En revisor har inte anmärkt i revisionsberättelsen på att mervärdeskatteredovisning under en period skett med ett 200 000 kronor för lågt belopp. Revisorn har också utan närmare granskning accepterat företagsledarens uppgift att hans uttag från bolaget enligt ett avräkningskonto avsåg lån till ett av honom helägt finskt bolag. Revisorsnämnden har ansett att revisorn i revisionsberättelsen borde ha anmärkt på mervärdesskatteredovisningen och att han borde ha utrett om lånet utgjorde ett förbjudet lån enligt aktiebolagslagen. (Varning.)
Bakgrund
I underrättelse till Revisorsnämnden (RN) har en skattemyndighet redogjort för vissa iakttagelser angående auktoriserade revisorn Js yrkesutövning. Iakttagelserna avser Js uppdrag som vald revisor i ett aktiebolag räkenskapsåren 1991 och 1992.
Bolaget har för en redovisningsperiod under räkenskapsåret 1992 redovisat utgående mervärdesskatt med ett 200 000 kronor för lågt belopp. Mervärdesskatteskulden kvarstod när J avgav sin revisionsberättelse avseende 1992. J har inte anmärkt att bolaget underlåtit fullgöra sin skyldighet i berört avseende.
Under de aktuella räkenskapsåren fanns ett avräkningskonto mellan företagsledaren och bolaget. På detta konto bokfördes företagsledarens uttag av likvida medel dels för privat bruk, dels för betalning av bolagets räkningar. På kontot bokfördes även företagsledarens privata kostnader som betalats av bolaget. Kontot visade vid utgången av respektive räkenskapsår en fordran på företagsledaren om cirka 120 000 kronor. I det bokslut som upprättades per den 31 december 1992 har beloppet omförts till ett annat avräkningskonto avseende ett av företagsledaren helägt finskt företag. Av skattemyndighetens utredning framgår att fordringsbeloppet inte hade något som helst samband med det finska bolaget utan i sin helhet avsåg företagsledaren.
J har uppgett att anledningen till att han inte gjorde någon anmärkning beträffande den oredovisade mervärdesskatten var att mervärdesskatteredovisningen var felaktig endast vid ett tillfälle. I efterhand anser J att han borde ha anmärkt eftersom det rörde sig om ett relativt sett betydande belopp och rättelse inte hade vidtagits när han avgav sin revisionsberättelse. Beträffande avräkningskontot med företagsledaren har J uppgett att han i samband med tidigare års revision fick muntlig uppgift om att även detta konto egentligen avsåg det finska företaget. Det var mycket svårt att få bokförda belopp bekräftade. Försök gjordes att kontrollera uppgifterna med det finska bolaget. I revisionsberättelsen för år 1993 har fordran på närstående bolag ifrågasatts.
RNs bedömning (plenum)
”I 10 kap. 10 § fjärde stycket aktiebolagslagen föreskrivs att revisor skall anmärka i revisionsberättelsen om han funnit att bolaget inte fullgjort sina skyldigheter i fråga om skatter och avgifter. Revisionsberättelse som innehåller sådan anmärkning skall, enligt femte stycket samma lagrum, genast insändas till skattemyndigheten. Det har i detta fall varit fråga om ett relativt sett väsentligt belopp. Det kan förutsättas att inte bara skattemyndigheten utan ett aktiebolags samtliga intressenter har ett berättigat intresse av att revisorn fullgör sin lagstadgade rapporteringsskyldighet. Genom att underlåta anmärkning i revisionsberättelsen har J åsidosatt sin plikt som revisor.
Vad gäller avräkningskontona med företagsledaren och dennes finska bolag kan det, med beaktande av Js egna uppgifter och efter genomgång av hans granskningsdokumentation i denna del, konstateras att han inte företagit någon utredning värd namnet. Som revisor måste man vara särskilt uppmärksam när det gäller fordringar på revisionsklienten närstående personer och företag. God revisionssed kräver att revisorn bildar sig en egen välgrundad uppfattning att sådana fordringar inte utgör lån till den s.k. förbjudna kretsen och därmed strider mot låneförbudsbestämmelserna i 12 kap. aktiebolagslagen. Även i nu berört hänseende har J således åsidosatt sin plikt som revisor.
Sammanfattningsvis finner RN att Js pliktöverträdelser varit sådana att disciplinär åtgärd är motiverad. Med stöd av 23 § andra stycket revisorsförordningen (1973:221) meddelar RN J varning.”
Kommentar
Vad gäller bristerna avseende mervärdesskatt, är RNs bedömning närmast identiskt formulerad med uttalandet i det beslut som kommenterats här ovan såsom fall 9. Därför kan här i det avseendet hänvisas till den kommentaren. I detta fall utvecklas dock inte grunden för ställningstagandet att det varit frågan om ett relativt sett väsentligt belopp. Det framgår inte om denna bedömning gjorts med relation till bolagets övriga ekonomiska förhållanden eller om 200 000 kronor på andra grunder ska anses vara ett väsentligt belopp.
I övrigt har RN varit kritisk mot revisorns granskning av transaktioner med företagsledaren och dennes finska bolag. I beslutet framgår att revisorn försökt få fram uppgifter från det utländska bolaget. RN har dock inte ansett denna utredning tillräcklig. Det framkommer inte vilka åtgärder revisorn vidtagit och inte heller vilken utredning RN anser att revisorn borde ha gjort. Ett klarläggande i den delen hade varit intressant, eftersom verifiering av förhållanden i utlandet ofta bereder en revisor stora svårigheter. Här ska emellertid noteras att revisorn i detta fall över huvud taget inte berört förhållandena eller granskningssvårigheterna i revisionsberättelserna för de aktuella räkenskapsåren.
Henry Åkerlund