En revisor som inte i tillräcklig omfattning tillmötesgått en klients begäran om specifikation av arvodesfakturor har meddelats erinran. (Erinran.)

Bakgrund

En konkursförvaltare har till Revisorsnämnden (RN) anmält auktoriserade revisorn J för dennes sätt att redovisa vissa förskotts- och a contobelopp som konkursbolaget, före konkursen, utbetalat till den revisionsbyrå där J är anställd. Anmälaren har uppgett bl.a. följande. Bolaget försattes i konkurs i februari 1995. Vid genomgång av räkenskaperna återfanns flera förskotts- och aå contofakturor från en revisionsbyrå avseende arbete år 1994 och framåt. Konkursbolaget hade betalat samtliga dessa fakturor. Den sista förskottsfakturan betalades så sent som tio dagar före konkursutbrottet. Någon slutfakturering har inte skett. Förvaltaren har vid tre tillfällen skrivit till revisionsbyrån och begärt redovisning för erhållna förskott och aå contobetalningar. Skrivelserna har besvarats av J, men denne har underlåtit att lämna den begärda redovisningen.

J som varit vald revisor i bolaget under den aktuella tiden, har i yttrande till RN anfört bl.a. följande. Han har utan tidsutdräkt svarat på anmälarens förfrågningar angående fakturorna. Revisionsbyrån har en kvarstående arvodesfordran mot bolaget om ca 3 tkr. Eftersom det inte bedömdes som meningsfullt att försöka göra denna fordran gällande i konkursen utfärdades aldrig någon slutfaktura. Anmälaren har tillsänts diverse underlag som styrker byråns kvarstående fordran men synes inte ha förstått att tolka dessa.

RN har tagit del av de aktuella skrivelserna och Js svar. I det första brevet har anmälaren bl.a. räknat upp ett antal förskotts- och aå contofakturor och bett om en förklaring till varför dessa inte redovisats. I skrivelse nummer två har han angett att han förväntar sig redovisning av beloppen. I sitt avslutande brev har anmälaren begärt en fullständig redovisning för fakturorna. J har i svaren på de två första skrivelserna förklarat att slutfakturering inte skett på grund av revisionsbyråns kvarstående arvodesfordran mot bolaget samt att förskotten och aå contobetalningarna till största delen varit hänförliga till konsultationer avseende obeståndsfrågor. J har därefter i ett tredje brev till anmälaren kortfattat redogjort för revisionsbyråns faktureringsrutiner och till denna skrivelse fogat ett utdrag ur byråns klientredovisning. Efter att anmälaren begärt fullständig redovisning för fakturorna har denne även tillställts en specifikation rörande det arbete revisionsbyrån utfört under 1993–1995, vilket uppges motsvara faktureringen under 1994 och 1995.

RNs bedömning (plenum)

”Kommerskollegium har tidigare uttalat att en kvalificerad revisor på begäran från klient skall lämna specifikation över utfört arbete och ange debiteringsgrunder. Uppgift skall på begäran härom lämnas om vem som utfört visst arbete, när arbetet utförts och vad det avsett. I en situation som den här föreliggande – nämligen att klienten är försatt i konkurs – övergår rätten att kräva redovisning till konkursförvaltaren.

Med tanke på att anmälaren i sitt första brev till revisionsbyrån endast bett om en ’förklaring’ till varför fakturorna inte redovisats får Js åtgärd med anledning av denna skrivelse anses vara tillräcklig. När det gäller hans handlande därefter blir bedömningen emellertid en annan. Först efter att anmälaren vid upprepade tillfällen begärt redovisning har J tillställt denne en specifikation över nedlagt arbete som omfattar hela den aktuella perioden. I den sista skrivelsen har anmälaren hemställt om ’fullständig redovisning’. Detta uttryck omfattar enligt RNs uppfattning alla de krav på redovisning som uppställts i föregående stycke. Den redovisning som slutligen genom Js försorg överlämnats till anmälaren uppfyller inte dessa krav eftersom den vare sig anger grunderna för debiteringen eller närmare anger när arbetet utförts. J har i sitt yttrande gjort gällande att anmälaren inte förstått att tolka underlagen för faktureringen. RN vill understryka att det ankommer på en kvalificerad revisor att utforma sin fakturaspecifikation på sådant sätt att behov av ’tolkning’ inte föreligger.

Sammanfattningsvis finner RN att J genom att inte lämna den av anmälaren begärda redovisningen åsidosatt sina skyldigheter som revisor. Med stöd av 22 § andra stycket lagen (1995:528) om revisorer meddelar RN J erinran.”

Kommentar

Som framgår av beslutet ligger RNs ställningstagande helt i linje med Kommerskollegiums tidigare praxis (Se FAR INFO 1994, Redovisning Revision, artikel 25, dnr REV 446/93). De krav som ställs på revisorn i berörda hänseende har endast kommit till uttryck i tillsynsmyndighetens praxis. Varken FARs regler för god revisorssed, Regel 8 – Arvodesdebitering, eller FARs regelkommittés uttalande God revisorssed – hantering av risk för arvodesförlust (1996) berör frågan om specifikation av arvodesfakturor/-krav. (Sistnämnda uttalande kan rekvireras från FARs kansli.) FARs disciplinnämnd har i flera ärenden prövat huruvida ledamot i ett enskilt fall specificerat sina arvodeskrav i tillräcklig omfattning, dock utan att göra något generellt uttalande om vilka uppgifter som en klient har rätt att få.

Anders Strömqvist