En revisor som lånat pengar av en revisionsklient/ställt säkerhet för sin sons förpliktelser mot klienten har åsidosatt god revisorssed. Dessutom underlåtelse att lösa ut en rekommenderad försändelse från tillsynsmyndigheten samt att i rätt tid betala skatter och avgifter för det aktiebolag i vilket han bedrev revisionsverksamhet. Revisorn som tidigare varit föremål för disciplinär åtgärd har fråntagits auktorisationen. (Upphävande.)
Revisorsnämndens beslut överklagades till Länsrätten i Stockholms län som avslog överklagandet. (Upphävande.)
Bakgrund
Revisorsnämnden (RN) har från Kommerskollegium (KK) övertagit prövningen av två tillsynsärenden avseende auktoriserade revisorn B. Det första ärendet har sin grund i en anmälan om att B lånat pengar av en revisionsklient (fråga 1 a nedan). I detta ärende har RN också prövat Bs underlåtenhet att lösa ut en rekommenderad försändelse från KK (fråga 1 b). Det andra ärendet gäller frågan om Bs ansvar för att ett aktiebolag, för vilket B varit ställföreträdare och genom vilket han bedrivit revisionsverksamhet, underlåtit att betala skatter och avgifter (fråga 2). RN har enligt övergångsbestämmelserna till revisorslagen (RevL) prövat ärendena enligt äldre bestämmelser, dvs. enligt den gamla revisorsförordningen (gamla RevF).
Fråga 1 a – Penninglån från revisionsklient
En ställföreträdare för ett aktiebolag har till KK anmält att bolaget i januari 1994 lånat ut 700 tkr till B samtidigt som denne var vald revisor i bolaget. Till anmälan har fogats en handling daterad den 11 maj 1994 i vilken anmälaren med omedelbar verkan sagt upp Bs uppdrag. Anmälaren har under hösten 1994 vid flera tillfällen tagit kontakt med KK och därvid bl.a. kompletterat anmälan med en tredskodom mot B till förmån för bolaget och en ansökan till kronofogdemyndigheten om utmätning i Bs egendom. Anmälaren har i januari 1995 skriftligen återkallat anmälan och som skäl härför uppgett att sådana omständigheter framkommit att grunden för anmälan inte kunde vidmakthållas. Till återkallelsen har fogats Bs ansökan om återvinning av tredskodomen, ett köpeavtal mellan Bs son och bolaget samt en underrättelse från B och bolaget till tingsrätten om att förlikning träffats. På fråga av KK har anmälaren förklarat att han fått sina pengar samt att han inte ville diskutera ärendet vidare. Anmälaren har därefter inte yttrat sig eller på annat sätt medverkat i utredningen.
A har förnekat att han lånat pengar av bolaget och anfört följande. B har sedan skoltiden varit nära vän med anmälaren och länge varit revisor i dennes bolag. I januari 1994 ingick Bs son ett köpeavtal med bolaget. Avtalet innebar att sonen överlät samtliga aktier i ett annat bolag till anmälarens bolag för en köpeskilling om 1 mkr. I enlighet med avtalet erlade anmälarens bolag handpenning om 700 tkr. Som säkerhet för sonens förpliktelser för den händelse köpet skulle gå åter krävde anmälaren att B skulle underteckna en revers om ett belopp motsvarande handpenningen. A accepterade detta. I samband därmed kom B överens med anmälaren om att dennes bolag skulle utse en ny revisor och att anmälaren skulle svara för att revisorsbytet registrerades hos PRV. Revisionsberättelse för 1993 hade då avgivits och B har därefter inte utfört något ytterligare arbete för bolaget. Senare under våren 1994 hävde anmälarens bolag köpeavtalet. Eftersom sonen endast kunde återbetala 250 tkr av handpenningen krävde bolaget med stöd av reversen B på mellanskillnaden, 450 tkr jämte ränta. Sonen har numera avslutat förhållandet med bolaget och reversen har återlämnats.
