Anställdas förvärv av värdepapper – nya regler

1.1 Inledning

I samband med att vissa delar av skattereformen genomförts från och med 1990 års taxering, har beskattning av anställdas förvärv av värdepapper från arbetsgivaren blivit föremål för ny reglering.1 Införandet av de nya bestämmelserna vilka återfinns i anvisningarna till 32, 41 och 42 §§ kommunalskattelagen, är ett led i lagstiftarens strävan att uppnå neutralitet i beskattningen av naturaförmåner och kontant lön.2 Reglerna, som trädde ikraft 1 januari 1990, synes gälla förvärv som anställda gör från och med detta datum.

Mitt syfte med denna artikel är att mot bakgrund av de nya bestämmelserna i anvisningarna till 41 och 42 §§, göra en probleminventering. Målet är alltså inte i första hand att lösa juridiska problem utan att upptäcka dem. Jag har huvudsakligen begränsat mig till de nya reglernas betydelse vid anställdas förvärv av optioner av olika slag. Löser de nya bestämmelserna de problem som de är satta till att lösa? Och finns det några olösta frågor? Kanske kan diskussionen stimulera till fortsatt forskning.

Inledningsvis redogör jag för de aktuella bestämmelsernas tillkomst och systematiska placering. Därefter följer i avsnitt 2 och 3 den egentliga probleminventeringen. I avsnitt 2 har jag analyserat den nya lagtexten, dess förarbeten och viss rättspraxis. Det tredje avsnittet kan sägas bestå av en diskussion, med utgångspunkt i de nya reglerna, om möjligheterna till ändrade taxeringsbeslut på grund av nya eller ändrade omständigheter. En sammanfattning har placerats sist.

1.2 Värdering

Enligt 32 § 1 mom. KL skall som intäkt av tjänst tas upp kontanta ersättningar och andra ersättningar som utgått för tjänsten. Av 42 § 2 st. KL framgår att värdet av naturaförmåner som ingår i lön eller annan inkomst, beräknas till marknadsvärdet. Bestämmelserna är tillämpliga exempelvis då en skattskyldig på grund av sin anställning får förvärva värdepapper från arbetsgivaren till ett pris understigande marknadsvärdet.3 Om undantag i vissa fall stadgas i 32 § anv p 3a. Den nya anvisningspunkten 5 till 42 § lyder:

”Vid beräkning av en skattskyldigs förmån att på grund av anställning eller dylikt få förvärva värdepapper, skall även beaktas värdet av rätt att till ett i förväg bestämt pris få förvärva egendom vid en senare tidpunkt.”

Med de förslag till beskattningsregler för naturaförmåner som framläggs i utredningen om reformerad inkomstbeskattning, RINK, vill man uppnå neutralitet i förhållandet mellan förmåner och kontant lön.4 Beträffande förvärv av värdepapper till underpris anser utredarna att marknadsnotering, om sådan finns, skall ligga till grund för värderingen. När marknadsnotering saknas förordar utredningen tillämpning av vissa etablerade värderingsmodeller vilka används i den dagliga handeln med konvertibla skuldebrev och optioner.5 Utredarna avråder från lagstiftning i frågan och hänvisar till att det redan av 42 § KL följer att en förmån skall tas upp till marknadspris.

Den övergripande målsättningen, en neutral beskattning av olika typer av ersättningar i samband med anställning, anges också som huvudsyfte med de nya reglerna i propositionen.6 Departementschefen håller med utredarna om att en tillförlitlig marknadsnotering skall läggas till grund för värderingen och att man, då sådan notering saknas, för att söka ett marknadsvärde bör använda någon av de modeller som används på kapitalmarknaden. Beträffande det senare fallet konstaterar han emellertid att man i rättspraxis inte beaktat det så kallade förväntningsvärdet vid förmånsvärderingen.

Den rättspraxis som här åsyftas är förhandsbeskedet RÅ 1986 ref. 36. I förhandsbeskedet hade RR att ta ställning till värderingen av konvertibla skuldebrev emitterade till en anställd i ett aktiebolag. Rätten beräknade värdet av konverteringsrätten till skillnaden mellan den kurs på aktierna som gällde när skuldebrevet tecknades, och den kurs till vilken skuldebreven kunde bytas mot aktier. Departementschefen anser att praxis utvecklats ”olyckligt” och att utvecklingen därför bör ”vridas rätt genom en författningsändring som klart markerar att förväntningsvärdet skall medräknas i förmånsvärdet.”7

Att i lagtext slå fast vilken värderingsmodell som skall användas betraktar han som olämpligt mot bakgrund av den snabba utvecklingen på den finansiella marknaden. Departementschefen utgår vidare från att RSV kommer att lämna råd i värderingsfrågor av det aktuella slaget.

