Ett aktiebolags redovisning var behäftad med allvarliga brister. Revisorn påtalade inte bristerna skriftligen för bolagets ledning och anmärkte inte heller på dem i revisionsberättelsen. Även redovisningsjäv och bristfällig dokumentation konstaterades. (Varning.)
Länsrätten i Stockholms län, mål nr Ö 8950-97, dom 27 november 1997
Revisorsnämndens beslut överklagades till Länsrätten i Stockholms län som undanröjde varningen. (Ingen påföljd.)
Bakgrund
Fastighetsbolaget X bildades i mitten av 80-talet. Verksamheten bestod inledningsvis i förvaltning av ett par små fastigheter men växte kraftigt under 1989 och 1990 till att omfatta ett stort antal fastigheter med ett bokfört värde runt 217 mkr. I årsredovisningen för 1990 redovisades hyresintäkter med drygt 12 mkr. Bolaget som drevs av ägaren hade inga anställda. Auktoriserade revisorn J var revisor i bolaget från starten till februari 1992 då bolaget gick i konkurs.
Skatterevision företogs i bolaget för tiden fr.o.m. den 1 januari 1990 till konkursdagen. Revisionen försvårades av att bolagets räkenskapsmaterial var behäftat med så många brister och oklarheter att varken rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning kunde bedömas med ledning av bokföringen. På uppdrag av polisen gjorde två auktoriserade revisorer en utvidgad utredning av bolagets bokföring, då bl.a. följande framkom. Bolaget bokförde manuellt med blyerts och tillämpade kontantprincipen. I kolumnen för bank bokfördes transaktioner på ett flertal bankkonton. Bolaget saknade postgirokonto. Flertalet av bolagets fakturor betalades genom kontant postgiroinbetalning. I kassaboken bokfördes ett stort antal poster i ”övrigt kolumnen”. Ledord angavs men inte uppgift om vilka konton som skulle belastas. Ett flertal poster – bl.a. hyresintäkter från ”vanliga” hyresgäster, fastighetsförvärv och banköverföringar – saknade helt hänvisning till verifikation. För omsättning av utlandslån, avyttring av ett kommanditbolag, förvärv av dotterbolag m.fl. saknades hänvisningar delvis. Inte heller polisens utredare fann det möjligt att av bokföringen överblicka verksamhetens gång, resultat och ställning. J har i revisionsberättelsen för 1990 inte gjort någon anmärkning om brister i bokföringen. För 1991 har någon revisionsberättelse inte avgivits. Skattemyndigheten underrättade Kommerskollegium om sina iakttagelser. Ärendet överlämnades den 1 juli 1995 till Revisorsnämnden (RN). Enligt övergångsbestämmelserna till revisorslagen har ärendet prövats enligt äldre bestämmelser dvs. den gamla revisorsförordningen (1973:221).
J har till RN anfört bl.a. följande. Antalet verifikationer var ringa i förhållande till bolagets omslutning (ca 500 st) och det var, med kunskap om bolaget, ingen svårighet att identifiera de olika transaktionerna. En medarbetare på revisionsbyrån – även denne auktoriserad revisor – hjälpte till med kontering av ett begränsat antal verifikationer bl.a. avseende utlandslån med kursomräkningar, framställde datamässig huvudbok och upprättade bokslut. Vid huvudbokföringen fördelade medarbetaren också de poster som av bolaget bokförts i kolumnen diverse huvudbokskonton. Det rörde sig i allmänhet om ombyggnadskostnader som fördelades på respektive fastighet efter bekräftelse och sanktion från bolaget. Enligt J hölls revisionen skild från bokslutsarbetet vilket är normalt i s.k. kombinerade uppdrag. J utförde sin granskning med ledning av det material som han erhöll från bolaget och medarbetaren. Bl.a. utnyttjade J vid revisionen det avstämningsarbete som medarbetaren utfört. Bolagets resultat och ställning var lätt att bedöma med utgångspunkt i de hyresintäkter som fastigheterna gav med avdrag för driftskostnader och räntor på lånen. Redovisningen i dagboken var dock inte fullgången. Bristerna påpekades muntligen av J och skriftligen av medarbetaren. Bristerna var inte av så allvarligt slag att det fanns skäl att anmärka i revisionsberättelsen. RN har tagit del av Js arbetsdokumentation för 1990 och 1991.
