Handelsbolagsmans ansvar för skatter och avgifter

Besvär av AO angående ansvar för arbetstagares skatt samt arbetsgivaravgift.

Lokal skattemyndighet har ansetts kunna fastställa betalningsskyldighet enligt 77 § uppbördslagen och 10 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare för såväl handelsbolag som dess bolagsmän avseende skattebelopp som innehållits genom skatteavdrag hos bolagets anställda och arbetsgivaravgifter. När en bolagsman avgått har betalningsskyldighet inte ålagts bolagsmannen för belopp som förfallit efter avgången, trots att avgången inte registrerats i handelsregistret.

RR:

”Enligt 2 kap. 20 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag svarar bolagsmännen i handelsbolag solidariskt för bolagets förpliktelser. Enligt 2 kap. 22 § samma lag svarar en bolagsman som avgår inte för de förbindelser av bolaget som uppkommer efter avgången, om bolagets medkontrahent kände till eller borde ha känt till avgången.

Med hänsyn till det ansvar för bolagets förpliktelser som sålunda åvilar den som är bolagsman i handelsbolag har i praxis godtagits att beslut enligt 77 § uppbördslagen (1953:272) om fastställelse av arbetsgivares betalningsskyldighet för arbetstagares skatt riktas till såväl handelsbolaget som bolagsmännen (jfr RÅ 1981 Ba 3). Motsvarande får anses gälla i fråga om beslut enligt 10 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

I och för sig har lokala skattemyndigheten haft fog för att utgå från att registrerade uppgifter återgett verkliga förhållandet.

Av handlingarna i målet framgår att Carl avgått som bolagsman i handelsbolaget i september 1984 ehuru detta inte registrerats hos handelsregistret förrän i juli 1985. Ifrågavarande krav avser preliminär skatt för uppbördsmånaderna februari – juni 1985 samt arbetsgivaravgift för samma tid. Lokala skattemyndigheten kan visserligen inte anses ha känt till eller ha bort känna till Carl S:s avgång ur bolaget innan denna registrerats. Skattemyndighetens krav är emellertid oberoende av vem som är bolagsman och kan inte liknas vid de anspråk som en godtroende kontrahent till bolaget kan ha att ställa på fullgörande av en avtalsförpliktelse. Betalningsskyldighet för arbetstagares skatt eller för arbetsgivaravgift bör bara komma i fråga gentemot den som faktiskt burit ansvaret för arbetsgivarens ekonomiska förpliktelser under aktuell period eller som därefter inträtt i detta ansvar. När det som i detta fall är ostridigt att en bolagsman avgått ur handelsbolaget innan skulden uppkom kan därför betalningsskyldighet inte åläggas denne, oavsett att avgången då ännu inte hunnit registreras.

Regeringsrätten bifaller inte besvären.”

(Dom 19900516, målnr 1342-1988)

Självdeklaration – vite ej utdömt

Besvär av LSKM angående vite.

Aktiebolag, som förelagts vid vite att lämna självdeklaration, hade när föreläggandet delgavs med firmatecknaren försatts i konkurs. Bolagets redovisningshandlingar hade omhändertagits av konkursförvaltaren. Konkursboets skulder översteg väsentligt dess tillgångar. Bolaget har ansetts sakna möjlighet att efterkomma föreläggandet, varför vitet inte dömts ut.

LR och KRS utdömde inte vitet.

RR:

”I en den 9 augusti 1988 daterad anmaning med vite har taxeringsnämnden förelagt Mattfyndet PerErik W Aktiebolag att vid vite om 10 000 kronor inkomma med självdeklaration m.m. för 1988 års inkomsttaxering. Av handlingarna får anses framgå att anmaningen delgetts bolaget genom dess firmatecknare Per-Erik W efter det att bolaget den 25 augusti 1988 försatts i konkurs. Såvitt upplysts i målet överstiger konkursboets skulder väsentligt dess tillgångar.

Enligt 2 § andra stycket lagen (1985:206) om viten får vite inte föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet.

Per-Erik W har som företrädare för bolaget anfört att det inte varit möjligt för bolaget att inkomma med självdeklaration eftersom allt redovisningsmaterial funnits hos konkursförvaltaren samt att det inte heller varit praktiskt möjligt för bolaget att upprätta erforderliga redovisningshandlingar och deklaration eftersom det inte funnits likvida medel för att kunna anlita sakkunnig hjälp.