1.3 Tidpunkt för beskattning

För intäkter i inkomstslaget tjänst gäller som huvudregel att kontantprincipen tillämpas, 41 § 2 st. Regeln innebär bland annat att en intäkt skall anses ha åtnjutits det år den blivit tillgänglig för lyftning för den skattskyldige. Vid förvärv av värdepapper till pris understigande marknadsvärdet medför detta som regel att förmånen beskattas vid förvärvet. Den nya regeln i anvisningspunkt 4 till 41 § tredje meningen lyder:

”Har den skattskyldige på grund av sin anställning eller dylikt fått förvärva värdepapper på förmånliga villkor, tas förmånen upp till beskattning det år förvärvet skedde.”

I förarbetena till den nya bestämmelsen analyseras utgången i RÅ 1986 ref. 36 (se ovan). Enligt förutsättningarna för förhandsbeskedet gällde som villkor för förvärvet av de konvertibla skuldebreven, bland annat att den skattskyldige under tiden intill dess konvertering var möjlig, inte kunde förfoga över skuldebreven genom överlåtelse. RR fann med hänsyn härtill och med uttrycklig hänvisning till kontantprincipen att beskattning inte skulle ske förrän inskränkningen i förfoganderätten hade upphört.

Förutom de övergripande neutralitetsmål som nämnts ovan, anges i förarbetena som skäl till den nya bestämmelsen i 41 § anv p 4, risken för att förmånliga förvärv i allt större utsträckning kommer att förenas med inskränkningar i förfoganderätten. Detta skulle innebära att betydande skattekrediter kunde erhållas.8

2.1 Vilka förmåner omfattas?

I såväl 41 § anv p 4 som i 42 § anv p 5 anges att de förmåner som reglerna avser att träffa är förvärv av värdepapper som görs på grund av anställning eller dylikt. Här finns skäl att diskutera innebörden av begreppet värdepapper. Det är en grundläggande princip att civilrättsliga termer används i enlighet med sin allmänna civilrättsliga innebörd även i skatterätten. Endast om starka skäl talar för det har RR valt att ”skapa” ett särskilt skatterättsligt rättsläge.9

Vad är då värdepapper för någonting? Begreppet är inte definierat i lag. Reglerna om beräkning av realisationsvinst i 35 § 3 mom. innehåller en uppräkning av vissa finansiella instrument som i normalt språkbruk torde kunna betecknas som värdepapper.10 Andra värdepapper än dessa omfattas av 35 § 4 mom. vilken också saknar definition av begreppet. Inte heller 32 § p 3a lämnar vare sig i sin nya eller gamla lydelse svar på frågan. I 4 § lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden definieras som fondpapper ”aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond.”11 Enligt samma lagrum jämställs aktieoption med fondpapper. Ett annat exempel på mångfald i den legala begreppsbildningen är lagen (1924:322) om vård av omyndigs värdehandlingar.

Inte heller i förarbetena till de här aktuella lagrummen anges definitionsvis vilka finansiella instrument som lagstiftaren har avsett med ordet värdepapper. Det råder emellertid inte någon tvekan om syftet såvitt gäller aktier, andelar, konvertibla och andra skuldebrev och konvertibla vinstandelsbevis. Samtliga dessa instrument omfattas av reglerna.

I doktrinen har värdepappersbegreppet analyserats utförligt dock utan att man enats om någon definition. Tvärt om har ett flertal olika uppfattningar framförts. Östen Undén förespråkar en vid tolkning av begreppet innefattande såväl enkla som löpande skuldebrev medan Håkan Nial begränsar sin definition till att omfatta så kallade värdepapper i teknisk mening.12

Vad gäller då ifråga om så kallade optioner? Det finns här skäl att skilja mellan två olika typer av optioner. Den option som så att säga finns inbakad i ett konvertibelt skuldebrev, d.v.s. rätten att byta ut skuldebrevet mot aktier, omfattas alldeles uppenbart av bestämmelserna. Detsamma är fallet med optionsrätter vilka i enlighet med reglerna i 5 kap. aktiebolagslagen, utgivits tillsammans med skuldebrev. Dessa optioner omtalas i förarbetena till de nya bestämmelserna i anvisningarna till 41 och 42 §§.

