Handel med värdepapper

Inledning

Sedan ett antal år tillbaka har stor förvirring rått beträffande den skattemässiga statusen för aktiebolag som handlat med värdepapper för egen räkning, d.v.s. ej drivit fondkommissionsrörelse. Alltsedan den ”ödesdigra” domen i RÅ 1981 1:4 har fiscus hävdat att aktiebolag som köpt och sålt aktier och andra värdepapper inte varit berättigade att tillämpa rörelsereglerna på resultatet oberoende av omsättningen i denna verksamhet. Det främsta och ibland enda skäl som skattemyndigheterna förebragt för denna ståndpunkt har varit att verksamheten inte varit utåtriktad.

I sju domar har regeringsrätten den 20 maj 1988 nu slagit fast att något sådant krav inte existerar när det gäller att skattemässigt bedöma ett aktiebolags köp och försäljningar av värdepapper. Två av domarna kommer att refereras och har redan återgivits i denna tidning (SN 1988 s. 380). Domarna är entydiga i så måtto att rörelse anses föreligga om de allmänna kriterierna för yrkesmässighet (självständighet, varaktighet, omfattning och i regel vinstsyfte) är uppfyllda. Detta oberoende av om bolaget är ett enmansbolag eller ett flermansbolag. Domarna ger dock inte svar på alla frågor i ämnet. Här nedan skall göras ett försök att analysera domarna och de effekter de kan väntas få för berörda skattskyldiga.

Bakgrund

Begreppet penningrörelse finns i olika sammanhang i skattelagstiftningen. Någon legal definition finns emellertid inte. I doktrinen har begreppet definierats såsom handel med mynt, ädla metaller, banksedlar, växlar, aktier och andra värdepapper (K G A Sandström, Om beskattning av rörelse s. 81). Att fondkommissionärer, banker och eventuellt andra finansieringsföretag faller in under definitionen är inte svårt att förstå. I övriga fall har frågan överlämnats till praxis för besvarande.

Av förarbetena till kommunalskattelagen ges ledningen att ”ett bolag, som driver verklig handel med värdepapper, torde anses bedriva penningrörelse” (särskilda utskottets utlåtande nr 1 år 1928, s. 54). Med verklig handel torde utskottet åsyfta att den bedrivs yrkesmässigt. Detta återspeglas också i äldre praxis. I RÅ 1940 ref. 35 hade ett enmansbolag köpt och sålt aktier för 4–5 miljoner kronor genom ca 250 transaktioner. Affärerna hade pågått kontinuerligt och främst avsett korttidsinnehav. Bolaget ansågs med hänsyn till denna omfattning driva yrkesmässig handel med värdepapper, oaktat det inte drev affärer gentemot allmänheten. Tilläggas kan att 1928 års särskilda utskott i det ovan citerade utlåtandet uttalade att ett bolag som bedriver omfattande handel med värdepapper anses driva penningrörelse oavsett för vilkens räkning detta sker. Även i RÅ 1936:720, 1957:2718 och 1969:1148 beskattades resultatet av värdepappershandeln enligt rörelsereglerna baserat på att de tidigare nämnda rörelsekriterierna varit uppfyllda. Motsatsvis framgår också av praxis att bolag, vars verksamhet inte bedrivits regelbundet eller haft viss varaktighet, inte ansetts driva penningrörelse (se bland annat RÅ 1935:54, 1936:316, 1936:720, 1938:529 och 1949:486).

Om verksamheten däremot inte bedrevs i aktiebolagsform utan av en fysisk person fick enligt äldre praxis rörelsereglerna inte tillämpas även om omfattningen av värdepappersverksamheten var betydande (se RÅ 1966:1496 där den skattskyldige årligen hade en omsättning på ca 3,9 miljoner kronor). Detta kan sägas e contrario följa av 1928 års motivuttalande, som ju bara avsåg bolag. I ett fall (RÅ 1965:398) ansågs emellertid rörelsereglerna tillämpliga på en privatpersons aktieaffärer, men med hänsyn till de speciella förhållandena i detta mål – den skattskyldige, som var omyndigförklarad, hade satt i system att köpa aktier omedelbart innan utdelningstillfällena för att omedelbart därefter sälja dem med förlust – torde det få betraktas mer som ett in-casu-avgörande.