RNs bedömning (plenum)
”Av såväl skattemyndighetens som polisens utredningar framgår att bolagets redovisning hade allvarliga brister. Redovisningen höll uppenbarligen inte en sådan standard att den kunde förstås av tredje man.
När revisorn upptäcker brister i ett klientbolags redovisning skall han snarast möjligt påtala detta för klienten för att denne skall förmås att vidta rättelse. Rör det sig om allvarligare brister bör revisorn göra detta skriftligen. Väsentliga avvikelser från bokföringslagen och god redovisningssed skall även anmärkas i revisionsberättelsen. J har uppgett att han muntligen påtalat brister för klienten. Det finns emellertid inga anteckningar i hans dokumentation som stödjer hans påstående. Medarbetarens skrivelse till klienten i samband med bokslutsupprättandet ersätter inte Js skyldighet att agera i sin egenskap av revisor. Den kritik medarbetaren framfört är dessutom allmänt hållen och tar exempelvis inte upp användandet av kontantprincipen, att bokföringen inte gjorts fortlöpande och att den gjorts med blyerts eller att ett stort antal transaktioner bokförts under diversekontot. Bristerna är av det slaget att J själv borde ha agerat skriftligen och kraftfullt för att åstadkomma rättelse och, om detta inte lett till önskat resultat, anmärkt i revisionsberättelsen för 1990.
Av ingivna arbetspapper och lämnade uppgifter – bl.a. det faktum att den dagbok som använts endast innehöll ett fåtal kolumner för olika kontoslag – kan den slutsatsen dras att medarbetaren gjort korrigeringar i den löpande redovisningen i betydande omfattning. Det räkenskapsmaterial som lämnats för systematisk bearbetning på revisionsbyrån avvek således på ett inte oväsentligt sätt från de krav som ställs på sådant material i 37 § Kommerskollegiets revisorsföreskrifter för att revisionsorganet skall få biträda med bokföringen. J har därmed i sitt revisionsuppdrag brutit mot jävsbestämmelserna i 10 kap. 4 § första stycket 2 punkten aktiebolagslagen och Kommerskollegiets revisorsföreskrifter. Vad gäller Js granskningsinsatser kan konstateras att hans dokumentation är mycket knapphändig. Standardiserade checklistor som är sparsamt ifyllda finns, men såväl granskningsplan som sammanfattning av revisionen saknas. Av de kortfattade kommentarerna framgår inte vilken granskning J själv utfört. Vissa frågor och uppmaningar till medarbetaren samt det faktum att denne upprättat merparten av Js arbetspapper gör att någon annan slutsats inte kan dras, än att medarbetaren utfört det huvudsakliga granskningsarbetet. Detta innebär att J vid revisionen anlitat en person som inte var behörig därtill eftersom denne upprättat bolagets bokslut (10 kap. 4 § tredje stycket aktiebolagslagen).
Sammanfattningsvis finner RN att J trots att bolagets redovisning i väsentliga avseenden avvikit från bokföringslagens bestämmelser och god redovisningssed underlåtit att anmärka på det i revisionsberättelsen eller ens skriftligen påtala det för företagsledningen. J har också arbetat i strid med jävsbestämmelserna i aktiebolagslagen och Kommerskollegiets revisorsföreskrifter i och med att man inom revisionsorganet i otillåten omfattning biträtt med bolagets löpande redovisning. Vidare har han i sin revision anlitat en person som inte var behörig därtill. J har därmed på flera sätt allvarligt åsidosatt de plikter som åvilar honom som revisor.
Med stöd av 23 § andra stycket förordningen om auktorisation och godkännande av revisorer meddelar RN J varning.”
Länsrätten i Stockholms län
Yrkanden m.m.
