, endast uttag i december 1990. Jag vill med dessa exempel visa att det i verkligheten inte alltid är så enkelt att avgöra vad som är korrekt respektive inte korrekt förfarande.
Ponera vidare att en skattskyldig gjort på sätt som angives i min artikel. Hur skall skatteförvaltningen i en sådan situation gå tillväga för att erhålla tillräckligt underlag för den skatterättsliga bedömningen? Man måste då titta på när lånet upptogs, utreda vad det använts till, när investeringen gjorts etc etc och därefter dra slutsatser av detta. Även denna typ av besvärliga avvägningar syftade jag på när jag skrev artikeln.
Således är det dels svårt att upprätthålla en klar gräns mellan näringstillgångar/skulder och näringsfrämmande tillgångar/skulder, och dels uppkommer svåra kontrollproblem. Dessa svårigheter diskuteras även i DS 1990:91 (reformerad förmögenhetsbeskattning) s. 57f. Där används de som argument för förslaget att slopa de s.k. lättnadsreglerna för näringsförmögenhet.
Det är enligt min uppfattning olyckligt att lagstiftningen vad gäller K-Surv kan utnyttjas på sätt som illustreras i min artikel. Detta oavsett om planeringen genomförs i enlighet med bestämmelserna eller i strid mot dessa (med beaktande av ev. kontrollproblem). Å andra sidan är det kanske roten till det onda som egentligen borde angripas, nämligen räntefördelningsreglerna (som motiverar övergångsreglerna).
c) Jag håller helt med Carlstedt om att skatteplanering endast skall ske utifrån gällande bestämmelser. Problemet är att lagtolkning inte är så enkel att man kan dra en knivskarp gräns mellan vad som är tillåtet och vad som inte är tillåtet.
d) Carlstedts uppfattning om skatteplanerarnas A-grupp respektive B-grupp behöver egentligen inte kommenteras. Enligt min vokabulär består emellertid Carlstedts B-grupp inte av skatteplanerare utan av skattefuskplanerare.
Sammanfattningsvis anser jag således att övergångsreglerna vad gäller K-Surv borde konstruerats på annat sätt än vad som nu är fallet. Stora möjligheter till skatteplanering och skatteanpassning har nu öppnats. Vidare torde – förutom i renodlade extremfall typ mitt exempel – fiscus ha stora kontrollproblem vad gäller denna frågeställning.
Avslutningsvis har jag svårt att se att Carlstedts ”debatteknik”, att medelst ett lösryckt citat pådyvla undertecknad åsikter jag inte har, tillför den skatterättsliga frågeställningen något i sak. Påhoppet är därför enligt min uppfattning både onödigt och svårförståeligt.
Urban Rydin
Urban Rydin är jurist och verksam vid LRF konsult i Malmö