I rubr. ärende – som kanske är avgjort av Riksdagen när detta läses – finns en artikel i Skattenytt 1987 s. 418 av avdelningsdirektören på LSM i Stockholm, Per-Ola Larsson. Den är väl ensidigt färgad och bör kompletteras med i första hand uppgifter om hur LSM av i dag sköter de uppgifter, som den är ålagd att göra inom folkbokföringen.
Larsson skriver, att pastorsämbetena har ”ytterligare ett tiotal register”. Vilka är dessa? In- och utflyttning, födelse och död samt äktenskap är fem, men dessa kan inte upphöra även om förändring sker i propositionens syfte. Vilka av de parallella registren skulle kunna utgå vid överflyttning? Utöver dessa behöver kyrkan register på sina medlemmar.
Av de före 1947 fungerande uppgiftsskyldigheterna är, vill jag minnas, de två sista av Larsson uppräknade oriktiga. Till systembolag skulle PÄ på särskild förfrågan (och mot viss ersättning) lämna vissa, enkla uppgifter, och den som ville söka folkpension, fick själv (eller genom kommunens pensionsnämnd) begära erforderligt betyg. Av uppräknade fem myndigheter skulle endast militärmyndigheten aviseras om namnändring, och adressändring gällde endast vid inflyttning, ej vid utflyttning inom orten.
Påpekandena i stycket Samhällsintressen är överdrifter. Om barn skulle ha blivit felregistrerat, är detta ett rent undantagsfall, och vad säger att LSM skulle bli helt felfri? Om anmälda adressändringar slår igenom ”först efter flera veckor” är detta i Stockholm och i Göteborg, där LSM sköter flyttningarna. Om postverket skulle få stora kostnader torde detta till största delen bero på att den flyttande själv dröjer med sin anmälan, och hur skulle detta bli bättre vid datorisering när den flyttande dröjer lika länge? Exemplen kan mångfaldigas. Faktum är att bokföringen till allra största delen skötts bra av präster och, på senare år mest, av kontorspersonal, att den inte kan göras billigare och att den kyrkliga myndigheten ändå måste ha register över sina c:a 91,2 % medlemmar. Den faktiska anledningen, som dock inte skrives rent ut, är att de 8,8 % som har utträtt vill bestämma såväl hur dessa som de kvarstående 91,2 % skall ha det.
I sakfrågan bör det nämnas något om hur folkbokföringen skötes i dag i den del som LSM skall ha hand om. För Stockholm och Göteborg kan genomgående konstateras, att handläggningen är mycket långsammare där än hos PÄ och att i synnerhet adressuppgifter enligt FBK § 33 i regel föranleder dröjsmål i månader. (Förvisso förekommer dröjsmål även hos enstaka PÄ, men ej alls i samma utsträckning.) Jämlikt folkbokföringslagen §§ 38–44 skall LSM besluta om mantalsskrivning och därvid pröva ”när anledning i övrigt föreligger huruvida viss person skall upptagas eller utelämnas i mantalslängd”. Sedan mantalsuppgifterna borttagits, får pastorsämbete ofta inte veta när person utvandrar (alltså: inte anmäler det själv) eller av någon anledning försvinner. LSM kan genom taxeringen iaktta om någon år efter år dels är kvarskriven och dels inte har någon inkomst. Detta borde ge anledning till undersökning, varför personen är kvarskriven på viss bostad, och anmäler enligt FBK § 33 till PÄ. Men händer detta någon enda gång? Grundbestämmelsen i § 39 innebär, att LSM före mantalslängds justering skall gå igenom ”Utan känt hemvist” och till PÄ anmäla överföring till obefintligregistret. Vilken LSM gör detta? I en församling har en person, som försvunnit till sjöss under 35 år varit kvarskriven hos sin familj, och en annan person bott i annal land i 18 år, utan att någon myndighet vidtagit åtgärd för att avföra dessa ur folkbokföringen. (Detta är dock lika mycket PÄ:s som LSM:s fel). I en annan församling har en person i 10 år varit skriven på ”Utan känt hemvist” fastän han, såsom frånvarande, efter två år skulle av LSM ha avregistrerats som obefintlig. Dessvärre är detta inte enstaka undantagsfall. RSV har, enligt vad f. folkbokföringsdirektör Wolmar Högberg omtalat för mig, på sina fögderichefskonferenser tagit upp detta, men har dessa sedan vidarebefordrat uppmaningen till sina resp. handläggare att granska ”Utan känt hemvist”? LSM får ibland genom deklaration in nya adresser, och kan genom terminal kontrollera, om denna stämmer med folkbokföringen. Om så icke är fallet, har LSM skyldighet, enligt FBK § 33, att underrätta PÄ om den nya adressen – men har detta verkställts någon enda gång? Dock kan hända ibland att LSM vid fall av obeställbara skattsedlar kontaktar PÄ, men det blir ju i stället för att få hjälp av PÄ.
Av dessa exempel framgår, att LSM:s handläggning av folkbokföringen av i dag är mycket bristfällig i beaktande av de skyldigheter myndigheten har. Hur skall det i fortsättningen gå om LSM skulle sköta den i sin helhet? Jag vågar inte tänka tanken ut.
Det är beklagligt att en artikel med sådana, låt vara indirekta, anklagelser mot PÄ för fel och brister och med sådant döljande av LSM:s brister, publiceras i en skrift, som inte tillställes PÄ, av Skattenytts karaktär. Mina synpunkter om LSM kan ej vara för Larsson okända med hänsyn till min artikel i Kyrkans Tidning nr 24 i år. Det finns ingen anledning att ändra på något som fungerar bra, och arkiv – och personalfrågorna är inte beaktade. Inget talar för att en förändring i verkligheten skulle innebära besparingar. Låt det vara som det är – men beslutsfunktion i flyttningsärende kan överföras på kanslipersonal. Respektera kyrkomötets beslut. Det blev en majoritet. Det räcker.
Av folkbokföringsassistenten i Uddevalla, taxeringsnämndsordföranden Nils Marelius