Så löd rubriken på en nyhetsartikel i SvD häromdagen. Tre göteborgare hade fått löfte om gåvor. Utfästelserna var förknippade med villkor som ej kom att uppfyllas. Länsskattemyndigheten påförde ej heller någon gåvoskatt. Kammarkollegiet överklagade och vann i hovrätten. HD undanröjde hovrättens dom då giltig utfästelse om gåva ej förelegat. Handläggaren av gåvoskatteärenden hos länsskattemyndigheten i Stockholm och handläggaren av lagstiftningsfrågor rörande gåvoskatt i finansdepartementet uttryckte enligt tidningen förvåning över utgången i HD. Det kallar jag den obarmhärtiges förvåning. Göteborgarna fick ju inte ett öre och kommer inte heller att få ett öre.
En av göteborgarna som intervjuades i SvD hade gett upp hoppet om framgång i Sverige och var inställd på att fortsätta processen inför Europadomstolen. Han blev glatt överraskad över utgången. Göteborgarens naturliga reaktion ger anledning till några reflexioner.
För lekmannen är det självklart att gåvoskatt ej skall utgå för något man inte fått eller kommer att få. Uttages ändå skatt känner man sig kränkt. En skattelagstiftning med sådana verkningar undergräver tilltron till samhället. En annan sida av saken. Ingen skatteminister skulle gå säker. Ett glatt gäng juris studerande skulle säkert med utstuderad list utfästa en gåva till skatteministern som han skulle få betala skatt för men aldrig få. Någon skatt på stipendier som nu diskuteras skulle därefter ej heller införas. Risken skulle annars vara stor för att en ny gåvoutfästelse droppade ned på skatteministerns skrivbord.
Det är inte minst därför lagstiftarens uppgift är så grannlaga. Han måste alltid ha i åtanke att en skatteregel måste vara begriplig och framstå som rättmätig utifrån skattens syfte, dvs. föremålet för beskattning. – Det finns också exempel på skatter som i sig är befängda, men det är en annan fråga. – I detta fall att en benefik överföring av något av ekonomiskt värde verkligen äger rum.
Lagstiftaren drabbas stundom av lättja liksom vi alla. Exempel på sådan lättja är de många dispensregler som vår skattelagstiftning innehåller. Med dispensregel förstås här att en skatteregel gjorts för vid. För att undantaga denna från av lagstiftaren ej avsedda fall ges en administrativ myndighet, oftast RSV, rätt att på den skattskyldiges begäran göra undantag från tillämpningen av skatteregeln. Ofta har lagstiftaren inte gett den tillämpande myndigheten klara och utförliga direktiv när dispens skall ges. I min avhandling, 1956, framhöll jag att det med rätta hävdade kravet på att skattelagstiftningen – liksom annan offentligrättslig lagstiftning rörande prestationsskyldighet – fullständigt skall ange förutsättningarna för skatteplikt och skattskyldighet, icke kan tillgodoses med denna lagstiftningsteknik. Beslut om dispens kan i de flesta fall ej överklagas, vilket är ytterligt betänkligt. På den tiden fanns endast ett fåtal stadganden om dispens. I dag finns, enligt den senaste förteckningen uppgjord av RSV 136 stycken!
Verkligheten är svårfångad och man får en nyanserad tillämpning är skäl som anförs för denna lagstiftningsteknik. Det låter resonabelt men är i sak felaktigt. Det är nämligen bara så att den grundläggande regeln är ”Ingen skatt utan lag” och som engelsmännen säger, lagen skall vara uttryckt i ”plain words”. En svensk medborgare skall inte behöva ansöka om att bli rätt beskattad. Detta är kränkande. Den skattskyldige skall dessutom alltid ha rätt att få sin sak prövad av domstol.
Medborgarna kan också känna sig nonchalant eller till och med hänsynslöst behandlade till följd av brister och obegripligheter i skattelagstiftningens struktur. Ett exempel är uttag av dubbla bolagsskatter. Ett annat var uttagandet av arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt på ett och samma arv och en och samma gåva. En helt annan typ av reaktionen ”känna sig kränkt” belyser följande händelse.
