Sammanfattning
Regeringsrätten har i ett förhandsbeskedsärende slagit fast att Luxemburgparagrafen inte är tillämplig om ett svenskt börsnoterat bolag med spritt ägande äger ett utländskt värdepappersförvaltande bolag. Ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen anses inte uppfyllt i ett sådant fall.
1. Bakgrund
Innebörden och räckvidden av den s.k. Luxemburgparagrafen har diskuterats livligt under det senaste året.
Lagrummet, som numera återfinns i 3 § tredje stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, innebär att en utländsk juridisk person enligt svensk intern skatterätt under vissa förutsättningar anses som en svensk ekonomisk förening och därmed blir oinskränkt skattskyldig i Sverige. Följande tre förutsättningar skall samtliga vara uppfyllda för att paragrafen skall bli tillämplig.
Den utländska juridiska personen skall direkt eller genom förmedling av juridisk person huvudsakligen ägas eller på annat därmed jämförligt sätt innehas av svenska fysiska personer (ägarrekvisitet).
Den utländska juridiska personens verksamhet skall väsentligen bestå i förvaltning av eller handel med värdepapper eller annan därmed likartad lös egendom (verksamhetsrekvisitet).
Den verkliga ledningen av den utländska juridiska personen skall utövas i Sverige (ledningsrekvisitet).
Luxemburgparagrafen är det enda undantaget i svensk intern skatterätt från principen att en juridisk person anses ha hemvist i det land där associationen bildats och registrerats. I en del andra länder bortser man från dessa formella kriterier och avgör i stället en juridisk persons skattemässiga hemvist utifrån var den verkliga ledningen utövas.
Luxemburgparagrafen tillkom redan år 1933 och har sedan dess varit i sak oförändrad. Som en följd av den svenska valutaregleringen har lagrummet dock hittills varit föga tillämpat. Förarbetena är relativt kortfattade och vägledande praxis saknas i allt väsentligt.1 Den närmare innebörden av lagrummet har därför hittills varit relativt oklar.
I doktrinen har Luxemburgparagrafen under senare tid behandlats av bl.a. Lindencrona och Sundgren i uppsatserna Skatteproblem när valutaregleringen avskaffas, i Inför ett nytt skattesystem, Dag Helmers 70 år, 1989, s. 45 ff, resp Valutaavregleringens skatteeffekter, SvSkT 1989 s. 374 ff, spec s. 376 ff. Se även Simon i uppsatsen Utländska holdingbolag och Luxemburg-regeln, SN 1989 s. 513 ff.
Jag skall inte här upprepa vad som sagts i dessa uppsatser, utan konstaterar bara att Luxemburgparagrafen under senare tid fått ökad aktualitet. Som en följd av den successiva avvecklingen under senare år av valutaregleringen är det många svenska bolag och svenska fysiska personer som bildat eller förvärvat utländska bolag. På många av dessa bolag skulle Luxemburgparagrafen åtminstone vid en första anblick kunna bli tillämplig. Särskilt vid utländska fastighetsinvesteringar har det varit vanligt att bygga strukturer på vilka en tillämpning av Luxemburgparagrafen skulle kunna ifrågasättas. En struktur där ett holländskt holdingbolag äger helägda holländska dotterbolag som i sin tur äger fastigheter är t.ex. mycket vanlig. Personligen är jag förvånad över att så många utländska bolagsbildningar och bolagsförvärv skett under de senaste åren utan att Luxemburgparagrafen tycks ha uppmärksammats och penetrerats ordentligt, även om det också funnits personer som insett riskerna och förordat att förhandsbesked borde sökas.2
I en nyligen meddelad dom i ett förhandsbeskedsärende har regeringsrätten dock klarlagt innebörden av ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen.3
Förarbetena utgörs av SOU 1931:40, K Prop. 1933:171 och BeU 1933:64.
Jfr t.ex. SvSkT 1989 s. 378.
Dom den 25 april 1990 i mål nr 4593-1989. I målet biträdde jag sökandebolaget som ombud. Domen är hemlig. Denna artikel publiceras dock med de av förhandsbeskedsärendet berörda bolagens medgivande.
2. Ansökan om förhandsbesked
Förhållandena i förhandsbeskedsärendet var följande.