Regeringsrätten finner att bolaget saknat möjlighet att efterkomma föreläggandet att inkomma med självdeklaration för 1988 års inkomsttaxering. Det förelagda vitet skall därför inte dömas ut.

Regeringsrätten bifaller inte besvären.”

(Dom 19900529, målnr 1181-1989)

Depositionsleasing – intäkt av kapital

Besvär av E angående inkomsttaxering 1981.

Vid s.k. depositionsleasing av personbil för privat bruk har som intäkt av kapital hos hyresmannen ansetts böra tas upp den hyresminskning som det räntelöst deponerade beloppet föranlett.

RR:

”Per E har genom ett leasingavtal den 6 juni 1980 hyrt en personbil för en tid av 36 månader. Enligt avtalet skall han erlägga hyra med 354 kronor, exklusive mervärdesskatt, per månad och deponera 29 280 kronor hos uthyraren. Någon ränta på det deponerade beloppet har inte avtalats.

Enligt en revers daterad samma dag har Per E lånat 23 280 kronor av ett finansbolag mot ränta, som angetts till 20,98 procent per år. Uthyraren har gått i borgen för lånet och har bl.a. rätt att häva leasingavtalet om Per E inte fullgör sina skyldigheter enligt reversen. Återstoden av det deponerade beloppet har Per E erlagt av andra medel.

Per E har medgetts avdrag för ränta med 2 232 kronor som han under år 1980 betalat till finansbolaget. Han har av taxeringsnämnden påförts en intäkt av kapital om 2 193 kronor, motsvarande en beräknad avkastning på det deponerade beloppet under den del av år 1980 som leasingavtalet gällt. Avkastningen har i enlighet med vad riksskatteverket uttalat (RSV Dt 1981:13) beräknats efter en räntesats som med tre procentenheter understiger den ränta som finansbolaget betingat sig för den lånade delen av depositionen. Länsrätten och kammarrätten har inte ändrat taxeringsnämndens beslut.

I målet har inte framkommit annat än att Per E har hyrt bilen för privat bruk. Genom att deponera ett belopp hos uthyraren utan att betinga sig någon särskild ränta härför har Per E minskat uthyrarens finansieringskostnader. Det måste därför antas att hyran på grund härav blivit lägre än den annars skulle ha varit. Skillnaden mellan de två hyresnivåerna är att betrakta som avkastning på det deponerade beloppet och därmed också skattepliktig intäkt av kapital för Per E. Anledning saknas till antagande att det som intäkt av kapital upptagna beloppet blivit för högt beräknat.

Regeringsrätten bifaller inte besvären.”

(Dom 19900716, målnr 4066-1987)

Ideell förenings fastigheter – förvärvskällebegreppet

Besvär av LSKM angående inkomsttaxering 1984 och 1985.

En ideell förening ägde tre fastigheter som använts i den ideella verksamheten samt en fastighet som hyrts ut till utomstående. Den senare fastigheten har ansetts ej ingå i samma förvärvskälla som de övriga.

Föreningen Skyddsvärnet i Stockholm äger tre fastigheter som används i den ideella verksamheten samt en fastighet, Kurland 14 i Stockholm, som hyrs ut till utomstående. Dessutom äger föreningen en i verksamheten använd förläggningsbyggnad på en av föreningen arrenderad mark. Alla föreningens fastigheter har gemensam ekonomi; föreningen har bl.a. låtit upprätta en gemensam reparationsfond för fastigheterna. Dessa förvaltas av Skyddsvärnets kansli och står under dess löpande övervakning.

Föreningen var en sådan förening som enligt de vid ifrågavarande inkomsttaxeringar gällande bestämmelserna i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen och anvisningarna därtill var skattskyldig endast för inkomst av fastighet och rörelse. Enligt 54 § i) samma lag och punkt 4 av anvisningarna i dess lydelse vid ifrågavarande års taxeringar var sådan förening dock frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastighet som tillhörde föreningen och som använts på sätt som anges i 3 kap. 4 § fastighetstaxeringslagen, dvs. till övervägande del i ideell verksamhet, samt för sådan inkomst av fastighet och rörelse som till huvudsaklig del härrörde från verksamhet, som hade naturlig anknytning till föreningens allmännyttiga ändamål.

LR fann att den uthyrda fastigheten inte ingick i samma förvärvskälla som övriga fastigheter. KRS hänförde alla fastigheter till samma förvärvskälla.

