Beskattning av utländsk valuta

3.1.1 Vinstbeskattningen

Grundreglerna för beskattning av privata valutakursvinster finns i 3 § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL.

I 3 § 1 mom. andra stycket SIL föreskrivs att till realisationsvinst hänförs även valutakursvinst på fordringar och skulder i utländsk valuta. Alternativet hade varit att hänföra valutakursförändringar till ränta. Måhända hade det ekonomiskt sett också varit riktigare. Men nu ingår de alltså i realisationsvinstsystemet. Följaktligen skall också förluster på fordringar och skulder i utländsk valuta hänföras till realisationsförlusterna. Detta framgår av 3 § 2 mom. fjärde stycket SIL.

Som alla intäkter i det nya inkomstslaget kapital beskattas kursvinster med den proportionella 30-procentiga skattesatsen.

För förluster avseende skulder eller fordringar i utländsk valuta gäller inget undantag från huvudregeln om att endast 70 procent av en förlust är avdragsgill (3 § 2 mom. femte stycket SIL). Varje förlust skall därför i princip begränsas till 70 procent innan den får dras av mot någon intäkt – vinst eller löpande intäkt. Däremot får denna beskurna förlust dras av mot vilka intäkter som helst; inom inkomstslaget kapital direkt eller mot inkomst av tjänst eller näringsverksamhet indirekt genom en 30-procentig skattereduktion. Det skattemässiga värdet av ett sådant avdrag är således (30x70 =) 21 procent.

Reglerna får till följd att den som har lika stora lån som fordringar i en valuta ändå skall beskattas för en vinst om valutakursen förändrats. Vinsten och förlusten blir ju lika stor om det rör sig om samma valuta. Om vinsten beskattas med 30 procent och värdet av avdraget för förlusten är 21 procent kommer 9 procent av kursförändringen att tas ut i skatt.

Exempel: A lånar 100 000 USD när kursen är 5 kr per USD och sätter omedelbart in dem på ett bankkonto. Han har då såväl ett lån som en fordran på 100 000 USD . När kursen har stigit till 6 kr per USD tar A ut pengarna och löser lånet. Det ger följande vinstberäkning:

Vinstberäkningsreglerna för poster i utländsk valuta finns, förutom i 24 §, i 30 § SIL. (Reglerna för beskattning av övrig lös egendom har flyttats till en ny 31 § SIL.)

Hela den nominella vinsten skall beskattas oavsett innehavstid. Anskaffningsvärdet beräknas i allmänhet enligt den genomsnittsmetod som gäller för alla finansiella instrument i det nya skattesystemet – den finns i 27 § 2 mom. första stycket SIL. Vad som är nytt är beskrivningen av vinstberäkningen när det gäller skulder. Det har ju inte tidigare förekommit för privatpersoner i svensk skattelagstiftning.

30 § SIL har dock enligt min uppfattning blivit onödigt svårtillgänglig främst till följd av att man har dubbelreglerat vinstberäkningsräkningsreglerna för fordringar i utländsk valuta. Denna dubbelreglering har enligt specialmotiveringen (s. 316) gjorts av systematiska skäl. ”Systematiken” är den att i 30 § 1 mom. regleras beräkning av realisationsvinst vid avyttring av fordringar i utländsk valuta. I 30 § 2 mom. SIL regleras beräkning av kursvinst vid inlösen av fordringar och återbetalning av skulder i utländsk valuta. Eftersom inlösen av en fordran enligt praxis anses vara en avyttring av fordringen, är de fall som kan omfattas av 2 mom. redan avklarade i 1 mom. Det spelar ingen roll för vinstberäkningen om det har uppstått en valutakursförändring eller någon annan typ av värdeförändring – det materiella innehållet i reglerna är detsamma.

Vid tillämpningen av 30 § 2 mom. bör man se upp med terminologin. I första stycket talas det om ”betalning av skuld”. Det visar sig att ”betalning av skuld” också skall täcka ”inlösen av fordran”, nämligen gäldenärens återbetalning av skulden från långivarens sida sett.

Hade det inte varit mera pedagogiskt – när man nu skall lära skattebetalarna något så främmande som vinstberäkning vid återbetalning av skulder – att hålla isär begreppen och tala om skuld när man avser gäldenärens beskattning och om fordran när man avser beskattningen hos borgenären?

I momentets fjärde stycke, där det står att ”med betalning av skuld jämställs att skulden mot vederlag övertas av annan låntagare” avses däremot endast gäldenärens beskattning även om detta inte uttryckligen anges. Givetvis skall detta förstås så att ett sådant övertagande utlöser beskattning hos den ursprungliga låntagaren men inte att det utlöser beskattning även hos långivaren.

