Förordning (2017:170) om statliga myndigheters betalningar och medelsförvaltning

1 §Denna förordning gäller för myndigheter under regeringen.

För affärsverken gäller dock, förutom 11 §, endast

1. 4 § i fråga om betalningar som direkt berör en inkomsttitel eller ett anslag, och

2. 9 § för affärsverk som innehar bankkonto för utbetalningar som är anslutet till statliga toppkonton i de banker som Riksgäldskontoret ingått ramavtal med för statens räkning.

2 §Förordningen ska tillämpas om inte annat följer av lag eller förordning eller av regeringens beslut i ett enskilt fall.

3 §Statens centralkonto förs i Riksbanken och är det konto som Riksgäldskontoret använder för betalningar över Riksbanken till och från staten.

4 §En myndighet får göra direkta insättningar på och uttag från statens centralkonto endast efter medgivande av Riksgäldskontoret.

5 §Myndigheternas bankkonton ska vara anslutna till statliga toppkonton i de banker som Riksgäldskontoret ingått ramavtal med för statens räkning.

Riksgäldskontoret får medge undantag från kravet i första stycket för anslutning av bankkonton till statliga toppkonton i utländsk valuta och för anslutning av bankkonton för en myndighets hantering av kontanter.

6 §En myndighet som vill öppna eller ändra ett bankkonto ska ansöka om det hos Riksgäldskontoret.

Efter ansökan från en myndighet får Riksgäldskontoret medge undantag från kravet i första stycket för ett eller flera bankkonton som inte ska vara anslutna till statliga toppkonton i de banker som Riksgäldskontoret ingått ramavtal med för statens räkning.

7 §Riksgäldskontoret får besluta att en myndighet för vissa slag av betalningsflöden ska ha skilda bankkonton för inbetalningar till och utbetalningar från myndigheten.

8 §Betalningar till och från en myndighet ska göras via myndighetens bankkonton som avses i 5 § första stycket, om inte annat har medgetts av Riksgäldskontoret.

9 §Betalningar till och från en myndighet ska göras på ett sätt som är kostnadseffektivt och säkert för staten som helhet. Statens behov av information om myndigheternas betalningar ska tillgodoses.

En myndighet ska analysera de risker som är förknippade med myndighetens betalningar. Analysen ska syfta till att öka säkerheten i statens betalningsmodell. Myndigheten ska på begäran lämna uppgifter till Riksgäldskontoret om myndighetens betalningsverksamhet.

10 §En myndighet ska avropa betaltjänster enligt ramavtal som Riksgäldskontoret har ingått för statens räkning.

Riksgäldskontoret får medge att en myndighet ingår separat avtal om betaltjänster till och från myndigheten, om det finns särskilda skäl och om avtalet uppfyller villkoren i 9 §. Myndigheten får inte ingå ett sådant separat avtal innan Riksgäldskontoret godkänt avtalet.

11 §Ett affärsverk får ingå avtal om betaltjänster till och från verket.

12 §En myndighets medel ska vara insatta på statens centralkonto, om inte Riksgäldskontoret beslutat annat enligt 5 §.

Riksgäldskontoret får medge undantag från kravet i första stycket för kontanter.

13 §En myndighet som har behov av att valutasäkra betalningar i utländska valutor får ansöka om detta hos Riksgäldskontoret.

Valutasäkring ska ske hos Riksgäldskontoret, om inte kontoret medger att valutasäkring görs på annat sätt.

14 §Riksgäldskontoret ska för statens räkning ta emot bidrag från Europeiska unionen som ska redovisas mot inkomsttitel på statens budget.

15 §Riksgäldskontoret får meddela föreskrifter för verkställigheten av denna förordning. I det sammanhanget ska kontoret samråda med Ekonomistyrningsverket i frågor som rör statens koncernredovisning och behov av information om myndigheternas betalningar.

2017:170

1. Denna förordning träder i kraft den 31 mars 2017.

2. Genom förordningen upphävs förordningen (2006:1097) om statliga myndigheters betalningar och medelsförvaltning.