Sammanfattningsvis kunde man således skönja en relativt fast praxis på området innan RÅ 1981 1:4. Om verksamheten bedrevs i aktiebolagsform och handeln var av tillräcklig omfattning, regelbundenhet och varaktighet skulle rörelsereglerna tillämpas oberoende av om verksamheten var utåtriktad eller ej och oberoende av antal aktieägare i bolaget. Bedrevs verksamheten däremot av en privatperson beskattades verksamheten regelmässigt enligt reareglerna.

RÅ 1981 1:4

Så kom då RÅ 1981 1:4 och vände upp och ner på denna någorlunda fasta praxis. I varje fall enligt fiscus sätt att tolka domen. I målet hade den skattskyldige (Tore O) direkt och via ett av honom och hans hustru delägt handelsbolag köpt och sålt aktier i betydande omfattning och med snabb omsättning. Verksamheten ansågs skola beskattas enligt reareglerna med bland annat följande motivering: ”Aktiehanteringen har bedrivits för handelsbolagets eller Tore O:s räkning och inte varit inriktad på att tillhandahålla allmänheten eller särskilda investerare, som skulle ha kunnat betraktas som handelsbolagets eller Tore O:s kunder, med direkt hos bolaget eller Tore O efterfrågade investeringsobjekt. Verksamheten kan därför inte anses som rörelse i skatterättslig mening. Den omständigheten att köpen och försäljningarna haft stor omfattning och ingått i den typ av portföljförvaltning som inriktas på kortsiktiga spekulationsvinster i stället för på t.ex. jämn avkastning eller realvärdesäkring utgör inte heller skäl att betrakta verksamheten som rörelse i skatterättslig mening.”

Domen befäster tidigare praxis (se RÅ 1966:1496) att en privatperson – oberoende av omfattningen av aktiehanteringen – inte kan tillämpa rörelsereglerna på verksamheten om den inte är utåtriktad. Dessutom klarläggs nu att utgången blir densamma även om privatpersonen bedriver sådan verksamhet indirekt via ett handelsbolag. Det uttalade kravet på utåtriktad verksamhet tar i praktiken helt bort rörelsereglerna för privatpersoners aktiehantering. Om aktiehanteringen är inriktad på att tillhandagå allmänheten med värdepapper faller man nämligen lätt in under begreppet fondkommissionsrörelse, vilket som bekant endast får utövas efter bankinspektionens tillstånd av aktiebolag (och bankinstitut).

Några ytterligare slutsatser med anledning av domen torde inte gå att dra. Fiscus ansåg sig emellertid i domskälen kunna utläsa en förändring av tidigare omnämnd praxis beträffande aktiebolags aktiehantering. Man menade att kravet på utåtriktad verksamhet genom skrivningen skulle gälla även aktiebolag med följd att i princip endast fondkommissionärer skulle vara berättigade att tillämpa rörelsereglerna på aktiehantering. Processer inleddes därför från fiskalt håll mot värdepappershanterande aktiebolag, som redovisade sitt resultat enligt rörelsereglerna.

Icke så att man drev några enstaka pilotfall utan ett mycket stort antal bolag berördes. Enbart i Stockholms län fanns det vid utgången av 1986 ett 100-tal mål i länsrätten rörande denna fråga. Under tiden hann regeringsrätten avgöra ett förhandsbeskedsärende (RÅ 1986 ref. 53, ”Ess Enn-domen”) avseende ett bolag, som – i syfte att få in medel till sin trävarurörelse – köpte och sålde aktier för egen räkning. Bolagets värdepappershantering skulle beskattas enligt reglerna för rörelse. Domen torde slå fast att frånvaron av ”utåtriktad verksamhet” i sig inte diskvalificerar ett aktiebolag att tillämpa rörelsereglerna. Beträffande tolkningen av detta rättsfall i övrigt, se nedan under rubriken ”Blandad verksamhet”.