Den andra typen av optioner är fristående från skuldebrev. Bland dessa kan man skilja mellan s.k. standardiserade optioner (noteras av OM Fondkommission) och övriga ”privata” optioner. Det är kanske inte helt klart om standardiserade och andra optioner till köp eller försäljning av redan befintliga aktier eller annan egendom kan betraktas som värdepapper. Med värdepapper torde i normalt språkbruk avses någon form av bärare av en rättighet. OM:s system för handel med standardiserade optioner är visserligen papperslöst, men inte heller aktiebolag behöver trycka sina aktier på papper.13 Ändå är väl de flesta ense om att en aktie är ett värdepapper oavsett om aktiebrev utgivits eller ej.

Visserligen var det den stora mängden emissioner av så kallade personalkonvertibler under åttiotalet och frånvaron av förmånsbeskattning i samband med dem, som föranledde lagstiftaren att reagera. Men även om de nya reglerna tar sikte främst på dessa instrument vore det alltför lätt att kringå lagen genom att i stället utfärda separata optionsbevis eller genom att överlåta standardiserade optioner, och därigenom kunna uppnå dels en lägre värdering och dels en senare beskattningstidpunkt. Även om det i förarbetena inte uttryckligen anges att från skuldebrev fristående optioner skall omfattas av begreppet värdepapper framstår det mot bakgrund av det starkt betonade neutralitetsmålet, som naturligt att så blir fallet. Dessutom torde de väl omfattas av vad som i normalt språkbruk menas med begreppet värdepapper, nämligen ett fordringsbevis, avsett för omsättning.

Svårare blir bedömningen av övriga ”privata” optioner. Med ”privata” optioner menar jag enstaka optionsavtal som är individuellt utformade eller som exempelvis lämnas till en mindre grupp anställda. Det torde inte vara ovanligt att man i näringslivet knyter till sig en värdefull anställd med en option som ger denne rätt att i framtiden köpa in sig i företaget eller i något annat koncernbolag. Ett sådant optionsavtal kan naturligtvis utformas på en mängd sätt. I likhet med standardiserade optioner kan det avse såväl rätt att köpa något till visst pris (köpoption), eller rätt att sälja något till visst pris (säljoption). Den underliggande egendomen behöver naturligtvis inte vara värdepapper utan kan utgöras av annan egendom. Skulle optionen avse en fastighet kompliceras frågan av att fastighetsköpet är ett formalavtal. Bindande avtal om överlåtelse kan därför inte komma till stånd med mindre än att formkraven i 4 kap. jordabalken uppfylls.

Optionsavtalet kan träffas separat eller som en del av anställningsavtalet. Det kan göras beroende av villkor. Det torde också kunna konstrueras så, att det kan bli föremål för omsättning eller så att det inte med verkan mot arbetsgivaren kan överlåtas till annan.14 Vid utredning av om man här har med sådana värdepapper att göra som avses i anvisningarna till 41 och 42 §§, bör bedömningen enligt min mening vara försiktig och individuell. Det framstår i vart fall som tveksamt om en optionsrätt som på grund av villkor i optionsavtalet aldrig kan bli föremål för omsättning, någonsin skall anses vara ett värdepapper. Dessutom talar mycket för att en optionsrätt, för att beaktas i detta sammanhang, verkligen måste vara ovillkorlig.

Sammanfattningsvis leder det sagda enligt min mening till att optioner som regel kan och bör betraktas som en sorts värdepapper i den mening som avses i de här aktuella lagrummen. Trots att man i förarbetena inte finner någon uppräkning innehållande just fristående optioner, får det antas att lagstiftaren velat fånga in också dessa instrument, i vart fall såvitt gäller de standardiserade optionerna. Beträffande ”privata” optioner som till exempel utgör del av ett anställningsavtal anser jag emellertid att det finns anledning till tveksamhet. Om en sådan option inte är ett värdepapper i den mening som avses här, torde detta få till följd att skattskyldigheten inträder först vid utnyttjandet av den rätt till köp eller försäljning som följer av optionen. Förmodligen görs också en försiktigare värdering grundad på värdet vid den tidpunkten.15