RR delade på fastigheterna och anförde:

”Som framgår av det föregående användes fastigheten Kurland 14 för ett helt annat ändamål än föreningens övriga fastigheter. På grund härav finner regeringsrätten att fastigheten Kurland 14 inte kan anses ingå i samma förvärvskälla som övriga fastigheter även om alla fastigheterna förvaltats gemensamt på sätt närmare anges i kammarrättens dom. På grund av det anförda och med hänsyn till att fastigheten Kurland 14 i övrigt inte uppfyller förutsättningarna för att frikallas från skattskyldighet skall länsskattemyndighetens talan bifallas.”

(Dom 19900613, målnr 3414–3415-1988)

Ändring av talan.

Fråga huruvida en ändring av talan i högre instans innefattat byte av grund för eftertaxering. (I och II)

I

Av handlingarna framgår bl.a. följande. Ansökningen om eftertaxering av Sture N avsåg skönsmässigt uppskattad inkomst av rörelse genom handel med konst, vilken inkomst endast till en liten del redovisats i hans deklaration. Framställningen grundade sig på iakttagelser vid en taxeringsrevision varvid bl.a. härletts och inkomstberäknats ett antal oredovisade försäljningar och förmedlingsuppdrag. I framställningen om eftertaxering påstod taxeringsintendenten att Sture N var verklig ägare till en av annan person redovisad konsthandel som han dock själv bedrivit och att de oredovisade rörelseinkomsterna var att hänföra till denna verksamhet. Länsskattemyndigheten frångick i KR detta påstående och hävdade i stället att Sture N genomfört ifrågavarande transaktioner vid sidan av den av den andra personen redovisade konsthandeln.

LSKM nedsatte även sitt beloppsmässiga yrkande med hänsyn till invändningar som gjorts angående vissa av de tidigare angivna försäljningarna.

KRG konstaterade att:

”eftertaxeringsprocessen är en sakprocess och inte en beloppsprocess. Av det sagda följer att varje grund som åberopas utgör ett nytt mål om eftertaxering som i första hand skall prövas av länsrätt.

Till stöd för det yrkande om eftertaxering som länsskattemyndigheten framställt mot N i länsrätten har åberopats att han varit innehavare av den rörelse som bedrivits under firma A i Göteborg. De inte redovisade intäkter som lagts till grund för eftertaxeringsyrkandet mot N har således ansetts hänförliga till denna rörelse.

Kammarrätten delar länsrättens – numera även länsskattemyndighetens – uppfattning att det vid den skatterättsliga bedömningen måste godtas att D varit innehavare av den under nämnda firma bedrivna rörelsen.

Det som länsskattemyndigheten anfört i kammarrätten måste så uppfattas att det nu görs gällande att N vid sidan om den rörelse som bedrivits under den angivna firman drivit en annan rörelse och att det på grund av det som kommit fram rörande resultatet av denna verksamhet föreligger grund för att eftertaxera honom med yrkat belopp.

Kammarrätten finner att de omständigheter som länsskattemyndigheten sålunda åberopat utgör en sådan ny grund som inte kan läggas till grund för prövningen av det i förevarande mål framställda yrkandet om eftertaxering. Någon prövning i länsrätten kan inte heller längre ske.”

RR:

”Till grund för yrkandet om eftertaxering har genomgående åberopats att Sture N underlåtit att redovisa inkomster genom handel med konst, vilka i avsaknad av räkenskapsunderlag fått uppskattas efter skön med utgångspunkt från vissa i revisionspromemorian angivna försäljningar och förmedlingsuppdrag. Det har således varit fråga om inkomstberäkning av en och samma verksamhet, oavsett hur denna betecknats. Det är även samma köp- och försäljningstransaktioner som lagts till grund för inkomstberäkningen. Länsskattemyndigheten har varit oförhindrad att till stöd för yrkandet om eftertaxering påstå att den av Sture N bedrivna verksamheten haft mindre omfattning eller annan rättslig karaktär än som tidigare angivits. Något byte av grund för eftertaxering kan inte anses ha skett härigenom.

Regeringsrätten undanröjer kammarrättens dom och visar målet åter till kammarrätten för ny behandling.”

(Dom 19900613, målnr 1054-1988)

II

Målet gäller eftertaxering av den i mål (I) ovan angivna personen D. D avled under processen.

