En revisor i ett familjeägt aktiebolag har biträtt bolaget vid nedsättning av aktiekapitalet. Nedsättningen ledde till oönskade skattekonsekvenser för delägarna. Revisorn har hävdat att hans uppdrag inte omfattat skatteaspekterna. Revisorn hade emellertid fått del av ett bolagsstämmoprotokoll i vilket angavs att utskiftningen i samband med nedsättningen inte skulle medföra några skattekonsekvenser och av ett missivbrev där bolaget bad revisorn att lämna synpunkter och vidta åtgärder omgående. Mot den bakgrunden fann Revisorsnämnden att revisorn borde ha underrättat delägarna om att han inte undersökt eventuella skattekonsekvenser för dem personligen. (Ingen påföljd.)
Bakgrund
En aktieägare i ett familjeägt aktiebolag har anmält bolagets valde revisor, auktoriserade revisorn L, till Kommerskollegium. Ärendet har överlämnats till Revisorsnämnden (RN) som enligt övergångsbestämmelserna till revisorslagen prövat ärendet enligt äldre bestämmelser, dvs. den gamla revisorsförordningen.
Anmälaren, som ägde bolaget tillsammans med sin hustru och son, har anfört bl.a. följande. De vände sig till L för att få hjälp med nedsättning av aktiekapitalet från 500 tkr till 150 tkr. Nödvändig formalia kring nedsättningen diskuterades, bl.a. skulle bolagsstämmoprotokoll upprättas. Enligt anmälaren berördes eventuella skattekonsekvenser och några sådana bedömdes inte komma att inträda. I det sedermera upprättade bolagsstämmoprotokollet angavs bl.a. att man beslutat ”att tillsammans med auktoriserade revisorn undersöka lämpligt förfaringssätt för nedsättande av aktiekapitalet”. Vidare angavs ”Utskiftningen skall inte medföra några skattekonsekvenser.” Bolaget överlämnade protokollet och övriga för nedsättningen relevanta handlingar till L tillsammans med en missivskrivelse. I missivskrivelsen anges ”Tacksam för synpunkter och åtgärder omgående.” Härefter ombesörjde revisionsbyrån nedsättningen av aktiekapitalet och utskiftning skedde. Vid den efterföljande taxeringen tog skattemyndigheten upp de utskiftade beloppen till beskattning hos delägarna. Anmälaren har anfört att om man känt till att skattekonsekvenser skulle inträda hade man inte låtit göra nedsättningen. Anmälaren har därför framställt anspråk på skadestånd mot revisionsbyrån med drygt 80 tkr plus ränta.
L har anfört följande. Det enda uppdrag han fick av anmälaren var att biträda med formalia kring nedsättningen av aktiekapitalet. Han har inte medverkat vid utformningen av bolagsstämmoprotokollet och har inte heller lämnat några utfästelser om skattefrihet. Några skattekonsekvenser har inte heller uppkommit för bolaget. Eftersom han sålunda inte åtagit sig att utreda skattekonsekvenserna för delägarna har han avvisat deras krav på ersättning och inte funnit anledning anmäla ärendet till försäkringsbolaget. Det omtvistade beloppet är dessutom sådant att det redan härigenom kan ifrågasättas om försäkringsbolaget skall kopplas in.
RNs bedömning (plenum)
”Såvitt framkommit har L inte erhållit något skriftligt uppdrag att utreda eventuella skattekonsekvenser hos delägarna pga. nedsättningen av aktiekapitalet. Mot Ls bestridande kan inte heller anses klarlagt att han muntligen utlovat att några skattekonsekvenser inte skulle komma att inträda. Däremot har anmälaren överlämnat ett bolagsstämmoprotokoll till L vari anges att man tillsammans med revisorn skall undersöka lämpligt förfaringssätt och att utskiftningen inte skall medföra några skattekonsekvenser. Protokollet har tillställts L tillsammans med en missivskrivelse vari anges att man är tacksam för synpunkter. I denna situation åligger det givetvis revisorn att läsa igenom de handlingar han fått och att reagera om något skulle vara fel eller oklart. Revisorn måste se till att omfattningen av ett erhållet uppdrag klargörs.