Sökande var ett utländskt bolag som ägde och förvaltade fastigheter. Som förutsättning gällde enligt ansökan att detta bolag var ett helägt dotterbolag till ett svenskt börsbolag. Samtliga aktier i börsbolaget var noterade på Stockholms fondbörs A:1-lista. Aktieägandet i börsbolaget var spritt och bland de trettio största aktieägarna återfanns endast juridiska personer. Nästan alla av dessa var antingen börsnoterade bolag eller stiftelser eller andra organ för opersonligt ägande. Det kunde dock hållas för visst att aktierna i börsbolaget vid en total genomsyn av samtliga ägarled ytterst huvudsakligen ägdes av svenska fysiska personer.
Det svenska börsbolaget övervägde att börja använda det utländska bolaget som ett holdingbolag för utländska aktieinvesteringar. Mot bakgrund härav ansökte det utländska bolaget om förhandsbesked huruvida Luxemburgparagrafen principiellt kunde bli tillämplig om det utländska bolagets verksamhet ändrades till att avse:
förvaltning av värdepapper i största allmänhet, eller
förvaltning av enbart aktier i helägda fastighetsbolag.
Den första frågan tog sikte på om ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen kunde anses uppfyllt trots det spridda ägandet i det svenska börsbolaget. Den andra frågan avsåg Luxemburgparagrafens verksamhetsrekvisit. Den senare frågan får ses mot bakgrund av att Luxemburgparagrafen inte omfattar utländska fastighetsförvaltande bolag med direktägda fastigheter. Aktierna i helägda fastighetsbolag kan mot denna bakgrund möjligen ses som substitut för direktägda fastigheter.
I förhandsbeskedsansökan angavs uttryckligen att ansökan ej avsåg om den verkliga ledningen av det utländska bolaget utövades i Sverige, d.v.s. sökandebolaget önskade ej få svar på om ledningsrekvisitet var uppfyllt.
3. Rättsnämndens beslut
Beträffande ägarrekvisitet konstaterade rättsnämnden att eftersom det svenska börsbolaget vid en total genomsyn av alla ägarled huvudsakligen ytterst ägdes av svenska fysiska personer var Luxemburgparagrafens ägarrekvisit uppfyllt. Vad som förevarit vid lagstiftningens tillkomst kunde enligt nämnden inte föranleda annan bedömning. Enligt rättsnämnden var det visserligen möjligt att man i den utredning som föregått Luxemburgparagrafen uppfattat bolag med ett fåtal intressenter som det typiska fallet. Nämnden kunde emellertid inte finna att utredningen skulle ha avsett att begränsa räckvidden av sitt förslag till sådana bolag. Inte heller kunde nämnden finna att några sådana begränsningar åsyftats i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Slutsatsen blev därför att ägarrekvisitet var uppfyllt.
Beträffande verksamhetsrekvisitet ansåg rättsnämnden att det saknades anledning att inte – i enlighet med lagtextens ordalydelse – anse detta uppfyllt också beträffande förvaltning av enbart aktier i helägda fastighetsbolag. Även verksamhetsrekvisitet var således enligt nämnden uppfyllt i bägge de fall förhandsbeskedsansökan avsåg.
I en skiljaktig mening ansåg en minoritet i rättsnämnden att aktierna i det utländska bolaget skulle komma att innehas som ett led i organisationen av det svenska börsbolagets rörelse. Verksamhetsrekvisitet ansågs därför inte uppfyllt.
Men även om verksamhetsrekvisitet hade varit uppfyllt uttalade minoriteten att Luxemburgparagrafen inte var tillämplig. Minoriteten, som uppenbarligen ansåg ägarrekvisitet uppfyllt, menade nämligen att det brast beträffande ledningsrekvisitet. Enligt minoriteten var det avgörande om de svenska fysiska personer, som ytterst är det utländska bolagets huvudsakliga ägare, är de som utövar den verkliga ledningen av detta bolag. Det var därför enligt minoriteten omöjligt att bortse från ledningsrekvisitet. Minoriteten prövade därför ledningsrekvisitet, trots att sökandebolaget uttryckligen angett att förhandsbeskedsansökan inte omfattade detta rekvisit. Eftersom i det aktuella fallet de svenska fysiska personer, som vid en total genomsyn var de yttersta ägarna av sökandebolaget, över huvud taget inte deltog i detta bolags eller dess svenska moderbolags ledning ansågs ledningsrekvisitet inte uppfyllt och Luxemburgparagrafen därmed inte tillämplig.4
Minoritetens uppfattning att ägarrekvisitet men inte ledningsrekvisitet är uppfyllt om ett utländskt holdingbolag ägs av ett svenskt börsbolag överensstämmer med Sundgrens uppfattning i SvSkT 1989 s. 383 f.