KRG:

”Till stöd för det yrkande om eftertaxering som länsskattemyndigheten framställt mot D i länsrätten har åberopats att D inte drivit den rörelse det är fråga om och att han därför inte varit berättigad till det underskottsavdrag han tillgodoförts vid den ordinarie taxeringen. Kammarrätten delar länsrättens – numera även länsskattemyndighetens – uppfattning att det vid den skatterättsliga bedömningen måste godtas att D varit innehavare av rörelsen.

Det som länsskattemyndigheten anfört i kammarrätten måste så uppfattas att det görs gällande att dödsboet ändå skall eftertaxeras med ett belopp motsvarande det utnyttjade underskottsavdraget, i första hand därför att det är visat att rörelsen inte har givit något underskott och i andra hand därför att det föreligger grund för att skönstaxera dödsboet för ej redovisade inkomster i rörelsen med minst samma belopp.

Kammarrätten finner att de omständigheter som länsskattemyndigheten sålunda åberopat utgör sådana nya grunder som inte kan läggas till grund för prövningen av det i förevarande mål framställda yrkandet om eftertaxering. Någon prövning i länsrätten kan inte heller längre ske.”

LSKM yrkade att RR skulle undanröja KRs dom och åter förvisa målet till KR för prövning i sak.

RR biföll inte besvären och anförde bl.a.:

”På grund av det sätt på vilket taxeringsintendenten hade utformat sin talan i länsrätten kom processen i den instansen, såvitt nu är av intresse, uteslutande att röra frågan om Heimer D lämnat oriktig uppgift när han påstått att det varit han som bedrivit den aktuella rörelsen. Den ändring av talan som länsskattemyndigheten gjorde i kammarrätten har inneburit att myndigheten i stället gjort gällande att de uppgifter som i deklarationen lämnats om rörelsens resultat varit oriktiga. Vad nu sagts innebär, såsom kammarrätten funnit, att myndigheten bytt grund för talan om eftertaxering.”

(Dom 19900613, målnr 1055-1988)

Reklamskatt

Besvär av AO angående reklamskatt för år 1985.

Ett hotellföretag med en omfattande hotellkedja har gratis tillhandahållit sina hotellgäster en tidning som producerats för hotellföretagets räkning av ett särskilt förlagsaktiebolag enligt mellan hotellföretaget och förlagsbolaget träffat avtal. I mål om reklamskatt har ett antal nummer av tidningen bedömts som reklamtrycksaker och därmed skattepliktiga enligt 5 § reklamskattelagen, oaktat det redaktionella innehållet i tidningen varit av allmän natur.

I KR yrkar bolaget att tidskriften Etapp inte skall betraktas som reklamtrycksak och att reklamskatt därför inte skall utgå. Till stöd för besvären anför bolaget bl.a. följande. Etapp ges ut av ett från Scandic-hotellen helt fristående förlag, Förlags AB Leijon & Lüning. Förlagets affärsidé är att producera kvalificerade produkter för krävande läsare. Tidskriftens ekonomi baserar sig uteslutande på intäkter från annonsförsäljning på den reguljära annonsmarknaden. Sett ur förlagets synvinkel utgör Scandic-hotellen endast en distributionskanal bland flera tänkbara. Reklam för Scandic-hotellen får inte förekomma i det redaktionella materialet i Etapp.

Enda möjligheten för Scandic att få reklam införd i tidningen är att införa en annons mot full betalning enligt gällande prislista. Sedan hotellkedjan införde egen TV-kanal har tidningen publicerat de aktuella programmen. Tidskriften innehåller förutom redaktionell text nästan enbart annonser med reklam för annan än utgivaren eller någon som denne står i intressegemenskap med. Eftersom syftet med utgivningen av Etapp inte är att offentliggöra reklam för Scandic utan att vara en intäktsgenererande produkt för ett fristående förlag anser bolaget det uppenbart att tidskriften inte är en reklamtrycksak.

Allmänna ombudet bestrider ändring och anför. Med beaktande av dels vad som framgår av bl.a. avtal mellan förlaget och Scandic Hotel AB, dels uppgift på omslaget att tidningen är avsedd för Scandics gäster, dels ock de annonser för Scandic inklusive alkoholannonser som finns i tidningen, får samma tidning anses vara framställd huvudsakligen för att främja avsättningen av Scandics tjänster. Vidare får tidningen med hänsyn till det sätt den ges ut och distribueras på anses gemensamt utgiven av Scandic och förlaget.