B har vidare uppgett att han efter en tid upptäckte att anmälaren underlåtit att anmäla hans avgång som revisor till PRV. Han skrev då själv till bolagets styrelse och till PRV med en begäran om att bli avregistrerad som revisor i bolaget. Eftersom uppdraget som revisor upphört i förtid tillskrev han även länsstyrelsen med en anmälan och redogörelse enligt 10 kap. 5 § aktiebolagslagen (ABL).
RNs bedömning
”RN har kompletterat ärendet med handlingar i mål... vid ... tingsrätt och uppgifter ur PRVs bolagsregister.
Den omständigheten att anmälaren återkallat sin anmälan utgör inte något hinder mot att RN prövar vad som förekommit i ärendet.
Vad gäller frågan om vid vilken tidpunkt Bs revisorsuppdrag skall anses ha upphört kan följande konstateras.
Enligt bolagets bolagsordning skall auktoriserad revisor väljas årligen på ordinarie bolagsstämma. Vid ordinarie bolagsstämma den 14 januari 1994 valdes B som revisor i bolaget intill slutet av nästa ordinarie bolagsstämma. Köpeavtalet mellan sonen och bolaget är daterat den 16 januari 1994. B undertecknade reversen den 19 januari 1994. Den 16 maj 1994 valdes en ny revisor vid extra bolagsstämma. Bytet av revisor registrerades av PRV den 26 maj 1994.
Valet av ny revisor den 16 maj 1994 stämmer tidsmässigt väl överens med anmälarens uppgift att han den 11 maj 1994 sade upp Bs uppdrag.
En revisor vars uppdrag upphör i förtid var enligt då gällande lagstiftning skyldig att genast till länsstyrelsen lämna en redogörelse enligt 10 kap. 5 § aktiebolagslagen. B måste i egenskap av auktoriserad revisor förutsättas ha haft kännedom om denna bestämmelse. Hans redogörelse är daterad den 28 maj 1994, dvs. två dagar efter att revisorsbytet registrerats.
Med beaktande av vad som anförts ovan finner RN att Bs uppgift om att han och anmälaren kommit överens om att uppdraget som revisor upphört i samband med att bolaget ingick avtalet med Bs son inte framstår som trovärdig. Den lämnas därför utan avseende av RN som vid den fortsatta bedömningen utgår från att B intill den 11 maj 1994 inte hade för avsikt att frånträda sitt uppdrag.
A har den 19 januari 1994 undertecknat en revers där han, enligt reversens lydelse, förbinder sig att till innehavaren eller order den 20 april 1994 betala ett belopp om 700 000 kr. Anmälarens bolag har varit innehavare av reversen. Anmälaren har, före återkallelsen, i ett flertal kontakter med såväl KK som andra myndigheter gjort gällande att det rört sig om ett lån från bolaget till B.
Anmälarens uppgifter, reversens utformning samt omständigheterna i övrigt talar i och för sig för att B lånat pengar av bolaget. B har uppgett att han endast ställt säkerhet för sonen. I sin återvinningsansökan har han vidare hävdat att reversen, såsom lånehandling, upprättats för skens skull och därför inte kan göras rättsligen gällande.
Enligt RNs uppfattning är, såvitt gäller frågan om revisorns oberoende, ställande av säkerhet på sätt som B påstår sig ha gjort att jämställa med att revisorn får ett lån av klienten. RN finner därför att B, oavsett om han lånat pengar eller ställt säkerhet för sonen, försatt sig i beroendeställning gentemot bolaget och därigenom på ett flagrant sätt brutit mot god revisorssed. Att han inte utfört något arbete åt bolaget efter att ha avgett revisionsberättelsen i januari 1994 förändrar inte bedömningen.”
Fråga 1 b – Underlåtenhet att lösa ut rekommenderad försändelse från KK
KK skickade den 22 augusti 1994 anmälarens skrivelse till B i rekommenderad försändelse med mottagningsbevis. B underlät att lösa ut försändelsen. B har uppgivit att han hösten 1994 befann sig i ett närmast sjukdomsliknande tillstånd och att han därför gjorde en felnotering, så att försändelsen redan var återsänd till KK då han kom för att lösa ut den.