J har överklagat RNs beslut och yrkat att varningen ska undanröjas. Han har anfört i huvudsak följande. Han anser inte att det har förelegat svårigheter att bedöma rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning av den art att det hade varit motiverat att anmärka på detta i revisionsberättelsen. Sådan anmärkning föranleddes inte heller av att bolaget använt kontantprincipen eller bokfört vissa uppgifter med blyerts. Att han inte anmärkt i revisionsberättelsen innebär inte att han i alla delar ansett att bolagets bokföring har kunnat undgå kritik. Han har muntligen ställt sig bakom den av medarbetaren framförda kritiken mot bolaget. Kommerskollegiet har i sin praxis tidigare ansett det tillräckligt att muntligen framföra kritik. Eftersom bolaget hade vuxit mycket kraftigt under 1989 och 1990 var det naturligt att utvecklingen av bolagets redovisningsfunktion hade släpat efter. Det är inte regel att revisorn anmärker i revisionsberättelsen om problemen kan anses övergående. Korrigeringar och bokslutsåtgärder i samband med bokslut är uttryckligen tillåtna enligt 38 § revisorsföreskrifterna. Så länge den valde revisorn, någon som deltar i revisionen eller person överordnad revisorn inte deltar i detta arbete och klienten godkänner åtgärderna, kan dessa åtgärder utföras av den valde revisorns byrå. Angående att byrån skulle ha brutit mot 37 § revisorsföreskrifterna genom att ta emot materialet i det aktuella skicket gäller att det räcker att affärshändelsernas art framgår i klartext, vilket de också gjorde. Vidare har RN förväxlat det faktum att han utnyttjat sig av det arbete medarbetaren utfört i samband med att han upprättat bokslut åt klienten med att han skulle ha anlitat samme medarbetare vid revisionen. En kombination av uppdrag är tillåten så länge bokslutsupprättaren inte är överordnad den valde revisorn. Att ett samspel mellan de olika medarbetarna sker är självfallet önskvärt med hänsyn till uppdragsgivarens kostnader för redovisning och revision.
RN har anfört i huvudsak följande. I 10 kap. 10 § aktiebolagslagen anges att revisor bl.a. ska uttala huruvida årsredovisningen upprättats enligt aktiebolagslagen. Härvid ska han beakta även den lagstiftning som aktiebolagslagen hänvisar till. Bolaget ska således i den löpande redovisningen ha följt bokföringslagen och årsbokslutet ska ha upprättats enligt god redovisningssed. Vid allvarligare fall som detta kan inte accepteras att revisorn i revisionsberättelsen inte anmärker på brister eftersom han anser dem vara övergående. Vad gäller grundbokföringsjäv gäller att de bokslutsåtgärder bokslutsupprättaren vidtagit är så omfattande att de faller utanför ramen för vad som är godtagbara rättelser av felbokföringar enligt 38 § revisorsföreskrifterna. Vad gäller anlitande av jävig revisorsassistent är det självklart att revisorn vid sin revision ska utnyttja sig av de avstämningar bokslutsupprättaren gjort. Dock gäller att, oavsett vad revisorn tror sig veta om ett bokslut och den som upprättat det, det är hans skyldighet att utföra fördjupade kontroller för att förvissa sig om att redovisningen är riktig. Omständigheterna i det aktuella fallet, avsaknad av intern kontroll och bristfällig bokföring, borde dessutom ha föranlett J att vidta egna granskningsåtgärder utöver vad som normalt kan anses befogat. Att J skulle ha gjort mer än några få egna granskningsåtgärder framkommer inte.
J har i yttrande hänvisat till FAR INFO nr 5 /1996, där förande av kolumndagbok med ledord för klassificeringen av de olika transaktionerna har ansetts tillräckligt för att uppfylla kraven på grundbokföring enligt bokföringslagen. Han har, utöver att ha gått igenom materialet från medarbetaren, självfallet granskat material direkt från bolaget. Påståendet att han överlåtit revisionsarbete på den medarbetare som biträdde bolaget är således felaktigt.