Under min tjänstgöring i Bevillningsutskottets kansli (1948/53) fick jag ofta frågor av riksdagens ledamöter. En dag kom en socialdemokratisk riksdagsman, ej ledamot av utskottet, och berättade att han ville skänka sin son en bil. Efter att ha frågat om ett och annat lämnade jag beskedet att gåvoskatt och kvarlåtenskapsskatt skulle utgå. Reaktionen kom omedelbart. ”Det var ju inte meningen att vi skulle betala kvarlåtenskapsskatt”. Det var underförstått att det bara var ”de andra” som skulle betala kvarlåtenskapsskatt. Denna reaktion har jag senare mött många gånger i arvsskattesammanhang. Arvsskatt är till för de rika. Albert Engströms Bobban skulle nog valt formuleringen: ”Arvsskatt är ett njutningsmedel förbehållet överklassen”.
Kränkta kunde med fog däremot de svenskamerikaner känna sig som sände penninggåvor till släktingar i Sverige när de fick föreläggande att betala kvarlåtenskapsskatt. Eftersom det inte finns någon internationell skatterätt i egentlig mening kunde de inte få rättelse utan hade enbart att vägra att betala skatten. Denna var en i princip till deras död uppskjuten förmögenhetsskatt, vilken dock för att hindra kringgående utgick av dem som givare redan under deras livstid. Lagen ändrades för att svenska statens anseende inte ytterligare skulle försämras och gåvor från utlandet upphöra. Alltjämt utgick skatt för gåvor från givare i Sverige till personer bosatta utomlands.
Ett annat exempel på obegripligheter. 1928 års kommunalskattelag innehöll en kommunal garantiskatt på fastigheter. En sådan motiverades med att fastigheterna drar en särskild nytta av kommunen och att kommunen behöver ett av konjunkturerna oberoende skatteunderlag. I dag är den kommunala fastighetsskatten slopad. En proportionell statlig fastighetsskatt som förlorat all anknytning till de ursprungliga motiven har införts sedan några år tillbaka. Den är helt enkelt en proportionell speciell förmögenhetsskatt vid sidan av den progressiva allmänna förmögenhetsskatten. Den bringar i erinran fönsterskatterna i England och Frankrike under 1700-talet vilka uttogs vid sidan av allmänna fastighetsskatter.
Förekomsten av fönster ansågs på den tiden ge uttryck för ägarens betydande välstånd. Fönsterskatten ersatte i England en skatt på eldsstäder och hade den fördelen att skattekontrollanten inte behövde gå in i husen, vilket kunde vara förenat med fysiskt obehag. I Frankrike, där kontrollanterna drog sig för att gå in på gårdarna, medverkade fönsterskatten till tillkomsten av det franska fönstret, dvs. stora fönsterdörrar mot trädgården. Svensk skattepolitik har, trots sin idérikedom, inte åstadkommit en enda bestående arkitektonisk innovation.
Enligt rimlig lagstiftningsteknik borde fastighetsskatten såsom speciell förmögenhetsskatt avräknas från den allmänna förmögenhetsskatten för att undvika ekonomisk snedvridning men så är inte fallet. Avdrag för fastighetsskatten medges i stället från inkomst av hyresfastighet. Ägare av villafastighet får inget avdrag alls. Anledningen till att lagstiftaren valt denna lösning är denna. Det förhållandet att slopandet av den kommunala beskattningen av fastigheter i tiden ungefär sammanträffade med fastighetsskattens tillkomst har gjort att lagstiftaren i distraktion uppfattat fastighetsskatten som en inkomstskatt. Som bekant får lagstiftaren rätt även när han har fel. Men det är synd om villaägaren som nästa år får skatta för inkomsten av uthyrning av sin villa men inte får något avdrag alls för erlagd fastighetsskatt. I bästa fall ryms fastighetsskatten inom ett schablonavdrag om 20 procent av hyran.
Till slut en helt annan rättsteknisk fråga. Politikerna har långt om länge kommit underfund med att inkomstskatten överansträngts och ändring till det bättre sker nästa år. Skall vi nu göra samma dumhet med mervärdesskatten. Sänk omedelbart skattesatsen med 5 procentenheter.
Dag Helmers
Dag Helmers är professor h. c. Jur. Dr.