Genom 1809-års regeringsform infördes institutet justitieombudsman, JO. Att riksdagen skulle ha en egen tjänsteman som kontrollerade hur landets myndigheter skötte sig, var en revolutionerande tanke som sedan har fått efterföljare i andra länder. JO-ämbetet skaffade sig snabbt ett gott rykte som en oförvitlig och kunnig instans hos både allmänhet och myndigheter. Både myndigheter och enskilda tjänstemän har haft stor respekt för JO och den respekten har inte i första hand baserats på rädslan för åtal utan på JO:s yrkeskunnande. När JO har uttalat kritik har man på myndigheterna brukat diskutera den ingående och man har också försökt att anpassa sig efter kritiken.
Det går inte att överklaga JO:s beslut vilket lägger ett oerhört stort ansvar på JO. Man skulle kunna säga att de personer som får förtroendet att utöva en så stor makt, måste som Caesars hustru stå över alla misstankar.
Bland mina arbetsuppgifter som taxeringsdirektör i Malmö ingår att handlägga JO-ärenden. Jag gör det antingen genom att skriva förslag till yttranden i de fall där JO själv beslutar, eller genom att skriva förslag till beslut när ett ärende har överlämnats till skattechefen. Den inblick som jag fått i länets JO-ärenden har tyvärr fått mig att ompröva min syn på JO. Ett framträdande av tf byråchefen Olof Hedberg i TV-Aktuellt den 31 oktober har så blivit den droppe som fått bägaren att rinna över. Hedberg intervjuades med anledning av ett beslut och han sa då att han hade starka, om än obevisade misstankar om att skattemyndigheterna ”djävlades” med folk. Både vad han sa och sättet det framfördes på står i direkt motsats till de etiska regler han själv formulerat för landets taxeringsintendenter i Skattenytt nr 3 1985.
Jag skall nu lämna några exempel på vad det är för händelser som fått mig att ompröva min syn på JO.
JO:s handläggningstider är ofta skrämmande långa – mer än ett år är ingen ovanlig tid innan ett ärende avslutas. Just det fall som föranledde Hedberg att säga att vi djävlades kom in till JO-ämbetet i maj 1983, en handläggningstid på över två år. Och det finns fler ärenden från den tiden som står öppna. Jag har förståelse för att resurserna är otillräckliga men det är samma förhållande överallt i förvaltningen och det innebär att man måste vara noga med att lägga ned sin kraft på rätt arbetsuppgift.
En effekt av de långa handläggningstiderna är att besluten som till sist kommer, ofta är överspelade och kritiken gör inte längre någon nytta. Ett exempel. För några år sedan kritiserade JO en taxeringsnämndsordförande i vårt län och skrivningen i beslutet var sådan att jag ifrågasatte om han kunde få ha kvar uppdraget. Problemet var att han hade skött sitt uppdrag utan anmärkningar vid två taxeringar medan ärendet avgjordes hos JO. Jag ringde till föredraganden hos JO och frågade om han ansåg att ordföranden kunde ha kvar sitt uppdrag. Det borde räcka med en tillsägelse blev svaret, för inte kunde man avsätta honom när så lång tid hade gått. Men varför skrev JO så hårt? För den funktionär som stramat upp sig och skött sitt jobb bra i ytterligare två år kom naturligtvis beslutet som ett slag i ansiktet.
Distributionen av ärenden lämnar också en del i övrigt att önska. Uppenbarligen finns det ingen klar rutin hos JO på den punkten utan det avgörs från fall till fall. De önskemål som skattecheferna fört fram i en enkät och som redovisas i JO:s senaste ämbetsberättelse, har uppenbarligen inte slagit igenom.
Vad jag hittills har sagt har inte direkt berört utslagen i sak men jag skall nu gå över till att titta på några ärenden som avgjorts i år.
Det första gäller ett beslut där en lokal skattemyndighet fick kritik dels för att den inte utfärdat skattsedel för en person (som inte hade begärt det och inte hade haft skattsedel föregående år), dels för att den inte uppmärksammat att kvarstående skatt inte redovisades i tid. Att rikta kritik mot den lokala skattemyndigheten i dessa fall är fel. Skattsedel skall utfärdas för dem som tidigare har haft och för dem som begär. Frågan om den obetalda kvarskatten ingår överhuvud inte i lokal skattemyndighets arbetsuppgifter i den situation som var aktuell.