4. Regeringsrättens dom
Beträffande ägarrekvisitet uttalade regeringsrätten följande efter att ha refererat till lagrummets förarbeten5:
”Av de anmärkta förarbetena framgår otvetydigt att Luxemburgparagrafen har sin grund i uppkomna farhågor för en utveckling där svenska medborgare i syfte att undandra sig beskattning här i riket för över kapital i form av värdepapper till utländskt holdingbolag samtidigt som de genom sitt inflytande över bolaget alltjämt för egen del kan förfoga över bolagets tillgångar och avkastning som om de vore direkta ägare.”
Härefter fortsatte regeringsrätten:
”Luxemburgparagrafen måste tolkas mot bakgrund av vad som förekommit under förarbetena. Insatt i sitt sammanhang bör uttrycket ’genom förmedling av juridisk person – – – ägs’, som inte kan anses entydigt, förutsättas åsyfta ett förhållande som innebär att den eller de fysiska personer som indirekt ’äger’ det utländska bolaget har ett sådant inflytande i den ’förmedlande’ juridiska personen att de rent faktiskt har samma rådighet över det utländska bolaget – och därmed över dess tillgångar och avkastning – som de skulle ha haft vid ett direktägande. Härutinnan kan särskilt hänvisas till bevillningsutskottets utlåtande i lagstiftningsärendet.”
Regeringsrätten hänvisade härefter till BeU 1933:64 s. 11 och fortsatte:
”Till stöd för den nu förordade tolkningen talar också det förhållandet att Luxemburgparagrafen eljest skulle bli tillämplig inte bara på fall där endast ett begränsat antal fysiska personer äger aktier i bolag som i sin tur äger ett holdingbolag eller där det på annat sätt finns förutsättningar för tillvaratagande av sådana personers egna intressen med avseende på holdingbolagets tillgångar och avkastning. Paragrafen skulle sålunda komma att gälla även där ägarkretsen är så vid att det personliga intresset från de fysiska personernas sida med avseende på holdingbolaget är av helt underordnad betydelse eller rent av obefintligt. En sådan tillämpning av Luxemburgparagrafen skulle uppenbarligen gå långt utöver vad lagstiftaren åsyftat med densamma.”
Regeringsrätten refererade sedan till ägarförhållandena i det svenska börsbolaget som förutsattes äga det utländska sökandebolaget.
Med utgångspunkt i Luxemburgparagrafens innebörd och med beaktande av ägarförhållandena konkluderade sedan regeringsrätten att ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen inte var uppfyllt beträffande sökandebolaget. Förhandsbeskedet ändrades i enlighet härmed.
Med denna bedömning fanns det ingen anledning för regeringsrätten att pröva om verksamhetsrekvisitet var uppfyllt i det fall att det utländska sökandebolaget endast ägde aktier i helägda fastighetsbolag.
Se not 1.
5. Några kommentarer
Närmare om regeringsrättens dom
Genom regeringsrättens dom har det klarlagts att Luxemburgparagrafen inte är tillämplig på utländska holdingbolag som ägs av svenska bolag med spritt ägande. Ägarrekvisitet är inte uppfyllt i dessa fall. Svenska bolag med spritt ägande kan således bedriva förvaltning av eller handel med värdepapper genom ett utländskt dotterbolag utan att riskera att dotterbolaget skall beskattas i Sverige som en svensk ekonomisk förening. Detta gäller också om den verkliga ledningen av det utländska holdingbolaget utövas i Sverige.
Regeringsrätten underkände således rättsnämndens rättstillämpning att ägarrekvisitet är uppfyllt så fort ett utländskt holdingbolag vid en total genomsyn av samtliga ägarled ytterst huvudsakligen ägs av svenska fysiska personer.
