En revisor har inte upptäckt omfattande mervärdesskattebedrägerier som genomförts i två bolag. Dessa har utställt falska fakturor till väsentliga belopp, vilka ofta reglerats med kontanta betalningar, och verksamheten har pågått relativt lång tid. Revisorsnämnden har ansett att revisorn, genom att bland annat inte efterfråga underlag till affärerna, inte utfört granskning enligt god revisionssed. (Varning.)
Bakgrund
En skattemyndighet har underrättat KK beträffande auktoriserade revisorn S revisionsinsatser i två aktiebolag under räkenskapsåren 1988–1992. Vid skatterevision i bolagen har omfattande momsbedrägerier upptäckts. S har under den tid bedrägerierna pågått vare sig anmärkt i sina revisionsberättelser eller på annat sätt framfört några synpunkter på bolagens redovisning av moms.
Bolagen har genom påhittade leasingaffärer, med drygt 23 miljoner kronor minskat den moms man annars skulle ha betalat. Bolagen har i egenskap av leasetagare utställt falska fakturor med två kända finansbolag som betalningsmottagare. Det postgirokonto som angetts och till vilket betalningarna skett, har emellertid tillhört en av företagsledarna personligen. Den påhittade leasingegendomen har sedan fiktivt hyrts vidare till ett företag i USA. Även i detta led har falska fakturor upprättats och bolagen har gjort gällande att det varit fråga om ej skattepliktig exportomsättning. Fakturorna har betalats till bolagets konton av företagsledarna själva. Totalt har över tvåhundra falska fakturor påträffats. De undandragna momsbeloppen har till närmare 10 miljoner kronor redovisats som vinster i bolagen, vilket varit en förutsättning för bolagens överlevnad. Relaterat till respektive bolags omsättning har de påhittade affärerna under de aktuella åren utgjort 38–56 % respektive 51–81 %. Skattemyndigheten anser att en omständighet som revisorn S borde ha uppfattat som en varningssignal, var att betalningarna från den påstådda amerikanska hyrestagaren alltid skedde genom kontanta inbetalningar på bolagens bankkonton och inte genom betalning från utlandet.
S har anfört att han genomfört en omfattande granskning av bolagens leasingaffärer. Leasingavtalen granskades stickprovsvis, på grund av det stora antalet. Kontrollen berörde dock inte de fiktiva affärsförhållandena, som fungerade klanderfritt med betalning på utsatta tider och med kända finansbolag involverade samt i övrigt utan närmare särtecken eller varningssignaler. S har vidare anfört att mottagande bank vid tidsbrist kan beteckna en betalning från utlandet som kontantbetalning.
RNs bedömning (plenum)
”Av skattemyndighetens revisionspromemoria framgår att företagsledarna i allt väsentligt har bekräftat de sakomständigheter som skattemyndigheten redogjort för.
S har uppgett att han inte funnit någon anledning att företa någon närmare granskning av de leasingaffärer som sedermera har visat sig vara falska. RN konstaterar att det varit fråga om affärer av mycket stor omfattning och lång varaktighet där all redovisad vidareuthyrning skett till en och samma utländska kund. De påstådda betalningarna från denna kund har av banken klassificerats som kontanta inbetalningar, vilket måste betraktas som anmärkningsvärt. Förlustrisken vid denna typ av affärer gör att det finns särskild anledning att företa en noggrann granskning. S har vare sig efterfrågat underlag för affärerna i form av leasingavtal eller ställt några kontrollfrågor till de av bolagen uppgivna leasegivarna eller den utländska subleasetagaren. Med beaktande av de omständigheter som RN redogjort för ovan utgör S underlåtenhet härvidlag ett klart avsteg från god revisionssed.”
RN meddelade S varning.
Kommentar
Innebörden av detta beslut är att revisorn vid sin granskning inte kan stanna vid konstaterandet att bolagets avtalsförhållanden löper klanderfritt ur den aspekten att betalningar flyter in i enlighet med utställda fakturor eller att kända företag är involverade. RNs ställningstagande kan tolkas så att revisorn, vad gäller väsentliga affärer för revisionsklienten, bör granska underlag i form av avtal och eventuellt ställa kontrollfrågor till klientens motpart i affären. Detta får anses gälla särskilt vid affärer med stor förlustrisk.
Henry Åkerlund