Mitt råd är att man använder 2 mom. endast för låntagarens vinstberäkning vid återbetalning av skulder. När det gäller långivarens vinstberäkning vid avyttring eller inlösen av fordringar i utländsk valuta används 30 § 1 mom. SIL. Därvid bör noteras hänvisningen till 2 mom. femte stycket sista meningen, där resevaluta undantas från skatteplikt. Skulder och fordringar som är avsedda för den skattskyldiges personliga levnadskostnader under tillfällig vistelse i utlandet omfattas av detta undantag. Med tillfällig vistelse avses enligt specialmotiveringen (s. 317) normalt högst ett halvår. Den som trots längre vistelse i utlandet är oinskränkt skattskyldig i Sverige omfattas också av undantaget, t.ex. diplomater.

Dessutom gäller vid vinstberäkningar på både fordringar och skulder regeln i 24 § 1 mom. sista stycket SIL om att en särskild valutakursvinstberäkning inte skall göras om egendom avyttras mot betalning i utländsk valuta om valutan behålls högst 30 dagar.

En nyhet i lagstiftningen jämfört med förslaget i betänkandet Ds 1990:38 är att det föreskrivs att vid vinstberäkning av skulder skall genomsnittsberäkning ske på intäktssidan. I betänkandet föreslogs ingen genomsnittsberäkning alls för skulder. För fordringar och andra tillgångar sker genomsnittsberäkningen av anskaffningskostnaden dvs. på utgiftssidan. Någon kommentar till detta avsteg från huvudregeln finns inte i propositionen. Det vanliga beträffande skulder är att upplåningen sker vid ett tillfälle och till en och samma kurs. Amorteringarna däremot sker vanligen vid ett flertal tillfällen och till olika valutakurser. Undantaget förefaller därför omotiverat och innebär knappast att regelsystemet blir enklare.

Det bör särskilt noteras att när det gäller skulder skall endast valutakursförändringar beaktas vid beskattningen. Andra värdeförändringar på skulder skall inte beskattas och är inte heller avdragsgilla. Om t.ex. en låntagare betalar av ett lån för tidigt och till följd härav får en rabatt som gör att han får betala tillbaka ett lägre belopp än det ursprungliga lånebeloppet – mätt i den utländska valutan – är den vinsten inte skattepliktig. Om någon t.ex. lånat 100 USD och bara behöver betala tillbaka 98 USD skall valutakursvinstberäkningen bara ske på 98 USD.

I detta sammanhang kan det finnas anledning att påminna om att kostnad för förtida återbetalning av lån räknas som ränta och således är avdragsgill. Detta gäller även om det rör sig om en skuld i utländsk valuta. Den regeln finns i 3 § 4 mom. tredje stycket SIL.

Ett särskilt problem vid valutabeskattningen utgör s.k. korglån och deras motsvarighet på tillgångssidan (som om de säljs på termin även kallas ”outrights”). Någon uttrycklig särregel finns inte för dessa fall. Huvudregeln när det gäller realisationsförluster stipulerar att bara 70 procent av en förlust är avdragsgill. Någon möjlighet att kvitta vinster och förluster generellt inom gruppen utländska valutor har inte införts, inte ens inom samma utländska valuta. I propositionen anför dock det föredragande statsrådet (s. 208):

”Om en fordran eller ett lån avser flera valutor, ett s.k. korglån, behandlas korglånet eller motsvarande fordran som en skuld resp. tillgång. Detta innebär att det skall göras en gemensam vinstberäkning för valutorna i ’korgen’.”

Här tillåts alltså full kvittning inom korgen mellan de olika valutorna. Detta är ett välkommet undantag för alla de villaägare som har tagit ett korglån för att kunna sprida risken mellan olika valutor.

En annan faktor som kan vålla problem i valutabeskattningen är frågan vilka transaktioner som utlöser beskattning. I lagtexten talas om avyttring av fordran och betalning av skuld. Det kan vidare pekas på en mängd andra fall som nämns i propositionen. Så skall växling av utländsk valuta utlösa beskattning. Det gäller även om växling sker mellan olika utländska valutor. Utnyttjande av valuta för betalning utlöser beskattning. Amortering av ett lån leder till valutakursvinstbeskattning. Det bör dock noteras att i allmänmotiveringen sägs att ”omsättning av lån i utländsk valuta bör normalt inte utlösa en kursvinstberäkning” (prop. s. 208). Med omsättning får antas avses att lånetiden förlängs med i övrigt oförändrade villkor.

En ändring i 27 § 1 mom. SIL medför att alla skuldebrev som är utställda i utländsk valuta beskattas enligt 30 § SIL. För konvertibla skuldebrev och vinstandelslån anges att dessa skall vara utställda i svenska kronor för att de skall omfattas av aktievinstreglerna i 27 §.

Konvertibla skuldebrev och vinstandelslån skall alltså beskattas enligt valutareglerna om de är utställda i utländsk valuta. De omfattas därmed inte av de kvittningsregler som enligt 27 § 5 mom. SIL gäller för marknadsnoterade aktier m.m. Konvertering av ett konvertibelt skuldebrev till t.ex. en aktie utlöser enligt 24 § 2 mom. femte stycket SIL inte beskattning ens om det är utställt i svenska kronor. När aktien sedermera säljs beskattas vinsten däremot uteslutande enligt aktievinstreglerna. Det får alltså avgörande betydelse om avyttring sker före eller efter konvertering.