RN anser att innehållet i handlingarna, särskilt mot bakgrund av att det rörde sig om ett familjeägt fåmansbolag, rimligen bör tolkas som att en förutsättning för nedsättning av aktiekapitalet var att den inte skulle leda till några skattekonsekvenser över huvudtaget d.v.s. inte heller för mottagarna av det utskiftade beloppet. L borde, efter genomläsning av handlingarna och innan vidare åtgärder med nedsättningen av aktiekapitalet vidtogs, ha underrättat delägarna om att han inte undersökt eventuella skattekonsekvenser för dem personligen. RN anser att L genom att underlåta detta har brustit i omsorg vid utförandet av sitt uppdrag. L har därmed åsidosatt sina plikter som revisor. RN har övervägt meddela L varning men låter ärendet bero med detta uttalande.
Frågan om eventuell ersättningsskyldighet för L har RN inte att ta ställning till utan det ankommer, om överenskommelse inte nås, på allmän domstol.”
Kommentar
Detta beslut belyser den omsorgsplikt som en revisor har i förhållande till sin klient och ligger enligt min mening i linje med HDs praxis beträffande revisors rådgivaransvar (Se NJA 1992 s. 58 och 1992 s. 243) och FARs regler för god revisorssed (Se Regel 4 – Yrkesutövningen, särskilt anvisningarnas elfte stycke).
En fråga som beslutet ger anledning till är om en revisor kan anses ha en skyldighet att anmäla klients skadeståndsanspråk till sitt försäkringsbolag för utredning av och ställningstagande i ansvarsfrågan. Enligt gällande försäkringsvillkor för den för revisorer obligatoriska ansvarsförsäkringen torde revisorn regelmässigt ha en sådan skyldighet – i förhållande till försäkringsbolaget. Civilrättsligt medför avtalet mellan försäkringsbolaget och revisorn inte en sådan skyldighet för revisorn i förhållande till en klient. Frågan är då om en sådan skyldighet kan anses föreligga enligt god revisorssed, trots att det inte kommit till uttryck i någon skriven regel eller i praxis. Det som skulle kunna tala för en sådan skyldighet, i vart fall som huvudprincip, är att villkoren för den obligatoriska ansvarsförsäkringen enligt gällande revisorsföreskrifter ska ha godkänts av tillsynsmyndigheten, att obligatoriet kan antagas ha tillkommit inte i första hand i revisorns intresse utan främst i klienternas och möjligen också andra potentiella skadelidandes intresse, samt att detta intresse torde kunna omfatta inte endast att revisorn har en försäkring och att försäkringsbeloppet är av tillfredsställande storlek utan också att skador anmäls till och prövas av försäkringsbolaget. Om revisorn vägrar att anmäla skadeståndsanspråk till försäkringsbolaget tvingas nämligen den skadelidande att väcka talan vid domstol, vilket i normalfallet nog framstår som besvärligare och mera tidsödande och kostsamt ur både revisorns och den skadelidandes synvinkel.
I föreliggande beslut har RN, trots att man funnit att L brustit i omsorg och trots att det av bakgrundsbeskrivningen framgår att L vägrat att anmäla skadeståndsanspråket till försäkringsbolaget, inte uttalat någon uppfattning eller på annat sätt kommenterat frågan huruvida L borde ha underlättat för klienten att få skadeståndsfrågan utredd genom att anmäla ärendet till sitt försäkringsbolag. RN har dock hänvisat parterna till allmän domstol för den händelse de inte kommer överens. Det kan därför ligga nära till hands att tolka beslutet så att RN inte anser att god revisorssed ställer något krav i det här berörda hänseendet. Det förhållandet att RN inte explicit uttalat sig i principfrågan talar dock för att man bör vara försiktig med att dra någon generell slutsats om RNs uppfattning.
Anders Strömqvist