RNs bedömning
”RN är av den uppfattningen att B – oavsett anledningen till att han inte hämtade ut KKs skrivelse – efter att han upptäckt att försändelsen gått i retur borde ha tagit kontakt med KK. Att bara låta saken bero kan inte anses vara ett godtagbart handlande av en auktoriserad revisor.”
Fråga 2 – Underlåtenhet att betala skatter och avgifter
RN har från Skattemyndigheten i län, Kronofogdemyndigheten i län och PRV inhämtat följande uppgifter. Det bolag genom vilket B bedrivit sin revisionsverksamhet har 1993 och 1994 restförts för arbetsgivaravgifter och källskatt med ca 665 tkr resp. ca 380 tkr samt för mervärdesskatt med ca 535 tkr resp. ca 715 tkr. B har under den relevanta tidsperioden varit ensam styrelseledamot i bolaget. Han avregistrerades som styrelseledamot i april 1995. Vid denna tidpunkt uppgick bolagets skatteskuld avseende A-skatt, arbetsgivaravgifter och mervärdesskatt till ca 180 tkr.
A har anfört följande. Bolaget har tidvis haft betalningssvårigheter. Sommaren 1993 sade han upp ett kompanjonavtal, som han ingått med en annan auktoriserad revisor, till upphörande den 31 december 1993. Kompanjonen skulle lösa ut vissa delar av verksamheten och för detta betala ca 6,8 mkr under det första halvåret 1994. Betalningarna skulle bl.a. tillfalla bolaget. Kompanjonen har inte fullföljt någon del av överenskommelsen och har också misskött sin del av verksamheten. Detta fick som följd att bolagets bank sade upp bolagets krediter samt krävde att medel som han själv hade lånat ut till bolaget skulle förvandlas till aktieägartillskott. Vidare fattade KK i februari 1994 beslut om att upphäva hans auktorisation (ett beslut som sammanhängde med ett äldre tillsynsärende och som kammarrätten senare ändrade till varning; se nedan). KKs beslut fick som följd att många av hans klienter med omedelbar verkan återkallade uppdragen. Revisionsbyrån tvingades säga upp personal och åsamkades i samband med detta betydande kostnader. Sedan den 1 juli 1995 bedriver han sin verksamhet i ett nybildat aktiebolag. De restförda beloppen har betalats och betalningarna i det nya bolaget sker fortlöpande och i rätt tid.
RNs bedömning
”För att en revisor skall vara lämplig att utöva revisionsverksamhet krävs att han åtnjuter förtroende från såväl uppdragsgivare som det allmänna. För att detta förtroende inte skall rubbas krävs bl.a. att revisorn i sin egen verksamhet följer gällande bestämmelser. Av god revisorssed följer även att revisorn skall bedriva verksamheten under ordnade former och eftersträva sunda ekonomiska förhållanden.
RN menar att det måste ställas höga krav på en auktoriserad revisor att i den egna verksamheten sköta sina åligganden i skatte- och avgiftshänseende. RN vill inte utesluta att det kan uppstå situationer där en försummelse i nämnda avseende kan anses vara ursäktlig. Det får emellertid då inte vara fråga om att under så lång tid som i förevarande fall underlåta att i rätt tid betala in skatter och avgifter. Det har dessutom rört sig om betydande belopp. RN finner därför att B genom sitt handlande allvarligt åsidosatt sina plikter som revisor.”
