Redaktionen har gett mig tillfälle att ta del av Mikael Wokanders artikel innan den gick i tryck. Den ger mig anledning att säga några ord – inte för att försvara mig (det anser jag inte att jag har någon anledning till), men väl förklara mig på några punkter.
Mikael Wokander har omprövat sin tidigare positiva syn på JO och JO:s verksamhet. Den omprövningen är uppenbarligen resultatet av ett under längre tid ackumulerat missnöje med JO:s beslut, sätt att formulera sig och sådana ting; den verkar inte vara avhängig av en enstaka händelse, låt vara att en sådan fick bägaren att rinna över. Den händelsen anser jag mig därför kunna lämna därhän i detta sammanhanget. Det är tillräckligt ordat om vad som i första hand är ett exempel på massmedial redigeringsteknik; något uttryck för min eller någon annan JO-anställds uppfattning om den allmänna sakliga och moraliska standarden hos tjänstemännen inom skatteförvaltningen är den definitivt inte. Jag begränsar mig därför här till några kommentarer till de omständigheter som över tiden lett till Wokanders omprövning – en omprövning som även jag beklagar samtidigt som jag naturligtvis hoppas på ännu en – fastän åt andra hållet!
Låt mig då börja med ett oreserverat erkännande. Ja, handläggningstiderna hos mig är alldeles för långa i alldeles för många fall. Vi försöker att få ner dem. Skall ändå något ytterligare sägas i den saken så är det att jag tror att Wokander generaliserar väl hårt när han säger att besluten, när de slutligen kommer, är överspelade och kritiken meningslös. Besluten och – i förekommande fall – kritiken gäller ofta företeelser snarare än tjänstemän, rutiner oftare än direkta åtgärder. I sådana lägen är snabbheten naturligtvis önskvärd men kanske inte oundgängligen nödvändig, särskilt inte när redan remissen åstadkom den ändring som beslutet senare förordar.
Det kan synas överflödigt att erinra om det men även jag hugger självfallet i sten. Sker det, skall naturligtvis rättelse ske. Men de som berörs – direkt eller indirekt – är förvånansvärt återhållsamma med att höra av sig i verkliga eller ifrågasatta fall av ”stenhuggeri”. Det bör de inte vara. Jag tror jag vågar påståendet att jag på den punkten är skäligen prestigelös – jag utgår då från att jag, i motsats till vad det ibland hävdas, har ett visst mått av den varan!
Ett enstaka fel eller misstag av ringa principiell eller ekonomisk betydelse skall naturligtvis behandlas och bedömas därefter; och över småsaker beskärmar vi oss normalt inte alls. Men är ett sådant fel/misstag ett bland flera av samma slag bör det inte få slippa undan eftersom det kan tyda på vad som i ADB-sammanhang benämns systemfel. Och sådana kan som bekant vara lika farliga som svåra att komma till rätta med. Detta sagt apropå Wokanders hänvisning till ”en lokal skattemyndighet i vårt län”. I övrigt är till den Wokanderska exempelsamlingen bara att säga att om de felbedömningar han anser gjorda, har skett i de ärenden jag tror han avser, så skiljer sig våra tolkningar av aktuella bestämmelser; och jag är ganska säker på att min är den korrekta!
En avslutande reflexion. Det kan inte hjälpas men jag har ibland fått H. C. Andersens känsliga prinsessa i tankarna när jag tagit del av vissa reaktioner från skatteförvaltningen under den debatt som blossade upp på senhösten. Självfallet begås det fel och misstag av både allvarligare och mer ursäktligt slag också inom skatteförvaltningen och självklart finns det ”knölar” även där – i de hänseenden skiljer sig den verksamheten inte från någon annan, ingen nämnd och heller ingen glömd. Och så länge det förhåller sig på det sättet, må det vara tillåtet – Gud hjälpe mig! – även för JO att ibland beskriva sådana företeelser på ett sätt som närmar sig det folkligt expressiva!
Per-Erik Nilsson