Om ett skuldebrev förenat med köp- eller teckningsoption (optionslån) är utställt i utländsk valuta skall själva skuldebrevet beskattas enligt 30 § SIL. Optionsrätten skall däremot enligt 27 § 1 mom. SIL beskattas enligt aktievinstreglerna. Anskaffningsvärdet för två delar beräknas med den s.k. restvärdemetoden som framgår av 27 § 3 mom. SIL.

Optioner och terminer där den underliggande egendomen är utländsk valuta eller en fordran i utländsk valuta eller hänförlig till ett index i sådan valuta skall också beskattas som en fordran i utländsk valuta. Lagstiftningen följer här den systematik som i övrigt har upprätthållits när det gäller aktier och fordringar i svenska kronor, dvs. derivatinstrumenten beskattas i princip på samma sätt som den underliggande egendomen. För valutaderivaten innebär denna särreglering ingen särskild fördel eftersom alla förluster bara är avdragsgilla till 70 procent och inga vinster (eller avkastning) höjer ränteavdragstaket. För den som vill investera i utlandet innebär denna behandling av derivatinstrumenten att möjligheterna att säkra en kursvinst genom valutaoptioner och valutaterminer är starkt beskurna. Den som investerar t.ex. i utländska aktier är nämligen utsatt för två typer av kursvariationer på en och samma placering, dels kan aktiekursen variera, dels kan valutakursen variera.

I och med att en fullständig korsvis kvittning inte är tillåten mellan vinst på ett valutaderivat och en aktieförlust kan den som tror på en aktie, men är osäker på den valuta som den handlas i, inte renodlat skydda sig mot valutakursfallet. Han kan givetvis välja den utväg som anvisas i propositionen, nämligen att t.ex. skaffa en säljoption avseende den aktuella aktien. Han klarar då ett kursfall på både valutan och aktien samt det fallet att aktiekursen står stilla och valutan går ned. Vad han däremot inte kan åstadkomma är att säkra en värdestegring på själva aktien om valutan samtidigt går ned. Kursnedgången på valutan kommer då visserligen att få kvittas fullt ut mot värdestegringen på aktien inom aktiefållan genom den gemensamma vinstberäkningen. Men investeraren kan inte komma i åtnjutande av värdestegringen på aktien utan valutakursförändringen, eftersom en aktieoption i detta fall inte ger någon vinst, vilket däremot en valutaoption skulle ha gjort. Det skulle därför ha varit önskvärt med möjligheter till full kvittning mellan aktiefållan och valutafållan åtminstone för de fall då valutaoptioner använts för att säkra denna typ av aktievinster.

3.1.2 Den löpande beskattningen

Reglerna för beskattning av ränteintäkter och avdragsrätten för ränteutgifter på fordringar och lån i utländsk valuta är inte symmetriska.

Ränteutgifter behandlas – trots det oroväckande förslaget i betänkandet Ds 1990:38 – på samma sätt som ränteutgifter i svenska kronor. Man införde inte den avdragsbegränsning för utgiftsräntor överstigande statslåneräntan +5 procentenheter som föreslogs i betänkandet. Utländska ränteutgifter får således kvittas fullt ut mot de flesta ränteintäkter på fordringar i svenska kronor.1 De får därutöver dras av fullt ut upp till ett belopp på 100 000 kr i nettoräntor. Ränteutgifter därutöver får dras av till 70 procent. Småsparare behöver därför i vart fall inte till följd av ränteavdragsbegränsningarna dra sig för att låna i utländsk valuta.

På intäktssidan gäller däremot inte samma regler för svenska och utländska räntor. Räntor på fordringar i svenska kronor höjer (oftast2) taket för full avdragsrätt för ränteutgifter. Det gör aldrig räntor på fordringar i utländsk valuta. Den som har ränteutgifter på över 100 000 kr får dra av de överskjutande ränteutgifterna endast till 70 procent mot ränteintäkter på fordringar i utländsk valuta. Precis som i räkneexemplet ovan beträffande realisationsförluster på utländska poster leder denna kvittningsbegränsning till att den som träffas av begränsningen får skatta för ett överskott om han har lika stora inkomst- som utgiftsräntor; 9 procent av räntebeloppet skall betalas i skatt.

Slutsatsen är att större investerare kan låna i utländsk valuta men inte placera i utländska fordringar. Samtidigt vill jag påpeka att ränteavdragsbegränsningarna kommer att träffa allt fler skattebetalare för varje år som går eftersom taket för full avdragsrätt för räntor är satt till nominella 100 000 kr. Det är en av de få beloppsgränser i det nya skattesystemet som inte har knutits till något index. Begränsningarna kommer så småningom även att träffa småspararna.