En sådan tillämpning skulle också ha inneburit en enligt min mening svårmotiverad olikabehandling mellan utländska holdingbolag som ägs av svenska börsbolag. Avgörande för om Luxemburgparagrafen principiellt kunnat tillämpas skulle ha blivit om börsbolaget vid en total genomsyn huvudsakligen ägts av svenska fysiska personer, oavsett om ägandet varit spritt eller inte, eller om bolaget huvudsakligen ägts av staten, stiftelser, fonder eller andra organ för opersonligt ägande. Praktiskt skulle det dessutom förmodligen ha blivit svårt och tidsödande att säkert utreda ägarförhållandena i vissa större börsbolag vid en total genomsyn.
Genom att utesluta en tillämpning av Luxemburgparagrafen redan p.g.a. ägarrekvisitet underkände regeringsrätten också motiveringen för den skiljaktiga meningen i rättsnämnden.
Som en följd av ställningstagandet beträffande ägarrekvisitet tog regeringsrätten som framgått aldrig ställning till förhandsbeskedsfrågan om verksamhetsrekvisitet. Frågan om förvaltning av aktier i helägda fastighetsbolag skall bedömas annorlunda än förvaltning av värdepapper i största allmänhet är således fortfarande öppen. Personligen delar jag rättsnämndens bedömning att någon skillnad inte skall göras mellan dessa fall.
Hur spritt behöver ägandet vara?
Hur spritt behöver då ägandet vara i ett svenskt bolag som äger ett utländskt holdingbolag för att ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen inte skall anses uppfyllt? Något bestämt svar på denna fråga ger inte regeringsrättens dom. Regeringsrätten uttalar dock allmänt att för att ägarrekvisitet skall anses uppfyllt skall de svenska fysiska personer som äger det svenska bolag som äger det utländska holdingbolaget ha ”ett sådant inflytande i den ’förmedlande’ juridiska personen att de rent faktiskt har samma rådighet över det utländska bolaget – och därmed över dess tillgångar och avkastning – som de skulle ha haft vid ett direktägande”.
Det är värt att notera att uttrycket fåmansföretag inte används i domen. Den sedvanliga distinktionen mellan fåmansföretag och flermansföretag kan enligt min mening förmodligen inte heller användas när det gäller Luxemburgparagrafen. Det är andra motiv som gör sig gällande vid tillämpningen av detta lagrum än de som ligger till grund för bedömningen av vad som är ett fåmansföretag enligt 35 § 1a mom. sjunde stycket kommunalskattelagen (1928:370), en definition som dessutom infördes långt efter Luxemburgparagrafen. Vid bestämmandet om ett bolag skall anses som ett fåmansföretag enligt kommunalskattelagen har bl.a. den möjlighet till insyn och kontroll som följer av en marknadsnotering ansetts väga tungt. Således har i praxis, förutom rena börsbolag, bolag på OTC-listan och O-listan ansetts som flermansföretag oavsett om flertalet aktier i bolaget innehafts av ett begränsat antal fysiska personer.6 När det gäller Luxemburgparagrafen gör sig delvis andra intressen gällande. Som framgår av regeringsrättens dom har Luxemburgparagrafen sin grund i uppkomna farhågor för en utveckling där svenska medborgare undandrar sig beskattning i Sverige genom att överföra kapital till ett utländskt holdingbolag, samtidigt som de genom sitt inflytande över det utländska bolaget alltjämt för egen del kan förfoga över bolagets tillgångar och avkastning som om de vore direkta ägare.
Regeringsrätten tar i sin dom fasta på detta när man uttalar att ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen inte är tillämpligt om ägarkretsen i det svenska bolaget är så vid att det personliga intresset från de fysiska personernas sida när det gäller det utländska holdingbolaget är av helt underordnad betydelse eller rent av obefintligt.
Genom detta uttalande får det enligt min mening anses klarlagt att Luxemburgparagrafen i vart fall inte är tillämplig beträffande utländska holdingbolag som ägs av det stora flertalet bolag som återfinns på den svenska börsens A:1-lista. Också många bolag på A:2-listan torde ha en sådan ägarstruktur att en tillämpning av Luxemburgparagrafen är utesluten. Däremot är det inte lika uppenbart att utländska holdingbolag till bolag på OTC-listan och O-listan undgår ägarrekvisitet. Sådana bolag domineras ofta ägarmässigt av ett fåtal fysiska personer eller grupper av fysiska personer. Även om möjligheterna till inflytande för sådana ägare något begränsas av det regelsystem som gäller för marknadsnoterade bolag, torde det vara svårt att förneka att de dominerande ägarna i det svenska bolaget ofta har ett betydande faktiskt inflytande över det utländska holdingbolaget.