JO har visat en lokal skattemyndighet i vårt län mycket stort intresse och han säger sig följa utvecklingen vid myndigheten med stor uppmärksamhet. Myndigheten har varit föremål för inspektion och man har tagit upp flera ärenden till granskning. I ett beslut har JO tagit ställning till frågan om sekretess i samband med en revision. Han konstaterar där att ”Regleringens innebörd är klar. Endast de personer, som inom t.ex. en lokal skattemyndighet har uppdrag att utföra och övervaka en revision får ta del av och byta information om uppgifter som omfattas av sekretess”. Med denna snäva begränsning skulle det endast röra sig om någon enstaka tjänsteman på myndigheten som utöver granskarna skulle ha rätt att ta del av resultat och upplysningar från en revision. Detta är en mycket snäv bild av verkligheten.
Enligt sekretesslagen har var och en som behöver en sekretessbelagd uppgift i sitt arbete, rätt att ta del av den. Resultatet av t.ex. en arbetsgivarerevision eller en KU-revision skall mycket snabbt spridas över myndigheten. Deklarationsgranskarna skall ha information, serviceenhetens personal behöver uppgifter för att kunna åtgärda preliminärskatten för att bara nämna några. På en liten myndighet kan det innebära att snart sagt hela personalen kan behöva ta del av uppgifterna från en revision. Att sedan dessa personer sins emellan diskuterar uppgifterna är väl inte direkt lämpligt men inte heller något brott mot sekretessen.
Vad har nu de här fallen fått för effekt? Det första har väl bara fått den följden att den utpekade myndigheten känner sig bitter över JO:s beslut och betraktar ämbetet med skepsis i fortsättningen. Det andra har inneburit att JK fått en begäran om skadestånd på 900 000 kr med motiveringen att det skett brott mot sekretessen vid myndigheten.
Inspektionen vid myndigheten har ännu inte slutgiltigt redovisats men myndigheten har fått yttra sig över ett par protokoll. I sak rör det sig om 22 fel beträffande skattetillägg och förseningsavgifter och sättet att diarieföra anståndsärenden.
Tveklöst har myndigheten gjort fel i de 22 fallen men man får anledning att fundera över ambitionsnivån vid inspektionen. Åtskilliga av felen har nämligen gällt något eller några tiotal kronor! Felet ifråga om diarieföringen fanns tyvärr vid de flesta lokala skattemyndigheter i länet men det hade på eget initiativ rättats före JO:s inspektion. Används resurserna med omdöme?
Jag har med avsikt uttryckt mig provokativt om JO:s sätt att handlägga vissa ärenden och kontakterna med massmedia. Jag har gjort det dels för att väcka debatt, dels för att det finns en tilltagande irritation och oro bland skattemyndigheternas personal över JO och hans beslut. ”Besluten är fel, JO har ingen verklighetskontakt, JO lyssnar inte på oss, JO vill skaffa sig ett gott rykte hos allmänheten, JO talar i egen sak”, så går talet man och man emellan. Det kommer att krävas ett långt och mödosamt arbete för att på nytt bygga upp ett förtroende för JO-ämbetet bland skattemyndigheternas personal.
Jag är övertygad om att alla inom skattemyndigheterna är överens om att vi skall kontrolleras noga. Det starka samhället som skulle byggas under 70-talet har inte enbart visat sig vara det goda samhället. Inom en så stor organisation som skattemyndigheterna, måste det finnas personer som inte sköter sitt jobb och dessa personers beteenden måste vi gemensamt försöka ändra. En utvidgad möjlighet för JO att väcka åtal fruktar inte tjänstemännen. Den skulle självfallet ställa krav på aktsamhet med orden i JO:s beslut och naturligtvis vara förknippad med en rätt för en prickad tjänsteman att få frågan prövad vid domstol. En möjlighet att överklaga JO:s beslut i realiteten. En utvidgning av tjänsteansvaret skall naturligtvis också omfatta JO själv genom ett återinförande av den ansvarsparagraf som fanns i den gamla organisationen.
Lund i november 1985.
Några funderingar av taxeringsdirektören Mikael Wokander