Sedan Skattenytts redaktion givit mig tillfälle att ta del av Birgitta Jönsson Lundmarks inlägg får jag ge följande kommentar.
Min artikel i Skattenytt nr 5/1990 behandlade varulagervärdering som ett delområde av sambandet mellan redovisning och beskattning. Till följd av föreslagen ändring av lag (1955:257) om inventering av varulager för inkomsttaxeringen har artikeln i den delen hunnit bli inaktuell. Lagförslaget – proposition 1990/91:54 – innebär att det vid inventeringen skall upprättas en förteckning, som för varje post anger det högsta värde som är tillåtet enligt 14 § första och andra stycket bokföringslagen.
Bokföringens betydelse för beskattningen
Denna lagändring, liksom andra väsentliga inslag i skattereformen, ger anledning till att vidga perspektivet från en enskildhet – för övrigt en semantisk fråga enligt Birgitta Jönsson Lundmark – till en fördjupad analys av bokföringens roll i beskattningssammanhang. Det finns skäl att se närmare på de avvägningsproblem som förarbetena till bokföringslagen, utredningen och propositionen, behandlar i detta sammanhang.
Proposition 1975:104, avsnitt 5.1.2 behandlar förhållandet mellan skattelagstiftning och bokföringslag.
”Bokföringslagen har otvivelaktigt stor betydelse för taxeringen. Lagstiftningens krav på daglig redovisning av affärstransaktionerna, förvaring av verifikationer m.m. har varit grundläggande för taxeringskontrollen. Taxeringen bygger på bokföringens data i fråga om lagervärderingen och avskrivningar och andra åtgärder, som påverkar den redovisade årsvinsten och därmed också den skattepliktiga inkomsten.” (sid 133)
”En bokföringslag skall ställa krav på och genom sitt regelsystem främja en fullständig, korrekt och överskådlig ekonomisk redovisning. Att redovisningen fyller sådana krav är ett gemensamt intresse för borgenärerna, för det allmänna och för andra som är beroende av redovisningen. Jag delar utredningens uppfattning att det knappast finns några motsättningar mellan det allmännas intresse att få tillfredsställande underlag för debitering av skatter och avgifter och de andra intressen som man också måste ta hänsyn till i en bokföringslagstiftning. Jag anser alltså inte att det allmännas skatteintresse är av annan art eller kräver andra grundprinciper än övriga borgenärsintressen. I likhet med utredningen och det stora flertalet remissinstanser menar jag därför att bokföringslagen bör inriktas på att skapa ett gemensamt grundläggande regelsystem för all redovisning.
Det anförda innebär att man vid utformningen av bestämmelserna om bokföringsskyldighet också har att beakta skatteintressena. Utredningsförslaget visar att man på detta sätt i mycket betydande utsträckning kan tillvarata speciella skatterättsliga intressen.” (sid 134)
En hörnsten i bokföringslagen är som bekant begreppet ”god redovisningssed”. I 2 § BFL stadgas att bokföringsskyldigheten skall fullgöras på sätt som överensstämmer med god redovisningssed. I propositionen anför föredragande statsrådet följande om god redovisningssed:
”Enligt min mening kan emellertid inte helt överlämnas åt enskilda intressen att närmare bestämma innebörden av detta begrepp. Det är angeläget att företrädare för det allmänna – som har stora intressen att bevaka i detta sammanhang – också får tillfälle att öva inflytande i frågan. Jag återkommer senare till att en särskild nämnd för redovisningsfrågor bör inrättas. Denna kommer att utöva stort inflytande på hur frågor om god redovisningssed skall bedömas i olika situationer. En annan uppgift för denna nämnd kan vara att mot bakgrund av den ständiga utvecklingen på redovisningsområdet anpassa praxis och med hänsyn härtill utforma vad som är god redovisningssed. På detta sätt kommer företrädare för det allmänna och för löntagarnas organisationer – som bör ingå i nämnden – att kunna påverka utvecklingen.” (sid 148)
Bokföringsnämnden som normbildande organ
Bokföringsnämnden har i sin skrivelse till justitiedepartementet 1990-08-20 bl.a. uppmärksammat att preciseringen av definitionen på god redovisningssed måste förankras i lag. Bokföringsnämnden föreslår därför att det i 2 § BFL införs ett nytt andra stycke med följande lydelse:
”Det ankommer på bokföringsnämnden att utveckla och uttala sig om innebörden av god redovisningssed.”