KRS fann att tidningen Etapp inte skulle anses vara framställd huvudsakligen för att främja avsättningen av Scandics tjänster och skapa goodwill för företaget (reklamsyfte). Därmed är Etapp inte heller att betrakta som reklamtrycksak.

RR konstaterade att ”tidningen innehöll redaktionell text angående olika ämnen som i samtliga nummer utom ett saknade anknytning till Scandic. Den innehöll vidare ett antal annonser för olika företags varor, ett program för hotelikedjans egen TV-kanal och ett korsord vars vinster utom i de tre första numren utgjordes av presentkort hos Scandic. Vad beträffar annonserna förekom i varje nummer av tidningen minst en helsidesannons för hotellkedjan. Vidare förekom i varje nummer bl.a. ett flertal annonser för alkoholhaltiga drycker. I dessa annonser angavs i regel att dryckerna ’serveras i restaurangen eller baren på ditt Scandic Hotel’.

I fråga om tidningens produktion och ekonomi gällde enligt de träffade avtalen att förlagsaktiebolaget i princip svarade för allt löpande arbete och därmed förenade kostnader och att det inte var skyldigt att till Scandic redovisa det ekonomiska utfallet. Avtalen innebar vidare bl.a. att Scandic annonserade i tidningen på samma villkor som övriga annonsörer. Å andra sidan hade Scandic enligt avtalen en viss möjlighet att påverka tidningens innehåll, förutom genom ansvarige utgivaren, också genom regler om att det skulle finnas en redaktionskommitté (senare ”redaktionsråd”) med representanter både för Scandic och förlagsaktiebolaget. Det fanns också bestämmelser som gav Scandic bestämmanderätten om det uppkom fråga om att införa annonser för varor och tjänster som konkurrerade med Scandics verksamhet.

Mot bakgrund av vad sålunda antecknats angående innehållet i de aktuella numren av tidningen och beträffande sättet för deras spridning får det anses utrett att de varit avsedda att främja avsättningen av Scandic-hotellens tjänster. De har således innefattat reklam i reklamskattelagens mening. Vidare måste antas att de framställts i huvudsak i syfte att offentliggöra denna reklam. Med hänsyn härtill och till vad som framkommit angående Scandics befattning med utgivningen och distributionen av tidningen är de ifrågavarande numren att bedöma som reklamtrycksaker. De är alltså skattepliktiga enligt 5 § reklamskattelagen.

Regeringsrätten fastställer, med ändring av kammarrättens dom, riksskatteverkets beskattningsåtgärder.”

(Dom 19900619, målnr 684-1989)

Betalningssäkring

Besvär av AO angående betalningssäkring.

Förutsättningar har ansetts föreligga att meddela interimistiskt beslut om betalningssäkring för krav på arbetsgivaravgifter mot företrädare för juridisk person, trots att den juridiska personen blivit försatt i konkurs innan avgifterna blivit fastställda.

Alvesta Autoservice försattes i konkurs den 19 december 1988. Enligt revisionspromemoria hade oredovisade inkomster förekommit i betydande omfattning taxeringsåren 1987–1988.

LR betalningssäkrade 1.117.894 kr.

KRSu anförde

”Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1982 sid 578 prövat frågan om betalningsansvar enligt 48a § lagen (1968:430) om mervärdesskatt för ett aktiebolags ställföreträdare för underlåtenhet att inbetala mervärdesskatt avseende viss redovisningsperiod i fall då bolaget efter redovisningsperiodens utgång försatts i konkurs och skatten därefter blivit fastställd genom särskilt beslut. Högsta domstolen fann att bolagets betalningsskyldighet för tillkommande skattebelopp och därmed ställföreträdarens ansvarighet för samma belopp inte inträtt före beskattningsmyndighetens beslut. När detta meddelades var bolaget försatt i konkurs och den person mot vilken betalningsansvar gjordes gällande inte längre behörig att företräda bolaget. Han ansågs därför inte kunna åläggas betalningsskyldighet för skattebeloppen. De bestämmelser om betalningsskyldighet för mervärdesskatt som var aktuella i detta mål överensstämmer i huvudsak med reglerna angående betalningsskyldighet för arbetsgivaravgifter. – Med hänsyn till det anförda kan det inte antas att allmän domstol kommer att ålägga S betalningsskyldighet för arbetsgivaravgifterna (jfr även RÅ 85 2:16). S:s talan skall därför bifallas vad gäller fordran på arbetsgivaravgifter.