1988 års domar

Som nämnts inledningsvis är de ”nya” domarna en bekräftelse på tidigare praxis när det gäller aktiebolags aktiehantering. Fiscus ståndpunkt att rörelsereglerna inte skulle vara tillämpliga på sådan verksamhet som inte riktas mot allmänheten har således varit felaktig. Två av domarna kommer från kammarrätten i Göteborg och fem från kammarrätten i Stockholm. Kammarrätterna hade i samtliga fall förklarat att bolaget skulle beskattas enligt reglerna för rörelse. I fyra av domarna från kammarrätten i Stockholm gjorde regeringsrätten ej ändring. I övriga mål ”köpte” regeringsrätten inte riktigt kammarrättens domskäl och biföll inte det allmännas besvär.

Jag refererar inte samtliga domar här utan nöjer mig med följande schematiska sammanställning. Beträffande mål 1 och 2 hänvisas till SN 1988 s. 380 f.

Ej ä = regeringsrätten gjorde ej ändring

Ej bif = regeringsrätten biföll ej besvären

Som framgår av sammanställningen blev utgången densamma oberoende av om verksamheten bedrivits av ett fåmansföretag med en eller flera ägare eller av ett flermansbolag. Inget av bolagen har heller drivit utåtriktad handel med värdepapper. Avgörande har enbart varit verksamhetens yrkesmässighet. Mål 1, 2 och 6 innehåller identiska domskäl i kammarrätten, som konstaterar ”att omsättningen har varit betydande och hastig, att antalet aktietransaktioner varit stort och handeln regelbunden. Verksamheten framstår därför inte som förvaltning av ägarens förmögenhet utan fastmer som en genom kortfristiga aktieaffärer självständigt yrkesmässigt bedriven värdepappershandel. Vid angivna förhållanden skall värdepappershanteringen beskattas enligt reglerna för rörelse.” Dessa domskäl accepteras helt av regeringsrätten. I mål 2 utvecklade regeringsrådet Björne sin mening med bland annat ”Bolagets verksamhet får i fråga om varaktighet, omfattning, självständighet och vinstsyfte anses uppfylla de krav som gäller för yrkesmässighet. Den omständigheten, att verksamheten varit inriktad på den skattskyldiges egna tillgångar och inte syftat till att tillhandagå allmänheten eller särskilda investerare bör inte leda till att verksamheten förlorar sin karaktär av yrkesmässighet. Det särskilda krav i detta hänseende som uppställts i praxis har närmast gällt fysisk person och bör inte utan vidare anses gälla även aktiebolag – inte ens om bolaget är ett enmansbolag som i förevarande fall. På grund av det anförda bör bolagets verksamhet anses som rörelse och inte som tillfällig förvärvsverksamhet.”

I det fjärde av de mål som regeringsrätten ej gjorde ändring i (mål 5) har kammarrätten något modifierade domskäl. Omsättningen var i detta mål knappt 3 miljoner kronor under året (50 transaktioner). Kammarrätten konstaterar här att denna verksamhet var förhållandevis omfattande och omsättningen snabb. En ytterligare omständighet som nämns i domskälen är att bolaget också bedrev annan verksamhet även om denna väsentligen kom igång först påföljande räkenskapsår. Bolaget hade i besvären till kammarrätten uppgivit att vinsterna från värdepappershandeln använts följande år i bolagets övriga rörelse (konsultverksamhet m.m.).

Den avvikande skrivningen i denna dom (”förhållandevis omfattande”) kan tyda på att kammarrätten ansåg verksamheten vara ”renodlad” handel men att den med hänsyn till omfattningen närmade sig den nedre gränsen för att kvalificera för rörelsereglerna. En annan förklaring kan vara att bolaget även bedrev annan verksamhet (”blandad verksamhet”). Med hänsyn till att verksamheten under det aktuella räkenskapsåret emellertid enbart bestått i köp och försäljning av värdepapper torde den första förklaringen vara mest logisk. Jämför nedan under rubriken ”Blandad verksamhet”.