Länsrättens bedömning
Länsrätten biföll genom dom den 27 november 1997 Js överklagande och undanröjde den av RN meddelade varningen. Till grund för sitt ställningstagande anförde länsrätten följande.
”Enligt övergångsbestämmelserna till revisorslagen (1995:528) skall målet prövas enligt revisorsförordningen (1973:221).
Av 23 § andra stycket revisorsförordningen framgår att om en revisor åsidosätter de plikter som åvilar honom som revisor, får varning meddelas honom.
Av 10 kap. 10 § aktiebolagslagen framgår att revisorerna för varje räkenskapsår skall avge revisionsberättelse till bolagsstämman. Revisionsberättelsen skall innehålla uttalande huruvida årsredovisningen uppgjorts enligt aktiebolagslagen och därmed, indirekt, enligt bokföringslagen och god redovisningssed.
Av 10 kap. 4 § tredje stycket aktiebolagslagen framgår att revisor vid revision inte får anlita någon som inte enligt första eller andra stycket är behörig att vara revisor. Av första stycket framgår att den kan inte vara revisor som biträder vid bolagets bokföring.
Av 37 § revisorsföreskrifterna (KFS 1986:8) som alltjämt gäller framgår att i de fall revisionsorganet biträder vid bokföringen skall följande krav vara uppfyllda i fråga om bokföringsmaterial som tillställs revisionsorganet för systematisk bearbetning:
1. alla affärshändelser skall vara dokumenterade med verifikationer som uppfyller kraven i 5 § bokföringslagen,
2. affärshändelserna skall vara konterade eller på annat sätt klassificerade genom notering i verifikation, grundbok eller dylikt och
3. affärshändelserna skall ha införts i grundbok eller dylikt.
Av 38 § revisorsföreskrifterna framgår att rättelser av felbokföringar samt bokföringsåtgärder i samband med bokslut får utföras inom revisionsorganet om det sker av annan än revisorn, någon som deltar i revisionen eller person som är överordnad revisorn.
Av utredningen i målet framgår i huvudsak följande. Det granskade bolaget bildades i mitten av 1980-talet. Verksamheten bestod inledningsvis av förvaltning av ett par små fastigheter men växte kraftigt under 1989 och 1990 till att omfatta ett stort antal fastigheter med ett bokfört värde runt 217 mkr. I årsredovisningen för 1990 redovisades hyresintäkter med drygt 12 mkr. Bolaget, som drevs av ägaren, hade inga anställda. J var revisor i bolaget från starten intill dess att det, efter egen ansökan, försattes i konkurs den 20 februari 1992. Bolagets grundbokföring har gjorts löpande i en kassabok/dagbok. Huvudbokföring har två gånger per år sammanställts av revisionsbyrån. Behjälplig har varit en auktoriserad revisor anställd vid samma revisionsbyrå som J, H. I huvudbokföringen har intäkter och kostnader periodiserats.
I samband med bolagets konkurs har, på uppdrag av Stockholms polisdistrikt, två auktoriserade revisorer utfört en utvidgad utredning i förhållande till den utredning som utförts på uppdrag av konkursförvaltaren. Av den utvidgade utredningen framgår i huvudsak följande. Bolagets redovisning har varit manuell och noteringar i kassabok för 1990 och 1991 har skett med blyerts. I kolumnen ”Bank” bokfördes transaktioner på ett flertal bankkonton. För uppgifter som bokfördes i ”övrigt”-kolumnen angavs endast ledord och inte uppgift om vilket konto som skulle belastas. Ett flertal poster saknade hänvisning till verifikation eller uppgift om vilka handlingar som legat till grund för affärshändelsen. Bl.a. gällde detta samtliga hyresintäkter från ”vanliga hyresgäster”, ett flertal inteckningskostnader, omsättning av utlandslån med mycket stora belopp, samtliga fastighetsförvärv, avyttring av kommanditbolag för mycket stort belopp, samtliga banköverföringar och förvärv av dotterbolag för mycket stort belopp. Bolaget har tillämpat kontantprincipen och har bokfört vid betalning. Kassaboken för 1990 synes inte vara avslutad. De två auktoriserade revisorerna anser sammanfattningsvis att bokföringsskyldigheten i bolaget inte har skett i överensstämmelse med bokföringslagen och god revisionssed. Bokföringen har inte gjort det möjligt att överblicka verksamhetens gång och dess resultat och ställning.