Såvitt betalningssäkringen avser fordran på tillkommande och kvarstående skatt finner kammarrätten, liksom länsrätten, att grund föreligger att anse att S kommer att förklaras betalningsskyldig i enlighet med vad allmänna ombudet påstått. Dessa fordringar får anses avse betydande belopp. Med hänsyn härtill och till att påtaglig risk att S inte kommer att betala fordringarna får anses föreligga skall länsrättens interimistiska beslut om betalningssäkring såvitt avser nämnda skattefordringar kvarstå.

SLUT

Kammarrätten ändrar endast på det sättet länsrättens beslut att så mycket av S:s egendom som svarar mot 772 436 kronor får tas i anspråk genom betalningssäkring.”

AO yrkade i besvären att RR skulle fastställa LRs beslut.

RR fastställde LRs beslut och anförde:

”Frågan om Håkan S skall åläggas betalningsskyldighet för Avesta Autoservice Aktiebolags skulder avseende arbetsgivaravgifter har ännu inte prövats av allmän domstol. Möjligheten att utverka betalningssäkring för fordran som ännu inte fastställts regleras i 1 § andra stycket lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. Enligt bestämmelserna där får i fråga om en sådan fordran betalningssäkring ske endast om det finns sannolika skäl för att fordringen kommer att fastställas. Vidare gäller att betalningssäkring får avse högst det belopp till vilket fordringen med hänsyn till omständigheterna sannolikt kommer att bli fastställd.

I 21 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare finns regler om skyldighet i vissa fall för företrädare för arbetsgivare att tillsammans med arbetsgivaren svara för arbetsgivaravgifter och vissa andra avgifter. Enligt dessa regler är den som i egenskap av företrädare för en arbetsgivare, som är juridisk person, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala arbetsgivaravgifter i rätt tid och ordning tillsammans med arbetsgivaren betalningsskyldig för beloppet samt den restavgift och tilläggsavgift som belöper på detta. Talan om att ålägga betalningsskyldighet skall föras vid allmän domstol.

Vad som avses med rätt tid i 21 § framgår av de bestämmelser som reglerar när den juridiska personen är skyldig att betala avgifterna. Enligt 4 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare är en arbetsgivare skyldig att för varje månad lämna redovisning för utgiven lön och för summan av arbetsgivaravgifterna (månadsavgift). I fråga om redovisningen skall bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272) om uppbördsdeklaration tillämpas. Enligt 9 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare skall månadsavgiften betalas inom den tid som gäller för deklarationens avlämnande. Enligt 54 § 1 mom. uppbördslagen skall en arbetsgivare, som gjort skatteavdrag för preliminär A-skatt eller utgett lön för vilken månadsavgift skall redovisas enligt lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare, utan anmaning lämna uppgift (uppbördsdeklaration) om detta. Deklaration skall lämnas av landstingskommun och kommun senast den 12 och av annan arbetsgivare senast den 18 i månaden efter den då skatteavdraget gjordes eller lönen utgavs.

I 10 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare föreskrivs bl.a. att den lokala skattemyndigheten skall fastställa månadsavgiften och i förekommande fall ålägga betalningsskyldighet för arbetsgivaren om denne har underlåtit att lämna redovisning enligt 4 §. Ett beslut om betalningsskyldighet enligt denna paragraf påverkar inte tidpunkten för betalningsskyldighetens inträde enligt övriga bestämmelser. Däremot innebär ett sådant beslut att belopp för vilket betalningsskyldighet ålagts omedelbart får drivas in.

I förevarande fall får löneutbetalningar anses ha ägt rum under tiden augusti 1986–juni 1988. Bolaget försattes i konkurs först den 19 december 1988. Något beslut enligt 10 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare hade ännu inte meddelats vid den tidpunkten.

Av de regler som redovisats i det föregående följer att månadsavgiften förfallit till betalning den 18 i månaden efter den månad då utbetalningen gjorts. Att beslut enligt 10 § lagen om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare då ännu inte meddelats är utan betydelse i detta sammanhang.

Med hänsyn till det anförda kan det antas att allmän domstol kommer att ålägga Håkan S betalningsskyldighet för arbetsgivaravgifterna. Allmänna ombudets talan skall därför bifallas.”

(Dom 19900626, målnr 4135-1989)

Fåmansföretagares anteckningsskyldighet

Besvär av A angående inkomsttaxering 1985.