I de två domarna från kammarrätten i Göteborg och i mål 4 var omfattningen av handeln betydande och rörelsekriterierna i övrigt uppfyllda även om regeringsrätten i dessa fall inte var beredd att skriva under de domskäl underinstanserna anfört.

Den slutsats man kan dra av domarna är således att tidigare praxis (RÅ 1940 ref. 35) alltjämt är gällande rätt beträffande aktiebolag, som enbart köper och säljer värdepapper. Sammanfattningsvis gäller därvid följande:

Blandad verksamhet

De nyss redovisade domarna avsåg bolag, som under året enbart köpt och sålt aktier. När det gäller blandad verksamhet, d.v.s. om bolaget även drivit annan rörelse, borde kravet på omfattningen av värdepappershandeln kunna sättas lägre utan att rörelsereglerna går förlorade på denna handel. Huruvida det verkligen förhåller sig på detta sätt är ännu inte prövat. I Ess Enn-domen (RÅ 1986 ref. 53), som tidigare refererats och kommenterats i denna skrift (se SN 1988 s. 202 och 239), skedde aktieaffärerna för egen räkning, bolaget var ett fåmansbolag, omfattningen av handeln var betydande (senaste året 49 miljoner kronor i omsättning genom 36 transaktioner) och inriktad på kortsiktiga affärer. Mot bakgrund av 1988 års domar är det möjligt att dessa omständigheter i sig hade varit tillfyllest för att kvalificera för rörelsereglerna (om bolaget endast bedrivit denna verksamhet). Emellertid bedrev bolaget sedan tidigare en trävarurörelse och aktieaffärerna hade påbörjats för att få in kapital till denna rörelse. Sistnämnda syfte anges också i domskälen till varför värdepappershanteringen skulle beskattas enligt rörelsereglerna.

En fråga som därvid anmäler sig är förstås om detta innebär att regeringsrätten ansett att bolaget inte bedrivit handel med värdepapper som särskild förvärvskälla utan att resultatet från värdepappersaffärerna ingått i trävarurörelsen. I sistnämnda fall skulle regeringsrätten betraktat aktievinsterna som vilken avkastning som helst på kapital som tillhör rörelsen. (Jämför presumtionen att ränta och utdelning skall hänföras till rörelse om kapitalet ifråga kan anses tillhöra rörelsen, p. 1 anv. till 38 § KL.) Om syftet med affärerna skall tillmätas någon avgörande betydelse för utgången i målet och aktiehanteringen således därigenom ingått i trävarurörelsen borde å andra sidan kraven på yrkesmässighet inte behövt uppställas särskilt på aktiehanteringen. Av domskälen synes emellertid framgå att regeringsrätten prövat omfattningen, varaktigheten, inriktningen på korta affärer etc och därvid funnit rörelsekriterierna uppfyllda på själva värdepappershandeln.

En viss parallell till detta rättsfall kan måhända utläsas i mål 5 ovan. Bolaget hade där uppgivit att de vinster som genererats från värdepappershanteringen under det första räkenskapsåret hade nästa räkenskapsår använts i en nystartad rörelse. I kammarrättens domskäl refereras också bland annat denna omständighet (”Enligt vad bolaget har obestritt uppgivit bedrev det även annan verksamhet även om denna väsentligen kom igång först det följande räkenskapsåret”). Regeringsrätten, som ej gjorde ändring i kammarrättens dom, kan ha tillmätt denna omständighet särskild betydelse. På skäl som angetts ovan är emellertid denna tolkning tveksam.

Slutsatsen av denna kommentar blir således att vi genom dessa domar ännu inte säkert vet regeringsrättens inställning till blandad verksamhet. I bägge målen var aktiehanteringen av sådan omfattning att den på egna meriter mycket väl kunnat konstituera rörelse.

