I skrivelse till Skattenytt har C-E Gustafsson kommenterat undertecknads debattartikel rörande beskattningen av det s.k. tvångssparandet. Han menar bl.a. att svaret på min fråga finns i ett finansutskottsbetänkande. Det är här fråga om finansutskottets kommentarer till bl.a. en motion av A-G Leijon om obligatoriskt sparande.
Enligt min uppfattning förändrar uttalandet inte det av mig anförda. Någon specifik lagreglering finns inte (detta behövdes ju inte enligt finansutskottet) och i avsaknad av denna är det huvudregleringen av kontantprincipen som gäller. Det är således tolkningen av denna som styr.
Det kan konstateras att de förarbeten som nu åberopas icke är förarbeten till kommunalskattelagens bestämmelser om kontantprincipen, utan förarbeten till införandet av en icke skatterättslig reglering dock med vissa beröringspunkter till det skatterättsliga området.
Enligt undertecknads uppfattning innebär detta att nu aktuella förarbetena – sett ur kommunalskattelagens perspektiv – icke är att beteckna som förarbeten som kan användas vid uttolkandet av bestämmelser i sistnämnda lag, utan snarare måste ses som finansutskottets egen uppfattning om kontantprincipen. D.v.s. en tolkning bland många andra.
Det kan vidare konstateras att finansutskottet icke motiverar sitt ställningstagande. Detta är märkligt då man i uttalandet vidimerar att det erlagda sparbeloppet inte kan disponeras av den skattskyldige under sparåret. Det var just detta faktum – att en skattskyldig inte kunnat disponera över en inkomst på grund av en icke skatterättslig lagstiftning – som gjorde att RR i mål 4252–4253-1987 ansåg att inkomsten inte åtnjutits under beskattningsåret.
Det ovan sagda innebär att det står skattedomstolarna fritt att lansera en annorlunda tolkning. Någon bundenhet till finansutskottets uttalande finns inte. Den av mig framförda frågeställningen har således fortfarande giltighet. Jag vidhåller att det är tveksamt om den del av en inkomst som innehålls av en arbetsgivare, p.g.a. riksdagens beslut om sk tvångssparande, verkligen är skattepliktig för den anställde under sparåret.
Gustafssons uttalande att problemet ej finns 1990, på grund av att sparavdraget för detta år inbakats i preliminärskattetabellerna, är svårförståeligt. Det faktum att man av uppbördstekniska skäl väljer att ”ta in” det tvångssparade beloppet genom det skatterättsliga uppbördsförfarandet, kan inte på något sätt påverka frågan om skatteplikten.
Efter att ha konstaterat att frågeställningen fortfarande har relevans skall ytterligare några kommentarer ges i frågan. I min debattartikel har jag bl.a. diskuterat runt frågan när det tvångssparade beloppet är tillgängligt för lyftning. Av tydlighetsskäl borde frågeställningen istället varit när intäkten åtnjutits. Detta då skatteplikt även kan uppkomma i situationer där intäkt kommit mottagaren till godo utan att något belopp blivit tillgängligt för lyftning. Ett sådant fall torde vara ”preliminärskattefallet”.
Som jag kan se det är skälet till att preliminärskattebeloppet anses skattepliktiga vid samma tidpunkt som den övriga delen av lönen – trots att den skattskyldige ej direkt kan disponera över det – att en successiv avräkning från en skatteskuld anses ske. Genom att skulden (förpliktelsen) successivt minskar har de indragna medlen kommit den anställde till godo.
Det ovan sagda torde ha giltighet även i övriga fall då belopp som innehålls med stöd av lag eller avtal, används för betalning av den skattskyldiges skulder. Då det tvångssparade beloppet i normalfallet ej kommer att användas för betalning av en skuld, kan det ej anses skattepliktigt på denna grund.
Avslutningsvis kan påpekas att problemställningen naturligtvis endast uppkommer om kontantprincipen är för handen och om spararen har A-skatt. Om B-skatt finns eller i övrigt bokföringsmässiga grunder är tillämpliga måste det tvångssparade beloppet anses ha varit tillgängligt för lyftning redan under sparåret. Har vidare svårt att förstå RSV:s uttalande att någon förmögenhetsbeskattning ej skall ske (RSV DU 1989:11). Menar verkligen RSV att det är fråga om en värdelös fordran (SFL 4 § 5 st) eller vad är motiveringen?
Urban Rydin är verksam på LRF-konsult i Malmö.
Slutreplik
Som framgår av Urban Rydins inlägg föreligger i sak ingen oenighet mellan Rydin och mig. Jag har endast velat ge upplysning om ett förhållande som syntes Rydin obekant, då artikeln i SN nr 1–2 skrevs. Att finansutskottet framträtt som ”lagstiftare” i sin motivskrivning betyder naturligtvis inte att vad som därmed åstadkommits är juridiskt korrekt; samma sak får givetvis anses gälla med förfarandet att låta inlemma tvångssparandereglerna under uppbördslagens bestämmelser.
Urban Rydin