RNs sammanfattande bedömning (plenum)
”B har tidigare varit föremål för tillsyn i flera ärenden. KK och RN har under tiden från januari 1988 till februari 1996 avgjort fem tillsynsärenden avseende B. Fyra av ärendena har avskrivits utan disciplinär åtgärd. I två av dessa ärenden har emellertid KK uttalat viss kritik mot B. I det femte tillsynsärendet har, som framgått ovan, KK i februari 1994 beslutat att upphäva Bs auktorisation som revisor [se FAR INFO 1994, Redovisning Revision, artikel 401, dnr REV 75/89]. B överklagade beslutet till Kammarrätten som ändrade KKs beslut och i stället meddelade honom varning. I domen, den 8 juni 1995, har Kammarrätten riktat allvarlig kritik mot B på en rad olika punkter. I sina domskäl har Kammarrätten uttalat att det varit särskilt allvarligt att ’B genom olika transaktioner äventyrat sitt oberoende som revisor’, ’att det kan ifrågasättas om han är lämplig som auktoriserad revisor’ och att omständigheterna vid en sammantagen bedömning måste anses vara ’mycket graverande’.
Därtill kommer de två nu behandlade tillsynsärendena. De händelser som här varit föremål för prövning var inte kända av KK vid tiden för KKs beslut att upphäva Bs auktorisation. RN har i båda dessa ärenden bedömt att B på ett allvarligt sätt åsidosatt de plikter som åvilat honom som revisor.
RN finner vid en samlad bedömning att det anmärkningsvärda sätt varpå B vid upprepade tillfällen äventyrat sitt oberoende och även i övrigt åsidosatt sina förpliktelser som revisor gör att han inte kan anses uppfylla de krav på redbarhet och lämplighet som enligt 2 § sjätte punkten revisorsförordningen är en förutsättning för auktorisation. Hans auktorisation skall därför upphävas.
Med stöd av 24 § revisorsförordningen upphäver RN Bs auktorisation som revisor.”
Länsrätten i Stockholms län
Grunder m.m.
B överklagade RNs beslut till Länsrätten i Stockholms län. Som grund för överklagandet upprepade han vad han anfört till RN, nämligen att det enligt hans mening inte var fel att underteckna reversen, eftersom uppdraget då hade upphört och revisionen var avslutad, samt att det förelåg förmildrande omständigheter med avseende på underlåtenheterna att lösa ut föreläggandet och att betala skatterna och avgifterna. I överklagandet anförde B dessutom att det i ärendet inte framkommit att han skulle ha förfarit i strid mot god revisionssed i tiden efter den varning som kammarrätten tidigare meddelat samt att det av RN åberopade lagrummet, dvs 2 § 6 jämförd med 24 § gamla revisorsförordningen inte var tillämplig i detta fall.
Länsrättens dom
Länsrätten avslog Bs överklagande. Till grund härför uppgav länsrätten följande.
”Enligt 6 § revisorsförordningen, som enligt övergångsbestämmelserna till lagen (1995:528) om revisorer skall tillämpas i förevarande fall, skall auktoriserad revisor noga iakttaga enligt lag eller annan författning eller i övrigt gällande jävsbestämmelser för revisorer. Föreligger eljest särskild omständighet, som kan rubba förtroendet till revisors opartiskhet eller självständighet vid utförande av uppdrag, skall han avböja detta.
Enligt 23 § första stycket revisorsförordningen skall auktorisationen upphävas bl.a. om en auktoriserad revisor uppsåtligen gör orätt i sin verksamhet eller eljest förfar oredligt. Är omständigheterna mildrande, får i stället varning meddelas honom.
Enligt andra stycket samma paragraf får varning meddelas auktoriserad revisor som åsidosätter de plikter som åvilar honom som revisor. Är omständigheterna synnerligen försvårande får auktorisationen upphävas.