Det kan emellertid inte uteslutas att ett särskilt skatterättsligt rättsläge skulle kunna föreligga (jämför not 8a ovan). Så kallad genomsyn skulle då kunna leda till ett annat slut. En annan möjlighet är naturligtvis att generalklausulen mot skatteflykt tillämpas på förfarandet. Enligt min mening hade man på ett enkelt sätt kunnat undvika de problem som användandet av begreppet värdepapper medför. Lagstiftaren borde ha låtit de aktuella reglerna omfatta förvärv av värdepapper eller likartad lös egendom.16

Även formuleringen ”på grund av anställning eller dylikt” ger upphov till viss osäkerhet eftersom förarbetena inte lämnar någon förklaring. Vad gäller till exempel om make till en anställd får förvärva värdepapperen? Skall den anställde i enlighet med rättspraxis beskattas för förmånen eller skall formuleringen ”eller dylikt” medföra att annan än den anställde kan beskattas?17 Eller är det i stället så att bestämmelserna avser att omfatta förvärv som grundar sig på annat uppdrag än anställning? Även andra tolkningar är möjliga. Det hade varit önskvärt att lagstiftaren i förarbetena förtydligat sig med hjälp av exempel eller på annat sätt.

2.2 Tidpunkten för förvärvet

Förr i tiden lär det ha varit vanligt att jurister betraktade äganderätten som ett nästan metafysiskt föremål. Vid övergång av äganderätt antogs densamma mer eller mindre momentant förflytta sig från exempelvis säljare till köpare. I modern juridik finns knappast plats för ett sådant synsätt. Numera är det vanligare att äganderätten betraktas som en samling rättigheter och skyldigheter vilka stegvis kommer köparen i stället för säljaren till del.

I RÅ 1986 ref. 36 beslutade RR att skjuta på beskattningstidpunkten därför att den förmån som den skattskyldige erhöll genom förvärvet inte kunde anses tillgänglig för lyftning. Skattskyldighet hade därför enligt kontantprincipen ännu inte inträtt trots att den skattskyldige obestridligen hade förvärvat värdepapperen. Att förvärvet verkligen ägt rum framgår av RR:s motivering.

I förarbetena berörs inte frågan om när förvärvet skall anses ha inträffat. Eftersom kontantprincipen här satts ur spel kan möjligen förvärvstidpunkten bestämmas med hjälp av den rättspraxis som finns avseende begreppet avyttring.18 Sistnämnda term har främst betydelse för bestämmandet av skattskyldighetens inträde samt innehavstid vid realisationsvinstberäkning. Som huvudregel gäller att avyttring ägt rum, respektive innehavstid börjar löpa, då bindande avtal om överlåtelse kommit till stånd. Vid nyemission av aktier eller utgivning av skuldebrev synes teckningen bestämma avyttringstidpunkten, såvida inte en senare företagen rättshandling, t.ex. bolagsstämmans godkännande, är en förutsättning för att emissionen eller upptagandet av lånet skall komma till stånd.

Syftet med den nya bestämmelsen är att skattekrediter inte skall kunna erhållas . Detta skäl väger enligt departementschefen mycket tungt. ”Även om det i bedömningen vägs in att arbetsgivaren kan ha andra motiv för den nu diskuterade typen av villkor och att skatteförmågeprincipen kan sägas tala mot en omedelbar beskattning är det enligt min mening nödvändigt att beskattning sker redan vid förvärvet.”19 De villkor som enligt departementschefen skall föranleda förmånsbeskattning trots att förmånen ännu inte är tillgänglig för lyftning är sådana som innebär inskränkningar i förfoganderätten.

Frågan uppkommer då, om man genom att förena en överlåtelse med exempelvis ett återgångs- eller ogiltighetsvillkor, kan undgå tillämpning av den nya bestämmelsen i 41 § anv p 4. Förvärvet i RÅ 1986 ref. 36 var, troligen på den skattskyldiges initiativ, villkorat genom att köpets giltighet gjorts beroende av förhandsbeskedets innehåll. Emellertid är ju i normalfallet exempelvis ett äganderättsförbehåll inget hinder för att en obligationsrättsligt verkande äganderättsövergång skall ha skett. Det finns därför skäl att anta att sådana villkor inte förtar ett förvärv egenskapen av att just vara ett förvärv i den mening som avses i 41 § anv p 4.20 Således torde ett ogiltighetsvillkor vare sig före eller efter införandet av den nya regeln, ha kunnat hindra att förmånen ansetts tillgänglig för lyftning och således beskattningsbar.21 Om ett förmånligt förvärv som beskattats sedermera återgår, undanröjs en viktig förutsättning för taxeringsbeslutet. De frågor om besvär och resning som då blir aktuella behandlas nedan under 3.