Håkan A yrkade i besvär till LR bl.a.:

”Håkan A har uppgivit att rörelsen tidigare bedrevs såsom handelsbolag, varvid varuuttagen fortlöpande redovisades i bokföringen, samt att vid övergången till aktiebolag hans revisor med hänvisning till att uttagen i fortsättningen inte kunde redovisas på samma sätt krävde att betalning för dem skulle erläggas kontant. På grund av hårdnande konkurrens och vikande försäljning – något som med tiden ledde till företagets konkurs – ansåg han det för övrigt omöjligt att göra några fria uttag.” LR yttrade: ”Enligt 20 § taxeringslagen är fåmansföretag skyldigt att sörja för att underlag finns för kontroll av vad företagsledaren eller honom närstående person eller delägare tagit ut ur företaget av pengar, varor eller annat. Bolaget har inte fört några löpande noteringar över gjorda uttag. Bolaget har således inte fullgjort sin skyldighet enligt 20 § taxeringslagen. Delägarna har inte heller sparat kvitton på gjorda uttag ur rörelsen. De kan därför inte anses ha styrkt att de betalat för sina uttag. Med hänsyn härtill anser länsrätten att taxeringsnämnden har haft fog för sin åtgärd att beskatta A för varuuttag ur rörelsen.”

KRSu ej ändring.

RR erinrade inledningsvis om att ett fåmansföretag är skyldigt att sörja för att underlag finns för kontroll av bl.a. uttag ur företaget i form av varor och annat.

Vidare anförde RR: ”Företagsledaren – ävensom närstående till honom och delägare – är å sin sida enligt 30 § 3 mom. taxeringslagen skyldig att i sin självdeklaration lämna uppgift om bl.a. vad han sålunda uppburit från företaget. Denna uppgiftsskyldighet har emellertid sagts inte avse varuinköp mot kontant betalning med sedvanlig rabatt (SkU 1975/76:28 s. 45).

Även om Håkan A inte varit skyldig att i sin deklaration lämna uppgift om gjorda varuinköp mot kontant betalning har han såsom företagsledare haft att tillse att företaget kunnat tillhandahålla dessa uppgifter. Om, såsom i förevarande mål, företagets skyldighet att sörja för att underlag finns för taxeringskontrollen inte har fullgjorts, åligger det ändå den skattskyldige att visa vilka uttag han gjort och i vad mån han erlagt betalning härför. Kan tillförlitlig utredning härom inte förebringas kan ett skönsmässigt uppskattat värde för gjorda uttag komma att påföras honom (se RÅ 1988 ref. 97).”

”Anledning saknas att inte sätta tilltro till vad Håkan A uppgivit om orsaken till att uttagen skett mot kontant betalning. Hans uppgift om att han erlagt betalning för uttagen vinner vidare stöd av vad som vid kontantberäkning framkommit om ett för Håkan A föreliggande kontantöverskott för beskattningsåret. Med hänsyn härtill och med beaktande av omständigheterna i övrigt finner regeringsrätten att det måste antas att Håkan A, som han uppgivit, betalat varuuttagen kontant. Grund saknas därför för att beskatta honom för uttagen i fråga.”

(Dom 19900627, målnr 1265-1989)

Skogsavdrag

Besvär av LSKM angående taxering till kommunal inkomstskatt 1981.

Skattskyldig har yrkat och medgetts skogsavdrag endast vid den statliga taxeringen, som vunnit laga kraft. Skogsavdrag har mot hans yrkande tillgodoförts honom också vid den kommunala taxeringen.

TN avvek från S:s självdeklaration avseende taxeringen till kommunal inkomstskatt i Kramfors kommun genom att vägra förlustavdrag med 7 772 kronor och i stället medge skogsavdrag med 7 660 kronor.

I besvär yrkar S att skogsavdraget endast skall tillgodoföras vid den statliga taxeringen. Därigenom får han möjlighet att utnyttja tidigare förlustavdrag med 7 772 kronor.

LR lämnade besvären utan bifall.

KRSu: ”Då grund saknas att mot S:s yrkande ändock tillgodoföra honom skogsavdrag vid nu aktuell taxering och då ej heller anledning föreligger att ifrågasätta den i deklarationen lämnade utredningen rörande tidigare års förluster, skall S:s talan vinna bifall.”