Ytterligare klarläggande avgöranden av regeringsrätten behövs dock innan säkra slutsatser kan dras om rättsläget. Så mycket torde dock stå klart att om ett utländskt holdingbolag ägs av ett svenskt bolag, är frågan om det svenska bolaget är marknadsnoterat inte ensam avgörande för om ägarrekvisitet är uppfyllt. Marknadsnotering torde inte utesluta att ägarrekvisitet anses uppfyllt, men torde inte heller vara en förutsättning för att ägarrekvisitet inte skall anses uppfyllt.
Ägarrekvisitet bör sålunda enligt min mening inte anses uppfyllt om ett utländskt holdingbolag ägs av ett icke noterat svenskt bolag, vars aktier är så spridda att det inte finns någon eller några fysiska personer som har ett sådant inflytande över det svenska bolaget att de rent faktiskt har samma rådighet över det utländska bolaget som de skulle haft om de direktägt detta.
Om ett utländskt holdingbolag är direktägt av svenska fysiska personer är det förmodligen svårare att bortse från ägarrekvisitet. Om aktierna i ett sådant bolag ägs av ett stort antal personer och aktieägandet dessutom är så spritt att ingen aktieägare kan sägas ha något egentligt inflytande över verksamheten, saknas dock enligt min mening sakliga skäl för en tillämpning av Luxemburgparagrafen. Det kan t.ex. röra sig om ett utländskt investmentbolag där det kan vara tillfälligheter som styr om bolaget huvudsakligen ägs av svenska fysiska personer eller huvudsakligen har andra ägare. Beträffande sådana bolag torde dock ofta ledningsrekvisitet utesluta en tillämpning av Luxemburgparagrafen.7
Då ägarrekvisitet diskuteras kan det vara värt att uppmärksamma de nya svenska reglerna om beskattning av svenska delägare i utländska juridiska personer som inte anses som utländska bolag. Reglerna infördes den 1 januari 1990 samtidigt som begreppet utländskt bolag definierades i svensk skattelagstiftning.8 Som utländska bolag anses sådana utländska juridiska personer som omfattas av ingångna dubbelbeskattningsavtal. Andra utländska juridiska personer anses också som utländska bolag om de i hemstaten beskattas på ett sätt som är likartat med den svenska beskattningen av aktiebolag. För i Sverige hemmahörande delägare i utländska juridiska personer, som inte omfattas av denna definition av utländskt bolag, gäller i vissa fall att delägarna beskattas löpande i Sverige för den utländska juridiska personens inkomster. Detta gäller även om den utländska juridiska personen är skattesubjekt i sin hemstat. För sådan löpande svensk delägarbeskattning har uppställts krav bl.a. på den svenske enskilde delägarens inflytande och på svenskt inflytande i största allmänhet. Kravet på delägarens inflytande anses uppfyllt om delägaren själv eller tillsammans med närstående personer direkt eller genom förmedling av juridisk person innehar eller kontrollerar minst tio procent av den utländska personens kapital eller röstetal. När det gäller det ytterligare kravet på svenskt inflytande i största allmänhet, föreskrivs att detta skall anses uppfyllt om minst hälften av den utländska juridiska personens kapital eller röstetal innehas eller kontrolleras av här hemmahörande personer (se punkt 10 andra stycket av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen). Även om alltför långtgående paralleller ej bör dras, föreligger viss likhet mellan ägarrekvisitet i Luxemburgparagrafen och de nyss relaterade förutsättningarna för svensk delägarbeskattning.
Se RÅ 1986 ref. 165 (OTC-listan) resp. RÅ 1989 ref. 115 (O-listan).
Jfr Sundgren i SvSkT 1989 s. 383 f.
SFS 1989:1039. Förarbetena utgörs av SOU 1988:45, Prop. 1989/90:47 och SkU 1989/90:16.
Vad kan göras om ägarrekvisitet är uppfyllt?