Av brev undertecknat av H [medarbetaren] till bolaget framgår att denne har gått igenom och justerat vissa bitar av bolagets bokföring. Av en odaterad och ej underskriven skrivelse framgår att bolagets bokföringsrutiner måste utvecklas. Exemplifiering görs i tre olika avseenden, bl.a. att samtliga bokförda poster måste numreras och att verifikationer måste finnas.
J har den 15 juni 1991 avgett sin sista revisionsberättelse för bolaget, avseende räkenskapsåret 1990. Av revisionsberättelsen framgår att bolaget upprättat kontrollbalansräkning med en fastighetsvärderares bedömning som grund. J har anmärkt på att delar av fastighetsbeståndet vid ett senare tillfälle av en annan värderingsman har värderats lägre.
Bolagets företagsledare har av Stockholms tingsrätt den 13 juni 1994, mål nr B 4967/92, dömts bl.a. för bokföringsbrott. Även Svea Hovrätt har i dom den 16 september 1994, med mål nr B 1804/94, dömt företagsledaren för bokföringsbrott, främst för sådant som förevarit efter 1990. Både tingsrätten och hovrätten har härvid anfört bl.a. att det är uppenbart att bokföringslagen inte medger bokföring enligt kontantprincipen i rörelser med så stor omslutning som den förevarande. Dessutom upprättades inte huvudbokföring oftare än två gånger per år. Det har även konstaterats att den tidigaste tidpunkt bolaget kan sägas ha varit på obestånd var i juni/juli 1991.”
Länsrätten gör följande bedömning
”Bolaget har, i och med att blyertsskrift har använts, inte på ett varaktigt sätt upprättat grundbokföringen. Vidare har, trots rörelsens stora omslutning, kontantprincipen använts i grundbokföringen. Bolaget har även i flera fall i grundbokföringen underlåtit att hänvisa till verifikationer samt har upprättat huvudbokföring endast två gånger per år. Enligt länsrättens bedömning måste, med hänsyn till rörelsens omfattning, krävas med betydligt tätare mellanrum upprättad huvudbokföring för att kompensera ovan nämnda brister i grundbokföringen. Bolaget har i sin redovisning således brutit mot bokföringslagen och god redovisningssed.
När en revisor upptäcker brister i ett klientbolags redovisning skall han påtala detta för klienten så att denne skall förmås att vidta rättelse. Väsentliga avvikelser från bokföringslagen och god redovisningssed skall även anmärkas i revisionsberättelsen. J har uppgivit att han muntligen vid ett flertal tillfällen har påtalat bristerna för sin klient. Han har också muntligen ställt sig bakom sin medarbetares skrivelse till klientbolaget. Det finns emellertid inga anteckningar i hans dokumentation som stödjer hans påstående. Dessutom är den av medarbetaren upprättade skrivelsen endast allmänt hållen. Länsrätten delar Revisorsnämndens bedömning att J själv borde ha agerat skriftligen för att åstadkomma rättelse och, om detta inte lett till önskat resultat, anmärkt i revisionsberättelsen för 1990. J har emellertid uppgivit att han haft anledning att räkna med att klienten skulle förbättra sina rutiner i enlighet med hans och medarbetarens anvisningar och att detta är skälet till att ingen anmärkning gjordes i revisionsberättelsen. Länsrätten finner att, även om J måste anses ha åsidosatt sina plikter som revisor, försummelsen inte framstår som så allvarlig att den ensam bör medföra varning.