I besvären yrkar länsskattemyndigheten att S förvägras förlustavdrag och i stället medges skogsavdrag vid taxeringen till kommunal inkomstskatt.

RR: ”I kommunalskattelagen (1928:370) ges bestämmelser bl.a. om hur inkomsten av olika förvärvskällor skall beräknas. Sålunda anges i 21–23 §§ hur inkomst av jordbruksfastighet beräknas. Vid denna beräkning får från bruttointäkten av förvärvskällan avdrag göras för driftkostnader, till vilka enligt punkt 7 av anvisningarna till 22 § räknas avdrag på grund av avyttring av skog, s.k. skogsavdrag. Genom en föreskrift i 2 § första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt har dessa bestämmelser gjorts tillämpliga också vid taxeringen till statlig inkomstskatt. Inkomst av jordbruksfastighet skall därför, med den avvikelse som följer av att avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen får göras vid taxeringen till kommunal inkomstskatt med belopp motsvarande garantibeloppet, beräknas på samma sätt vid den kommunala och statliga inkomsttaxeringen.

S har vid den statliga taxeringen i hemortskommunen Härnösand medgetts yrkat skogsavdrag medan kammarrätten bifallit hans yrkande om att han vid den kommunala taxeringen i Kramfors kommun, där jordbruksfastigheten är belägen, inte skulle tillgodoföras något skogsavdrag.

Med hänsyn till innehållet i ovan angivna bestämmelser och då taxeringen till statlig inkomstskatt inte är föremål för regeringsrättens prövning skall S tillgodoföras skogsavdrag även vid taxeringen till kommunal inkomstskatt i Kramfors kommun. Länsskattemyndighetens besvär skall därför bifallas.

Med ändring av kammarrättens dom fastställer regeringsrätten det slut länsrättens dom innehåller.”

Ett regeringsråd var skiljaktigt och biföll inte LSKMs talan.

(Dom 19900803, målnr 2031-1987)

Ej reparationsavdrag för trekammarbrunn

Avdrag såsom för reparationskostnad har inte medgivits, när en på jordbruksfastighet befintlig trekammarbrunn, som i och för sig varit användbar, inte kunnat användas till följd av nya krav från hälsovårdsmyndighet, och således ersatts med ny trekammarbrunn av i stort sett samma utförande men på annan plats.

J yrkade avdrag bl.a. för kostnad för ombyggnad av trekammarbrunn med 22 096 kr.

LR: ”J har anlagt ny trekammarbrunn efter åläggande från hälsovårdsnämnden. Hälsovårdsnämnden anmärkte på den gamla trekammarbrunnens placering men inte på dess dimensionering eller tekniska funktion. Det har i målet inte gjorts gällande att den gamla trekammarbrunnen varit i sådant skick att den behövt reparerats eller bytas ut. Avdrag såsom för reparation kan därför inte medges för någon del av kostnaden för utbyte av den gamla anläggningen. Enligt praxis (RÅ 84 1:77) skall kostnaden för en trekammarbrunn knuten till en bostadsbyggnad inräknas i byggnadens anskaffningskostnad. Avdrag för värdeminskning skall därför medges såsom för bostadsbyggnad. Skäl att medge högre värdeminskningsavdrag än av taxeringsintendenten tillstyrkta 828 kr föreligger inte.”

KRG avslog J:s besvär med följande motivering: ”I målet är upplyst att den på fastigheten sedan tidigare befintliga trekammarbrunnen hade blivit utdömd av den dåvarande hälsovårdsnämnden i Hässleholms kommun. Den låg för nära en vattentäkt. Uteslutande i anledning härav tvangs J bygga en ny avloppsbrunn med en annan placering på fastigheten. Då således uppförandet av den nya brunnen var orsakad av vad som i sammanhanget får betraktas som en extraordinär händelse och byggnationen därtill inte i något avseende kan betraktas som underhåll eller reparation kan något direktavdrag för utgiften för byggandet av den nya brunnen 22 096 kr, inte medges. Såsom länsrätten funnit kan däremot utgiften skrivas av genom årliga värdeminskningsavdrag enligt bestämmelserna för driftsbyggnader på jordbruksfastighet.

Mot sagda bakgrund och då det inte heller visats eller ens gjorts gällande att det av länsrätten medgivna värdeminskningsavdraget är för lågt beräknat saknas skäl att i denna del bifalla besvären.”

RR ej ändring.

(Dom 19900928, målnr 3978-1988)