Enligt min mening skulle man mycket väl kunna hänföra en betydligt mindre omfattning till rörelse i bolag som driver annan verksamhet. Förutsättningen härför bör då vara att inriktningen på aktiehanteringen är korta affärer och att det kapital som lagts ned i aktieportföljen kan anses tillhöra den huvudsakliga rörelsen. Rörelsedrivande bolag, som placerar sin överlikviditet kortfristigt i värdepapper (vilka även bokföringsmässigt redovisas som omsättningstillgångar), bör således kunna redovisa resultatet från denna hantering i rörelsen.

Rörelsedrivande bolag, som däremot för egen räkning gör endast tillfälliga försäljningar av aktier eller omplaceringar av sin aktieportfölj, skall fortsätta tillämpa reareglerna. Det är möjligt att man i sådana situationer även måste titta på omfattningen av bolagets vanliga verksamhet. Ett bolag, som exempelvis omsätter miljardbelopp i den vanliga verksamheten bör kunna omsätta åtskilliga tiotals miljoner kronor i aktier utan att sistnämnda omsättning faller in under reglerna för rörelse om väl inriktningen av aktiehanteringen ej är korta affärer. Ett par ärenden med sådan blandad verksamhet ligger för avgörande i underinstanserna och lär i sinom tid ge oss svar på detta spörsmål.

Smitta?

Kan ett aktiebolag, som uppfyller kraven för handel med värdepapper, smitta ner ägaren eller annat bolag i samma koncern? – Nej, det är inte troligt. Någon praxis liknande byggmästarsmitta på detta område finns inte. Av rättsfallet RÅ 1981 1:4 följer att det knappast ens är möjligt.

En privatperson, som äger ett bolag som driver handel med värdepapper, lär således inte kunna (eller riskera, vilket man vill) tillämpa rörelsereglerna på försäljningar för egen räkning av en privat aktieportfölj även om omfattningen av den privata aktiehanteringen är betydande.

En privatperson kan även mycket väl ha två värdepappershanterande aktiebolag, varav det ena driver handel med värdepapper men inte det andra. De tidigare nämnda kriterierna för rörelse prövas nämligen i varje bolag för sig utan smittoeffekter. Vid försäljningar av aktieposter mellan två sådana bolag får man därför bland annat se upp med uttagsbeskattning när aktier ändrar karaktär från omsättningstillgång till anläggningstillgång.

Vad är lager?

Om ett bolag väl driver handel med värdepapper kommer lagret att behålla sin karaktär av omsättningstillgångar även om omfattningen av handeln krymper ner mot noll. Om bolaget således upphör med rörelsen utan att ha sålt ut hela lagret och övergår till förvaltningsverksamhet måste en avskattning ske. Återvunnen nedskrivning skall då tas upp till beskattning (se RÅ 1959 ref. 30).

Vid övergång från rörelse till förvaltning behåller bolaget innehavstiden på portföljen. Tvåårsfristen börjar exempelvis att löpa från det att aktierna togs in i lagret, inte från den tidpunkt de överförs till förvaltningsverksamhet. Sådant uttag anses nämligen inte som ett med köp eller byte jämförligt fång (se RÅ 1958 ref. 61).

En annan fråga som aktualiseras i sammanhanget är huruvida ett bolag som driver handel med värdepapper skattemässigt kan inneha såväl omsättning som anläggningsaktier under åberopande att man innehar en kort och en lång portfölj. Detta torde dock inte vara möjligt. Om väl rörelse är för handen kan, så länge detta består, reareglerna inte tillämpas på andra innehav än s.k. kvalificerade organisationsinnehav. Vinst på aktier i dotterbolag, som inte är sådana organisationsaktier, bör möjligen också kvalificera för reareglerna.

Effekter av att driva yrkesmässig handel med värdepapper

Om ett aktiebolag anses driva yrkesmässig handel med värdepapper får det till följd en rad skattemässiga konsekvenser. Rörelsestatusen ger effekter på lagernedskrivning, utdelningar, vinstdelningsskatt, förmögenhetsvärderingen, avdragsgilla omkostnader etc. Den viktigaste frågan är oftast möjligheten till nedskrivning på lagret av värdepapper. Denna fråga behandlas därför här något mer ingående medan övriga effekter får en mer summarisk behandling.