Uttagsbeskattning vid omstrukturering i byggnadsrörelse
Besvär av LSKM angående förhandsbesked.
RR har avgjort ytterligare ett mål angående eventuell uttagsbeskattning. I det nu aktuella målet avsåg en byggmästare att påbörja handel med fastigheter. En av honom ägd smittad fastighet skulle överföras till ett nybildat aktiebolag. RR fann att uttagsbeskattning skulle ske.
RR: ”När en fysisk person överlåter en omsättningstillgång i rörelse för ett pris under marknadsvärdet till någon med vilken han har intressegemenskap gäller som huvudregel att beskattning skall ske som om tillgången hade avyttrats till marknadspris (uttagsbeskattning). I praxis har undantag från huvudregeln medgetts i vissa omstruktueringsfall när särskilda villkor varit uppfyllda. I ett fall som det förevarande, där överlåtelsen sker genom apport från den fysiska personen till ett aktiebolag, blir två av dessa villkor av intresse. Det ena villkoret är att överlåtelsen inte får medföra att tillgången förlorar sin skattemässiga karaktär (RÅ 1988 ref. 76). Det andra är att ett starkt ägarsamband skall föreligga mellan överlåtare och förvärvare (jfr RÅ 1989 ref. 19).
Praxis skall emellertid inte uppfattas så att huvudregeln om uttagsbeskattning alltid skall frångås när de nu avsedda särskilda villkoren är uppfyllda. Den väsentliga grunden för att medge undantag får anses vara önskemålet att inkomstbeskattningen inte skall försvåra en av organisatoriska skäl betingad ändring av en företagsstruktur. Undantag bör därför komma i fråga främst när överlåtelsen kan uppfattas som ett led i en sådan företagsombildning (jfr RÅ 1989 ref. 119). För detta fordras normalt att kontinuitet föreligger mellan den verksamhet som tillgången tillhört och den verksamhet till vilken den överförs. När en enstaka tillgång tas ut ur en rörelse av ett visst slag för att som apportegendom tillföras ett aktiebolag som skall bedriva rörelse av ett annat slag torde förutsättningarna för undantag i allmänhet brista.
A handlingarna i målet framgår att X, som är 80 år gammal fram till år 1967 bedrev byggnadsrörelse i enskild firma och att rörelsen det året överfördes till ett aktiebolag, i vilket han numera innehar 20 procent av aktierna och från vilket han under senare år inte uppburit några inkomster. Vidare framgår att han äger hyresfastigheter, vilka bebyggts i rörelsen och i enlighet därmed redovisas som omsättningstillgångar. Enligt ansökningen om förhandsbesked avser X att nu påbörja rörelse i form av handel med fastigheter. I syfte att renodla verksamheten skall han förlägga den till ett nybildat aktiebolag. ”För att tillföra bolaget substans” ämnar han överföra en av fastigheterna till bolaget som apportegendom. Apporten avses ske ”till skattemässigt restvärde”.
Vad som här upptagits om omständigheterna i målet och syftet med den planerade överlåtelsen ger inte vid handen att denna utgör led i en företagsombildning av det slag som kan motivera att huvudregeln om uttagsbeskattning frångås. Överlåtelsen skall därför föranleda att beskattning sker som om fastigheten hade avyttrats till marknadspris.
Med ändring av förhandsbeskedet besvarar regeringsrätten frågan i enlighet med det anförda.
(Dom 900613, målnr 4402-1989)
Fråga om skattedomstols utredningsskyldighet
Fråga, vid tillämpning av 116d § taxeringslagen, om rättens utredningsskyldighet såvitt avser vid vilken tidpunkt den skattskyldige fått del av beslutet om skattetillägg.
Besvär av Kauko P angående skattetillägg för inkomsttaxering 1986.