Blir då svaret annorlunda ifall arbetsgivaren lovar den anställde att han vid en viss tidpunkt, om t.ex. fem år, skall få köpa värdepapper till underpris och arbetsgivaren dessutom gör sitt löfte beroende av något t.ex. den anställdes resultat som försäljare? Gränsdragningen mellan optionsavtal och andra avtal kan eventuellt ställa till problem här. En förutsättning för att ett optionsavtal skall anses föreligga är förmodligen att optionsinnehavarens rätt att köpa eller sälja är ovillkorlig. Frågan torde därför kunna besvaras jakande eftersom något värdepappersförvärv att beskatta ännu inte finns. Om emellertid den anställde efter fem år uppnått de resultat som arbetsgivaren krävde av honom och då förvärvar ett värdepapper över vilket han kanske inte kan disponera på grund av någon förfogandeinskränkning, skall däremot beskattning ske.

2.3 Förväntningsvärdet

I propositionen anges framför allt utgången i RÅ 1986 ref. 36 som skäl till införandet av den nya värderingsregeln i 42 § anv p 5. Departementschefen konstaterar att det så kallade förväntningsvärde som konverteringsrätten (målet rörde ju konvertibla skuldebrev) representerar, inte har beaktats vid beräkningen av förmånsvärdet vid förvärv. Han anför vidare att rättsfallet gjort det möjligt att bestämma emissionsvillkor för exempelvis personalkonvertibler på ett sådant sätt att stora värden kunnat föras över till anställda utan att dessa blivit förmånsbeskattade.

I 42 § anv p 5 har förväntningsvärdet kommit till uttryck i formuleringen ...värdet av rätt att till ett i förväg bestämt pris få förvärva egendom vid en senare tidpunkt.” Vilket eller vilka faktorer var det då som saknades i RR:s förmånsvärdering? Vad menar man i förarbetena med begreppet förväntningsvärde? Problematiken låter sig kanske bäst beskrivas med ett exempel.

Av RÅ 1986 ref. 36 framgår att RR beräknade värdet av konverteringsrätten till skillnaden mellan börskursen på de aktier till vilka konvertering kunde ske den dag det konvertibla skuldebrevet tecknades, 69 kr, och den kurs till vilken skuldebrevet skulle konverteras, 60 kr, d.v.s. ett förmånsvärde på 9 kr. Med motsvarande värderingsprinciper skulle en option som ger rätt att om fem år köpa 1 000 aktier till dagens börskurs ha ett värde på noll kr.22 Detta avviker självfallet mycket kraftigt från det pris en sådan option skulle ha betingat på marknaden. Emellertid bör anmärkas att exemplet avser optioner och inte konvertibla skuldebrev vilket var det finansiella instrument som värderades av RR. Värdering av optioner har aldrig varit föremål för prövning och en förbehållslös analogi kan bli vansklig eftersom förutsättningarna delvis är olika. Ett exempel på detta är den så kallade utspädningseffekt som drabbar aktiekapitalet vid till exempel konvertering men däremot inte vid utnyttjandet av en option till köp av redan befintliga aktier.23

I företagsekonomisk litteratur skiljer man mellan två huvudkomponenter i priset för en option, grundvärdet och tidsvärdet. Grundvärdet utgörs av det värde som innehavaren av optionen direkt kan tillgodogöra sig genom att utnyttja sin rätt att köpa eller sälja underliggande egendom. Om marknadsvärdet av den underliggande egendomen, t.ex. aktier, överstiger lösenpriset i en köpoption, blir grundvärdet skillnaden dem emellan. Tidsvärdet definieras därefter negativt som allt värde i optionen utöver grundvärdet. I tidsvärdet finns en räntekomponent, för en köpoption är detta värdet av att utgiften för förvärvet av den underliggande egendomen senareläggs. Därutöver finns andra beståndsdelar, t.ex. värdet av förväntan om en stigande aktiekurs, det så kallade förväntningsvärdet.24 I såväl propositionen som i RINK anges att följande faktorer har betydelse för värdet av en option. Därvid hänvisas till de värderingsmodeller som används vid handel med optioner.

