En revisor har för sitt revisionsbolag fått orena revisionsberättelser tre år i rad, på grund av bland annat förbjudet lån och brister i redovisningen. Revisionsbolaget har också upprättat felaktiga och bristfälliga redovisningar och deklarationer åt ett klientföretag. Revisorsnämnden ifrågasatte revisorns lämplighet men lät påföljden stanna vid en varning. (Varning.)
Bakgrund
En skattemyndighet har givit in en skrivelse till Revisorsnämnden (RN) beträffande godkände revisorn L. Med ledning av denna har RN, beträffande Ls egen verksamhet, konstaterat att den valde revisorn i Ls revisionsbolag lämnat orena revisionsberättelser samtliga tre här aktuella räkenskapsår. År 1992/93 och 1993/94 har revisorn påtalat att det under räkenskapsåret förekommit förbjudna lån till aktieägare. Det kan utläsas att samma anmärkning framställts även tidigare år. I revisionsberättelsen för år 1994/95 har revisorn anmärkt att styrelsen inte på ett tillfredsställande sätt visat att kassabehållningen uppgick till i bokföringen uppgivna ca 50 000 kr samt vidare att byrån hade en lånefordran om ca 100 000 kr, för vilken inte fanns någon säkerhet. Revisorn har inte något av åren ansett sig kunna tillstyrka ansvarsfrihet för styrelsen och år 1994/95 inte heller fastställande av byråns resultat- och balansräkning.
Skattemyndigheten har vid revision hos en klient (en enskild näringsidkare) till L funnit en mängd fel och brister i bokföringen. Denna revision avsåg räkenskapsåren 1992 och 1993. Av revisionspromemorian framgår att Ls byrå under denna period ombesörjde näringsidkarens bokföring och, i förekommande fall, upprättade inkomst- och mervärdesskattedeklarationer. Skattemyndigheten har uppmärksammat en mängd fel i bokföringen. Verifikationerna har varit bristfälliga. Kundfordringar och leverantörsskulder har inte specificerats, utbetalningar har bokförts felaktigt och mervärdesskatt har i vissa fall redovisats för sent. Bristerna, som inte redovisas fullständigt här, har i flera fall även fått som följd att deklarationerna blivit felaktiga.
L har förklarat att anmärkningarna om förbjudna lån har avsett att hans avräkningskonto vid vissa tillfällen uppvisat underskott. Detta har berott på att han vissa perioder, då arbetsbelastningen varit hög, brustit vid kontrollen av avräkningskontot. Han har medgett att detta givetvis varit fel men till sitt försvar anfört att det endast rört sig om tillfälliga underskott och att han under hela den aktuella tiden haft betydande privata tillgångar. Beträffande anmärkningarna i revisionsberättelsen 1994/95 har L hävdat att han skriftligen intygat kassabehållningen. L har inte heller ansett att det funnits anledning att betvivla att lånet skulle återbetalas. Så har sedermera också skett.
L har vidare gjort gällande att problemen med redovisningsuppdraget hängt samman med lågkonjunkturen. När klienten, vars verksamhet utgjordes av bergsprängning, inte fick några uppdrag försvårades också byråns arbete med att få in erforderligt material för bokföring och deklarationer. Underlaget var ofta bristfälligt. L menar att byrån, trots bristerna i materialet, gjort det bästa möjliga av situationen.
RNs bedömning (plenum)
”För att en revisor skall vara lämplig att utöva revisionsverksamhet krävs att han åtnjuter förtroende från såväl uppdragsgivare som det allmänna. För att detta förtroende inte skall rubbas krävs bl.a. att revisorn i sin egen verksamhet följer gällande bestämmelser. Av god revisorssed följer vidare att verksamheten skall bedrivas under ordnade former.
L har bedrivit sin verksamhet på sådant sätt att byråns revisor under tre räkenskapsår i följd lämnat orena revisionsberättelser. Revisorn har inte något av åren ansett sig kunna tillstyrka ansvarsfrihet för styrelsen. L har tillstått att hans avräkningskonto emellanåt uppvisat underskott och att detta varit fel. Han har inte invänt något mot att revisorn klassificerat underskotten som förbjudna lån men gjort gällande att det förelegat vissa förmildrande omständigheter. RN anser emellertid inte att vad L anfört angående hög arbetsbelastning och om sina privata tillgångar utgör någon godtagbar förklaring till att underskott uppstått eller får förfarandet att framstå som ursäktligt. Inte heller vad L uppgett beträffande kassaredovisningen och den osäkra fordringen är av sådan beskaffenhet att RN anser sig ha skäl att tvivla på att revisorn haft fog för sina anmärkningar.
När det gäller redovisningsuppdraget konstaterar RN att L inte har gjort gällande att skattemyndighetens beskrivning av de faktiska omständigheterna är oriktig. Det är också ostridigt att byrån har upprättat den bristfälliga bokföringen och att det är L som varit ansvarig för det arbete byrån utfört. RN anser inte att de bakomliggande orsaker som L redogjort för utgör någon godtagbar förklaring till varför de av skattemyndigheten påtalade felen uppstått.
RN finner att L i flera avseenden har åsidosatt sina skyldigheter som revisor. Särskilt allvarligt är att han under flera år i följd uppenbarligen inte har bedrivit den egna verksamheten under ordnade former. RN menar att det kan ifrågasättas om L är lämplig som revisor men låter påföljden nu stanna vid en varning.
Med stöd av 22 § andra stycket lagen (1995:528) om revisorer meddelar RN L varning.”
Kommentar
Vad gäller RNs kritik mot revisorns egen verksamhet, kan hänvisas till kommentaren under fall 88 ovan.
Revisorn får kritik även för den bristfälliga bokföringen i redovisningsuppdraget. Till detta kan läggas att även klientens skattedeklarationer blivit felaktiga som en direkt följd av bristerna i bokföringen. I detta sammanhang bör rekommendationen Regler för tillhandahållande av redovisningstjänster uppmärksammas. Denna är framtagen av FAR och SRS gemensamt. Vidare är ett uttalande av FARs regelkommitté, Biträdes ansvar vid upprättande av självdeklaration, av intresse här.
Henry Åkerlund