Av utredningen i förevarande mål framgår att B den 19 januari 1994 undertecknat en revers i vilken han förbundit sig att till innehavaren eller order betala ett belopp om 700.000 kr den 20 april 1994. Innehavare av reversen var det bolag i vilket B valts till revisor den 14 januari 1994. Reversen utgjorde enligt vad B uppgett säkerhet för sonens förpliktelser gentemot bolaget. Köpeavtalet mellan bolaget och sonen är daterat den 16 januari 1994. B har uppgett att han i samband med reversens utfärdande kommit överens med bolaget att han skulle frånträda uppdraget som revisor i bolaget och att han inte utfört något arbete för bolaget efter den 19 januari 1994. Av utredningen framgår emellertid inte att uppdraget upphört tidigare än den 11 maj 1994 när bolaget sade upp hans uppdrag. B har först den 28 maj 1994 anmält till länsstyrelsen att hans uppdrag upphört i förtid och begärt avregistrering hos Patent- och registreringsverket. Vidare framgår av utredningen att delbetalning på skulden till bolaget skett den 4 maj 1994 med 250 000 kr och att resterande belopp återbetalats till bolaget först i slutet av november 1994 efter tredskodom den 2 september 1994 av Stockholms tingsrätt och därefter ingången förlikning mellan B och bolaget.
Av utredningen framgår vidare att B inte löst ut av Kommerskollegium översänd rekommenderad försändelse, varför försändelsen gått i retur.
Slutligen framgår av utredningen att det bolag genom vilket B bedrivit sin revisionsverksamhet restförts för arbetsgivaravgifter, källskatter och mervärdesskatt med betydande belopp under åren 1993 och 1994.
Kammarrätten i Stockholm har genom dom den 8 juni 1995 upphävt Kommerskollegiets beslut den 22 februari 1994 att återkalla Bs auktorisation som revisor och i stället meddelat honom varning. Som skäl anförde kammarrätten bl.a. att B i ett flertal avseenden hade åsidosatt sina förpliktelser som revisor. Kammarrätten fann särskilt allvarligt att B genom olika transaktioner äventyrat sitt oberoende som revisor. Kammarrätten ansåg att det som lades B till last var av sådan beskaffenhet att det kunde ifrågasättas om han var lämplig som auktoriserad revisor. Bl.a. med beaktande av att det då hade gått lång tid sedan de händelser inträffade som var föremål för bedömning i målet och att B hade vidtagit åtgärder för att rätta till vissa förhållanden fann kammarrätten att omständigheterna visserligen var mycket graverande men inte kan sägas var synnerligen försvårande. Återkallelse av auktorisationen kunde därför inte ske.
Länsrätten gör följande bedömning
B har undertecknat en revers innebärande skyldighet för honom att betala 700.000 kr till ett bolag i vilket han var vald revisor. Hans uppgift att han före undertecknandet kommit överens med bolaget att det skulle utse ny revisor har inte gjorts sannolik. Länsrätten finner att han försatt sig i en sådan ställning gentemot bolaget att hans oberoende som revisor kunnat ifrågasättas. B har således genom sitt handlande på ett allvarligt sätt brutit mot god revisorssed. För att konstatera detta behöver inte konstateras att han härigenom faktiskt påverkats i sin yrkesutövning utan det är tillräckligt att risk för detta förelegat. Inte heller föranleder Bs invändning att reversen utgjort säkerhet för sonens förpliktelser mot bolaget annan bedömning eftersom hans oberoende även vid sådant förhållande kunnat ifrågasättas.
Vad gäller frågan huruvida synnerligen försvårande omständigheter föreligger gör länsrätten följande bedömning. Samtidigt som B skrev på den aktuella reversen pågick handläggningen av det ärende hos Kommerskollegium som ledde till ett (sedermera av kammarrätten ändrat) beslut om upphävande av Bs auktorisation. Länsrätten finner det uppseendeväckande att B inte ens i en sådan situation avhållit sig från att upprepa misstaget att äventyra sitt oberoende i förhållande till klienter. Omständigheterna är enligt länsrättens mening synnerligen försvårande varför grund för återkallelse av auktorisationen föreligger.
Att B under lång tid underlåtit att betala skatter och avgifter i rätt tid och underlåtit att lösa ut en rekommenderad försändelse från Revisorsnämnden medför enligt länsrättens mening inte att han kan konstateras ha förfarit oredligt på ett sådant sätt att grund för ingripande föreligger även enligt 23 § första stycket revisorsförordningen men förbättrar inte rättens uppfattning om Bs lämplighet som revisor.”