• priset på den egendom optionen avser

• lösenpriset, d.v.s. det pris till vilket man kan köpa eller sälja den egendom som optionen avser

• prisrörlighet på den egendom optionen avser

• löptid

• räntenivå

• avkastning på den egendom optionen avser

Dessa sex faktorer betraktas i företagsekonomisk litteratur som särskilt betydelsefulla. Ytterligare faktorer som kan påverka värdet av en option är t.ex. skatter, transaktionskostnader, imperfektioner i kapitalmarknad eller informationsflöde. Användningen av optionshandelns traditionella formler för beräkning av optioners värde kräver rent allmänt goda kunskaper i bl.a. matematik. Dessutom synes det vara en förutsättning att lösenpriset är känt om de traditionella värderingsmodellerna skall fungera. Om lösenpriset gjorts beroende av framtida händelse, t.ex. företagets vinst, förefaller en rättvis värdering av förväntningsvärdet oerhört svår att åstadkomma. Förfoganderättsinskränkningar, t.ex. överlåtelseförbud och återförsäljningsskyldighet, kan också tänkas verka dämpande på förväntningsvärdet. Optioner avseende annan egendom än värdepapper torde kräva sina egna värderingsmodeller. Hur skall man exempelvis värdera den förmån som uppkommer genom att en anställd förvärvar en fastighet till marknadspris och samtidigt erhåller en säljoption som ger honom rätt att sälja tillbaka den för samma pris om fastighetsmarknaden skulle svikta?

Tydligen har RR i RÅ 1986 ref. 36 av någon anledning inte räknat med att marknaden normalt åsätter konverteringsrätten ett värde. Eftersom det redan av huvudregeln i 42 § om värdering av naturaförmåner följer att en förmån skall tas upp till ortens pris eller annars marknadspris, synes ett fel ha blivit begånget. Med hänsyn härtill och mot bakgrund av de senaste årens omfattande utgivning av personalkonvertibler, är det anmärkningsvärt att lagstiftaren tvingats skrida in och komplettera en regel som i sig borde varit tillräcklig för att lösa problemet. Mycket talar för att de nya reglerna först och främst kommer att fylla ett preventivt syfte. Bestämmelserna är visserligen teoretiskt svårtillgängliga, men kan kanske ändå liknas vid 90-gränsen på våra vägar. Genom att dra en principiell gräns för vad som kan anses acceptabelt hoppas lagstiftaren kunna uppnå återhållsamhet bland de skattskyldiga.

En utgångspunkt i propositionen är att RSV i framtiden kommer att verka för en likformig taxering genom att lämna råd i värderingsfrågor av det aktuella slaget. Det förefaller rimligt att anta att man från RSV:s sida kommer att lämna konkreta rekommendationer som innehåller såväl siffror som redovisade beräkningar liksom även förklaringar och specifikationer till de formler som använts. Detta är viktigt, särskilt mot bakgrund av att redovisade värden inte kommer att utgöra föreskrifter, utan rekommendationer vilka som bekant inte är bindande. Om beräkningarna inte utförs av RSV:s egen personal utan av konsulter bör detta enligt min mening anges särskilt.

Offentligt tryck:

Proposition 1989/90:50.

Proposition 1984/85:80.

SOU 1989:33 del III.

Litteratur:

Bergström, Sture, Nya omständigheter som grund för omprövning av lagakraftvunna taxeringar, Svensk Skattetidning 1985 s. 742–749.

Bergström, Sture, Skatter och civilrätt, Stockholm 1978.

Bergström, Sture och Thorell, Per, Rätt till förlustavdrag vid ägarbyte i fåmansaktiebolag, Skattenytt 1982 s. 525.

Brandrup-Wognsen, Johan och Stenbom, Mikael, OPTIONER, ABC för handel i aktieoptioner, Stockholm 1987.

Edvardsson, Leif och Bjerrek, Lars, Standardiserade optioner – ett sätt att vinna eller försvinna, SN 1987 s. 405–416.

Flodhammar, Gunnar, Aktier med fallskärm? Juridiska problem kring konvertibla skuldebrev, Falköping 1989.

Grosskopf, Göran, Beskattning av fåmansbolag, Lund 1976.

Grosskopf, Göran, Vårt nya skattesystem, fjärde upplagan, Malmö 1990.

Hult, Phillips, Lärobok i värdepappersrätt, femte upplagan, Stockholm 1966.

Melz, Peter, Kapitalvinstbeskattningens problem, Stockholm 1986.

Möller, Lars, Realisationsvinstberäkning – omständigheter som inträffat efter försäljningen, Skattenytt 1989 s. 147–152.

Rättsfall:

Robert Påhlsson

Robert Påhlsson är verksam som högskolelektor vid Handelshögskolan vid Göterborgs universitet.