I avsaknad av självdeklaration från Kauko P åsatte taxeringsnämnden honom taxering 1986 efter skön. Lokala skattemyndigheten i Borås fögderi påförde honom därefter skattetillägg enligt 116c § taxeringslagen. Enligt anteckning på en kopia av beslutet sändes detta ut den 13 november 1986. I en till länsrätten den 20 februari 1987 inkommen skrivelse överklagade Kauko P taxeringsnämndens beslut. Han uppgav att han hade avgivit självdeklaration och lämnade i besvärsskrivelsen specificerade uppgifter om sina inkomster och avdragsyrkanden. Skattetillägget berördes däremot inte i skrivelsen. Efter det att kontakter förekommit mellan Kauko P och länsskattemyndigheten inkom den 4 oktober 1988 en av honom undertecknad självdeklaration till länsrätten. I sin dom följde länsrätten i huvudsak deklarationen men undanröjde inte skattetillägget. Kauko P yrkade i kammarrätten att bli befriad från skattetillägget och anförde till stöd för sin talan att han hade deklarerat sina inkomster rätt enligt föreliggande kontrolluppgifter. Kammarrätten fann i likhet med länsrätten att det saknades förutsättningar att undanröja skattetillägget enligt 116d § taxeringslagen och att det inte heller fanns skäl för eftergift enligt 116h § samma lag. I regeringsrätten vidhåller Kauko P uppgiften att han deklarerat i tid samt synes dessutom hävda att hans besvärsinlaga i länsrätten skall likställas med en självdeklaration.
RR undanröjde skattetillägget och anförde bl.a.:
”Kauko P har inte styrkt sitt påstående att han gav in en självdeklaration i februari 1986. Hans besvärsskrivelse till länsrätten utgjorde, trots att den innehöll detaljerade uppgifter om hans inkomster och avdragsyrkanden, inte en självdeklaration i taxeringslagens mening. Frågan om skattetillägg skall därför, såsom också skett i underinstanserna, bedömas med utgångspunkt i att deklaration har kommit in först den 4 oktober 1988.
En förutsättning för att skattetillägget skall undanröjas enligt 116d § taxeringslagen är vid sådant förhållande att Kauko P inte fått del av beslutet om skattetillägg tidigare än två månader före den dag då deklarationen enligt det nu sagda skall anses ha kommit in. Han har inte själv sagt något om när han fick del av beslutet och det finns inte heller någon annan uppgift i målet om när så kan ha skett. Därmed aktualiseras frågan om vilket utredningsansvar en skattedomstol har i ett sådant läge och frågan om vilken part som skall bära konsekvenserna av att något säkert besked om tidpunkten för delfåendet inte kan erhållas.”
. . . ”Bestämmelserna i 116d § taxeringslagen har – i likhet med föreskrifterna i 99 § samma lag – en stark officialprägel. Med hänsyn härtill och med beaktande av de motivuttalanden och den praxis som redovisats ovan finner regeringsrätten att det måste anses ankomma på vederbörande domstol att, när det är ovisst om förutsättningarna för tillämpning av 116d § är uppfyllda eller ej, så långt möjligt utreda frågan. Den omständigheten att den skattskyldige inte själv berört frågan bör normalt inte påverka utredningsskyldigheten. Ger en företagen utredning inte något klart besked bör det i regel kunna presumeras att deklarationen kommit in i sådan tid att förutsättningar för undanröjande av skattetillägget föreligger (jfr till det sagda riksskatteverkets Handledning för taxeringsprocess, 1989 s. 375).
I förevarande mål har rått och råder alltjämt oklarhet om när Kauko P fick del av beslutet om skattetillägg. Varken länsrätten eller kammarrätten har, såsom bort ske, föranstaltat om någon utredning i detta hänseende. Emellertid kan på goda grunder antas att det numera inte skulle gå att utröna vid vilken tidpunkt Kauko P fått del av beslutet. Anledning saknas därför att nu återförvisa målet till lägre instans för förnyad handläggning.
Under nu angivna omständigheter har regeringsrätten att utgå ifrån att Kauko P fått del av beslutet om skattetillägg vid en sådan tidpunkt att förutsättningar förelegat för länsrätten att undanröja beslutet.
Med ändring av kammarrättens och länsrättens domar undanröjer regeringsrätten lokala skattemyndighetens beslut om skattetillägg.”
(Dom 901031, målnr 4453-1989)