I ett konkursbolag har befunnits att varulager och balanserade organisationskostnader i två årsredovisningar varit för högt redovisade. En revisor som tillträtt långt efter räkenskapsårens utgång har avgett revisionsberättelser under tidspress på grund av likvidationshot. Revisionsberättelserna är avgivna utan att revisorn genomfört granskning och innehåller vilseledande uttalanden. Revisorn har även pga. schism med klienten förhållit sig passiv i uppdraget i stället för att avgå. (Varning.)
Bakgrund
Anmälan har inkommit till KK avseende godkände revisorn W. Ärendet har överförts till Revisorsnämnden (RN) som den 1 juli 1995 övertagit KKs ansvar för revisorsfrågor. Såvitt avser bedömningen i sak, prövas ärendet enligt äldre bestämmelser, varvid de disciplinära påföljder som kan komma i fråga är varning eller upphävande av godkännandet.
Anmälaren ifrågasätter om W utfört sitt revisionsuppdrag i ett aktiebolag i enlighet med god revisionssed. W var vald revisor i bolaget fr.o.m. räkenskapsåret 1987/88 fram till dess bolaget gick i konkurs i mars 1993. Enligt redovisningen utgjorde varulagret och balanserade organisationskostnader väsentliga tillgångar i bolaget. I samband med konkursen framkom att redovisningen varit felaktig och att värdena på dessa båda tillgångsposter var betydligt lägre.
W har anfört att han åtog sig revisionsuppdragen för räkenskapsåren 1987/88 och 1988/89 först i maj 1990. Bolagets bokföring var vid den tidpunkten åsidosatt och bolaget var likvidationshotat eftersom dels årsredovisningar för dessa år inte sänts in till Patent- och registreringsverket, dels bolagets egna kapital till största delen var förbrukat. På grund av den tidspress som rådde kunde W enligt egen uppgift inte fullgöra sin granskning enligt god revisionssed. Revisionsberättelserna för 1987/88 och 1988/89 (räkenskapsårets utgång var i augusti) är daterade den 25 maj respektive den 28 juni 1990. I båda revisionsberättelserna anger W att granskningen av ”årsredovisningen samt styrelsens förvaltning” utförts enligt god revisionssed och att årsredovisningarna upprättats enligt aktiebolagslagen. I den första revisionsberättelsen har W anmärkt: ”Då revisionsuppdraget erhållits förhållandevis sent kan jag varken till- eller avstyrka resultat- och balansräkningen.”. I den andra revisionsberättelsen saknas helt uttalande angående fastställandet av balans- och resultaträkningen. Vidare saknas i båda uttalanden om ansvarsfrihet för styrelseledamöter och verkställande direktör. Båda revisionsberättelserna innehåller uttalanden om bolagets bristande kapital samt att skatter och avgifter inte betalats i rätt tid.
Räkenskapsåret 1989/90 gjordes enligt W väsentliga granskningsinsatser. På grund av en schism mellan W och en nytillträdd företrädare för bolaget, anmälaren, kunde revisionen dock inte avslutas. W upprättade ett utkast till en revisionsberättelse i oktober 1991 men den avlämnades aldrig. W har uppgett att han därefter väntade på att bli utbytt.
RNs bedömning (plenum)
”W har själv tillstått att han inte utfört sitt granskningsuppdrag avseende räkenskapsåren 1987/88 och 1988/89 i enlighet med god revisionssed. RN kan vidare konstatera att det av den dokumentation W överlämnat inte framgår att han alls vidtagit några granskningsåtgärder avseende dessa två räkenskapsår.
En revisor skall i den omfattning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning jämte räkenskaperna samt styrelsens och verkställande direktörens förvaltning. Först härefter skall revisorn avge revisionsberättelse. Att klienten i vissa fall har intresse av att snabbt få fram en reviderad årsredovisning får inte påverka revisorn i hans skyldighet att utföra den granskning som krävs. En sådan ordning skulle innebära att mindre nogräknade bolag genom att välja revisor sent skulle kunna undgå granskning av räkenskaperna och förvaltningen enligt god sed. I ärendet har framkommit att W avgett revisionsberättelser innan han slutfört granskning enligt god revisionssed. W har därmed allvarligt åsidosatt sina skyldigheter som revisor. Att han dessutom i revisionsberättelserna mot bättre vetande intygat att granskningen utförts enligt god revisionssed och att årsredovisningarna upprättats enligt aktiebolagslagen är försvårande.
Ws revisionsarbete för 1989/90 var i oktober 1991 i det närmaste klart, utkast till revisionsberättelse hade upprättats, men arbetet kunde inte slutföras på grund av att det uppstod en konflikt med bolagets företrädare. – Eftersom W bedömde det som omöjligt att fullgöra sitt revisionsuppdrag borde han ha avsagt sig uppdraget och inte passivt kvarstått som revisor till dess bolaget gick i konkurs ett och ett halvt år senare. Härvid skulle han ha sänt in en anmälan till länsstyrelsen (numera registreringsmyndigheten) och lämnat en redogörelse för iakttagelserna han gjort vid sin granskning.
Sammanfattningsvis har W underlåtit att revidera i enlighet med god revisionssed. Han har trots detta avgett revisionsberättelser för två räkenskapsår. I dessa har han lämnat information som är vilseledande. Slutligen har W passivt kvarstått som vald revisor under en lång period efter det att han faktiskt slutat befatta sig med bolaget. W har därmed på flera punkter allvarligt åsidosatt sina plikter som revisor.
Med stöd av 23 § andra stycket förordningen om auktorisation och godkännande av revisorer meddelar RN W varning.”
Kommentar
Tidigare i år har i FAR INFO (se 1997:212, fall 2 [se fall 62 ovan]) i ett fall kommenterats att det inte torde vara alltför ovanligt att revisorer utsätts för starka påtryckningar att i all hast avlämna en revisionsberättelse, oavsett om denna kan bli ren eller ej, för att ett bolag inte ska bli tvångslikviderat. RN uttalar i detta fall än en gång att revisorn inte ska ställa upp med detta om han därmed inte får tillfälle att utföra granskning.
Om trots allt en granskning hinner komma till stånd men med en väsentlig avvikelse från god revisionssed, skall detta framgå av revisionsberättelsen. Detta framgår av FARs rekommendation Revisionsprocessen, avsnitt 2.5.4.1, under rubriken Revisionsberättelsens utformning. Detta gäller oavsett skälet till avvikelsen. Det är således viktigt att revisorn – i varje enskilt fall – överväger om standardformuleringen ”Granskningen har utförts enligt god revisionssed” är korrekt.
I samma fall som hänvisas till ovan (FAR INFO 1997:212, fall 2 [se fall 62 ovan]) hade revisorn fått kritik för att han enligt RNs uppfattning inte avgått från sitt revisionsuppdrag i tid. I kommentaren till det fallet konstateras att RN inte närmare utvecklat på vilka grunder revisorn skulle ha varit skyldig att avgå från uppdraget. Inte heller i det nu aktuella fallet lämnar RN någon sådan närmare redogörelse. Även denna gång får konstateras att det råder oklarhet om revisorns plikter i det avseendet.
Henry Åkerlund