Kommentar (Revisorsnämndens beslut)
Beträffande fråga 1 a kan noteras att anmälan enligt 10 kap. 5 § ABL om förtida avgång från revisionsuppdrag sedan den 1 juli 1995 ska sändas till PRV och inte till länsstyrelsen.
Vidare kan noteras att enligt aktiebolagslagens jävsbestämmelser (se 10 kap. 4 § första stycket 4) B hade blivit jävig om han själv lånat pengarna av klientbolaget, men inte om han ställt säkerhet för sonens förpliktelser mot bolaget. Enligt aktiebolagslagen är ställandet av säkerhet jävsgrundande endast i de fall klientbolaget ställer säkerhet för revisorns förpliktelser. RNs bedömning att Bs ställande av säkerhet för sonens förpliktelser mot klienten är att jämställa med att han själv fått ett lån från klienten grundas således inte på aktiebolagslagens jävsbestämmelser utan på det allmänna oberoendekrav som både revisorslagstiftningen och god revisorssed ställer (se 6 § gamla RevF, 14 § 2 st. RevL och FARs regler för god revisorssed, Regel 2 – Oberoende).
Enligt min mening kan från principiell utgångspunkt ifrågasättas om inte redan det förhållandet, att ett barn (även myndigt barn) till en revisor i ett aktiebolag med bolaget gör affärstransaktioner av den art och storleksordning som det varit fråga om i detta fall, bör anses olämpligt från oberoendesynpunkt, även om revisorn inte ställer säkerhet för barnets förpliktelser.
Beträffande utgången i ärendet är det av principiellt intresse att RN som stöd för åtgärden att upphäva Bs auktorisation valt att åberopa, inte 23 § gamla RevF som KK stödde det tidigare upphävandebeslutet på, utan 24 § samma förordning.
Av skäl som jag har redovisat i en tidigare kommentar (se FAR INFO 1995:231) kan ifrågasättas om inte 23 § ska/bör åberopas i sådana fall där tillsynsmyndigheten, regelmässigt efter en disciplinär utredning, finner något att lägga revisorn till last som är av sådan art eller där omständigheterna är sådana att revisorn inte längre kan anses vara lämplig att utöva revisionsverksamhet, medan 24 § ska/bör förbehållas sådana fall där myndigheten, efter en prövning som närmast är att jämställa med den prövning som sker vid ansökan om auktorisation/godkännande, finner att det – efter meddelandet av auktorisationen/godkännandet – inträtt sådant förhållande att revisorn, som regel av någon mera objektivt konstaterbar orsak, inte längre uppfyller samtliga de krav som var en förutsättning för beslutet att meddela auktorisationen/godkännandet. Visserligen medger revisorsförordningen enligt sin ordalydelse att auktorisation/godkännande i fall av pliktförsummelser, såsom skett i detta fall, upphävs också med stöd av 24 § jämte 2 § första stycket 6. Enligt min mening inger dock en sådan ordning betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt eftersom det torde finnas en risk att åberopandet av 24 § i fall av pliktförsummelser kan leda till att kraven för att upphäva en revisors auktorisation/godkännande blir lägre än när försummelserna mäts mot uttrycket ”synnerligen försvårande omständigheter” i 23 §.
Det nu aktuella fallet skiljer sig emellertid från det fall som kommenterades i artikel 231 i FAR INFO 1995 på så sätt att de i ärendet konstaterade försummelserna inte ensamma ligger till grund för RNs slutsats att B är olämplig som revisor utan även de av KK tidigare konstaterade försummelserna har tagits med i bedömningen, dvs. försummelser som redan prövats disciplinärt och för vilka B av kammarrätten meddelats varning. Med hänvisning till vad som anförts i föregående stycke kan dock frågan ställas om inte RN i stället skulle/borde ha stött beslutet på 23 § 2 st gamla RevF och som synnerligen försvårande omständigheter ha åberopat ”det anmärkningsvärda sätt varpå B vid upprepade tillfällen äventyrat sitt oberoende och även i övrigt åsidosatt sina förpliktelser som revisor”, och därvid hänvisat till de tidigare prövade ärendena.