Men om ägarrekvisitet är uppfyllt, t.ex. beträffande ett utländskt holdingbolag som ägs av ett onoterat svenskt fåmansföretag, vad kan då göras för att undvika en tillämpning av Luxemburgparagrafen? Att se till att verksamhetsrekvisitet inte uppfylls är självfallet en möjlighet, men det är inte alltid som det är önskvärt eller ens möjligt att lägga in ”främmande” verksamhet i det utländska holdingbolaget av sådan omfattning att verksamhetsrekvisitet helt säkert inte är uppfyllt.9 I så fall återstår att försöka se till att ledningsrekvisitet inte är uppfyllt.
Den närmare innebörden av ledningsrekvisitet är dock oklar. Klarläggande praxis skulle därför behövas även vad gäller detta rekvisit. Så mycket kan dock sägas att det inte räcker att den formella ledningen av det utländska holdingbolaget utövas i utlandet.10 Att styrelsemöten i det utländska bolaget hålls utomlands och att utlänningar pro forma ingår i det utländska bolagets styrelse torde t.ex. inte vara tillräckligt för att den verkliga ledningen av bolaget inte skall bedömas utövas från Sverige.11
Personligen håller jag inte för uteslutet att ledningsrekvisitet skulle anses uppfyllt beträffande en hel del av de utländska bolag som under senare tid bildats eller förvärvats för svenska kapitalplaceringar utomlands. Dessa bolag skulle då, om också övriga rekvisit för Luxemburgparagrafen är uppfyllda, enligt svensk intern skatterätt anses ha skattemässig hemvist i Sverige.
Jfr Sundgren i SvSkT 1989 s. 378 f och Simon i SN 1989 s. 517 f.
Se bl.a. K Prop. 1933:171 s. 14, jfr dock SOU 1962:59 s. 223.
Jfr regeringsrättsavgörandet RN 1958 3:7 a).
Dubbel hemvist
Eftersom ett bolag ofta anses ha skattemässig hemvist även i den stat där det bildats och registrerats, enligt denna stats interna skattelagstiftning, uppkommer om tillämpningen av Luxemburgparagrafen påkallas från svenska skattemyndigheter en situation där bolaget skattemässigt har dubbel hemvist (dual residence). I så fall uppkommer en klassisk dubbelbeskattningssituation. I de fall Sverige har ett dubbelbeskattningsavtal med den stat där det utländska holdingbolaget är bildat och registrerat får den dubbla hemvisten elimineras i enlighet med avtalets bestämmelser.
De flesta avtal föreskriver härvid, i enlighet med artikel 4 punkt 3 i OECD:s modellavtal, att ett bolag skall anses ha hemvist i den stat där det har sin verkliga ledning. Eftersom en förutsättning för tillämpningen av Luxemburgparagrafen är att den verkliga ledningen utövas i Sverige, anser givetvis svenska skattemyndigheter att ledningen utövas här. Om denna uppfattning accepteras av skattemyndigheterna i det land där det utländska bolaget är bildat och registrerat blir följden att beskattning sker i Sverige. De skattemässiga fördelar som kan ha legat till grund för utlandsetableringen torde därmed gå om intet. Om skattemyndigheterna i den stat där det utländska bolaget är bildat och registrerat i stället anser att bolagets verkliga ledning utövas i den staten och därmed oenighet föreligger om var den verkliga ledningen utövas, får frågan om bolagets hemvist lösas genom ömsesidig överenskommelse mellan den behöriga myndigheten i Sverige och den andra staten.12 För Sveriges del är det i de flesta fall finansdepartementet som är behörig myndighet. Det kan härvid vara värt att notera att man i departementet uppenbarligen inte uppfattar Luxemburgparagrafen som en obsolet lagstiftning. Den ovan nämnda nya lagstiftningen om svensk delägarbeskattning har således i lagtexten uttryckligen angetts vara subsidiär i förhållande till Luxemburgparagrafen.
Vid risk för tillämpning av Luxemburgparagrafen kan det således vara klokt att försöka organisera verksamheten i det utländska holdingbolaget på sådant sätt att åtminstone skattemyndigheterna i den utländska staten anser att den verkliga ledningen av bolaget utövas i den staten.
Jan-Mikael Bexhed
Jan-Mikael Bexhed är bitr direktör i Försäkrings AB Skandia, där han är verksam inom stab Bolagsjuridik. Han har tidigare varit bl.a. kammarrättsfiskal hos kammarrätten i Stockholm
Om ömsesidig överenskommelse se vidare Mattsson i SvSkT 1990 s. 154 ff.