Mot bakgrund av ovanstående är det något förvånande att Birgitta Jönsson Lundmark, med ett eget förflutet i BFN:s kansli, nu söker förringa bokföringsnämndens stringenta analys och väldokumenterade ståndpunkt beträffande frågan om övertalighet och inkurans i varulager.
Övriga normbildande organ
Beträffande Birgitta Jönsson Lundmarks bedömning av redovisningsrådets pågående aktiviteter finns det anledning att påminna om proposition 1988/89:150, bilaga 3. Propositionen beskriver normbildningen på redovisningsområdet och beskriver hur ”bokföringsnämnden, FAR och industriförbundet har träffat överenskommelse om att inrätta ett gemensamt organ som skall ha till uppgift att utveckla de redovisningsnormer som bör gälla för publika företag.” Propositionen preciserar det nybildade redovisningsrådets arbetsuppgifter till att omfatta en viss kategori av företag med följande formulering: ”I den mån en viss fråga inte behandlas i någon rekommendation från bokföringsnämnden kommer sålunda innebörden av god redovisningssed i de större företagen att preciseras genom rekommendationer från det nya organet.”
Om bokföringsnämndens fortsatta roll som normbildare är propositionen mycket tydlig: ”Tillskapandet av det nya organet innebär inte att bokföringsnämndens auktoritet som normbildare på redovisningsområdet inskränks.”
Redovisning och beskattning: normgivning eller lagstiftning
Enligt 24 § KL gäller att inkomst av näringsverksamhet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån inte dessa strider mot bestämmelserna i denna lag. Principen har gällt sedan tillkomsten av 1928 års KL. Sambandet mellan bokföring och beskattning är både starkt och ömsesidigt och har varit och är grundläggande för beskattning av företag/rörelse. Normgivning inom redovisningsområdet kräver därför viss eftertanke. Det är inte uppenbart att beskattningsnormen lämpar sig för delegering till ett privaträttsligt organ, inte ens om det formellt skulle ske i form av redovisningsrekommendationer för publika företag.
Bokföringsnämndens ovan nämnda begäran om översyn av redovisningslagstiftningen innehåller formuleringar, som klart visar på att man haft omständigheter och komplikationer av detta slag i åtanke.
För att illustrera frågans stora räckvidd vill jag skissa på en tänkbar modell till lösning. Modellen ger möjlighet att komma runt ett problem – flera andra kvarstår – med att utveckla normer för redovisningen, som är en ofrånkomlig konsekvens av de två systemens nära samband. Modellen bygger på att först skall avgöras, vi kan för tillfället lämna därhän hur och av vem, om en uppkommande redovisningsfråga eller ett normändringsförslag kan få skattemässiga konsekvenser. Det gäller såväl rubricerings-, värderings- och periodiseringssynpunkter som kan läggas på såväl fråga som svar. Om det efter en sådan prövning slagits fast att frågan inte har skattemässiga effekter, som varierar med svaret, har vi att göra med vad som förslagsvis må kallas en ”skatteneutral redovisningsfråga”. För en sådan skulle det visas klarsignal för rådgivningsverksamhet utanför myndighetssfären och därmed också utanför förvaltningslagens domäner. Men tillfredsställer en sådan lösning övriga intressenters berättigade krav på god redovisningssed?
Ovanstående visar klart att det finns mängder av problem som balanserar på en knivsegg i kopplingen mellan redovisning och beskattning. Inte minst ett svenskt närmande till Europa och EG kommer säkerligen att medföra omprövningar även inom detta område.
Christer Westermark
Christer Westermark är avdelningsdirektör vid Riksskatteverket.