Oavsett hur det förhåller sig med den nyss berörda frågan krävs dock att, när i ett fall som detta 24 § åberopas som stöd för beslut att upphäva auktorisation/godkännande, den i bestämmelsen angivna förutsättningen är uppfylld att det har inträtt ett förhållande som gör att revisorn inte längre uppfyller lämplighetskravet. Detta torde få tolkas så att tidpunkten för förhållandets inträde ska ligga efter tidpunkten för det beslut enligt vilket revisorn senast meddelats auktorisation/godkännande.
Av kammarrättens dom, men inte av RNs beslut, framgår att KK en kort tid efter det att myndigheten i tillsynsärendet beslutat att upphäva Bs auktorisation också beslutat att, med hänvisning till vad som framkommit i tillsynsärendet, avslå Bs ansökan om förnyelse av auktorisationen och att kammarrätten i sin dom upphävde detta beslut och visade ärendet åter till KK för förnyad prövning. Den prövningen torde ha lett till att KK förnyade auktorisationen, eftersom RN i förevarande beslut annars inte skulle ha haft någon auktorisation att upphäva. Av RNs beslut framgår att de nu aktuella tillsynsärendena öppnats 1994 respektive 1995. Det kan alltså konstateras att de försummelser som aktualiserats i dessa ärenden både ägt rum och, i vart fall vad gäller fråga 1a ovan, varit kända för KK innan auktorisationen förnyades. Uppgiften i RNs beslut att försummelserna inte var kända när KK (i februari 1994) fattade det första beslutet att upphäva Bs auktorisation torde därför sakna betydelse i detta sammanhang. Mot denna bakgrund kan ifrågasättas om samtliga de i 24 § uppställda rekvisiten varit uppfyllda i detta fall. Att RN valt att stödja sig på 24 § för sitt beslut inger därför enligt min mening betänkligheter, inte bara från den tidigare berörda principiella utgångspunkten, utan också på grund av omständigheterna i det enskilda fallet. Mina betänkligheter i detta hänseende innebär dock självfallet inte något ställningstagande till Bs lämplighet som revisor.
Anders Strömqvist
Kommentar (länsrättens dom)
Länsrättens dom talar för sig själv, och behöver enligt min mening inte kommenteras i sak.
Det finns däremot anledning att här följa upp en fråga av principiell natur som berördes i kommentaren till RNs beslut och som B tog upp i sitt överklagande till länsrätten, nämligen frågan om tillämpligt lagrum.
RN beslöt att upphäva Bs auktorisation med stöd av 24 § jämförd med 2 § 6 gamla revisorsförordningen. Enligt den förstnämnda bestämmelsen ska auktorisationen upphävas om revisorn inte längre uppfyller kraven för att erhålla auktorisation, och enligt den sistnämnda ska revisorn för att erhålla auktorisation bl.a. vara känd för redbarhet och även i övrigt anses lämplig att utöva revisionsverksamhet. Det finns dock skäl som talar för att dessa bestämmelser, även om det inte följer av deras ordalydelser, inte är tänkta att användas vid disciplinära förfaranden, utan att i stället 23 § ska användas i sådana fall. Enligt 23 § ska auktorisationen upphävas om en revisor uppsåtligen gör orätt i sin verksamhet eller förfar oredligt och får den upphävas om en revisor på annat sätt åsidosätter sina skyldigheter under synnerligen försvårande omständigheter. Länsrätten har i sin dom inte kommenterat denna frågeställning, men har till skillnad från RN valt att grunda domslutet på 23 §. (Motsvarande bestämmelser finns även i revisorslagen, se 4 § 5, 22 § och 23 § revisorslagen.)
Anders Strömqvist