Vad gäller frågan om J i sitt revisionsuppdrag brutit mot jävsbestämmelsen i aktiebolagslagen 10 kap. 4 § första stycket 2 gör länsrätten följande bedömning. Angående grundbokföringsjäv ställs i 37 § revisorsföreskrifterna krav på det bokföringsmaterial som tillställs revisionsorganet för systematisk bearbetning. Av nämnda bestämmelse framgår att det är tillräckligt att affärshändelserna är klassificerade genom notering i t.ex. grundboken. Osäkerhet råder om huruvida klassificering kan anses innebära att, såsom i förevarande fall, s.k. grovkontering, där affärshändelsernas art anges i klartext, är tillräckligt för att uppfylla kraven i 37 § revisorsföreskrifterna. Mot denna bakgrund anser länsrätten det inte vara klarlagt att J i denna del har åsidosatt de plikter som åvilar honom som revisor.
Slutligen gör länsrätten följande bedömning vad gäller frågan om J anlitat någon i revisionsarbetet som inte varit behörig att vara revisor. Länsrätten finner inte klarlagt annat än att J själv granskat såväl det material som bolaget levererat som det bokslut som upprättats av medarbetaren. Att den som utfört rättelser av felbokföringar samt bokföringsåtgärder i samband med bokslut skulle ha deltagit i revisionen kan med andra ord inte konstateras. Länsrätten finner alltså inte heller att det visats att J åsidosatt sina plikter som revisor i detta avseende. Överklagandet skall således bifallas.”
Kommentar (Revisorsnämndens beslut)
Beslutet innehåller en passus som ger anledning till osäkerhet i fråga om hur bestämmelserna om s.k. grundbokföringsjäv, i första hand 37 § Kommerskollegiets revisorsföreskrifter, ska tolkas.
I 37 § stadgas att i de fall revisionsorganet biträder vid bokföringen ska följande krav vara uppfyllda ifråga om bokföringsmaterial som tillställs revisionsorganet för systematisk bearbetning:
alla affärshändelser ska vara dokumenterade med verifikationer som uppfyller kraven i 5 § bokföringslagen (BFL),
affärshändelserna ska vara konterade eller på annat sätt klassificerade genom notering i verifikation, grundbok eller dylikt och
affärshändelserna ska ha införts i grundbok eller dylikt.
Av beslutet framgår att RNs ställningstagande såvitt avser grundbokföringsjävet – åtminstone delvis – grundas på det faktum att dagboken endast innehöll ett fåtal kolumner för olika kontoslag. Enligt 37 § krävs dock inte att den dagbok som används vid grundbokföringen ska ha flera kolumner för olika kontoslag, utan det torde vara tillräckligt att kravet i 8 § 1 st BFL är uppfyllt, dvs. att affärshändelserna bokförs ”i kronologisk ordning post för post efter verifikationsnummer eller andra identifieringstecken som åsatts verifikationerna”. I den mån dagboken har kolumner för olika konton och dessa används samtidigt med grundbokföringen, torde den delen av bokföringen utgöra ett led i den systematiska bokföringen, dvs. huvudbokföringen (9 § 1 st BFL). Inget hindrar att huvudbokföringen på detta sätt är förenad med grundbokföringen.
Möjligen menar RN här att den omständigheten att i dagboken angivits endast ”ledord” och olikartade transaktioner bokförts i en gemensam kolumn för diverse konton inneburit att Js kollega genom att fördela dessa transaktioner på olika huvudbokskonton i praktiken konterat transaktionerna och därmed biträtt vid grundbokföringen. Av 37 § framgår emellertid att det inte krävs en fullständig kontering, utan det är tillräckligt att affärshändelserna är ”klassificerade” genom notering i t.ex. grundbok. Vad som avses med uttrycket klassificerade framgår inte av föreskrifterna men av en vägledande artikel i Balans 9/1986 (s. 15) där chefen för dåvarande revisorssektionen vid Kommerskollegium, kommerserådet Paul Berger, uttalade bl.a. följande.
”Klassificering av affärshändelserna anses i detta sammanhang ingå i grundbokföringen. Även om det är önskvärt att klassificeringen sker genom fullständig kontering tillåts fortfarande en s k grovkontering där affärshändelsernas art anges i klartext i form av ’omkostnad’, ’inventarier’ m.m.”
Bergers uttalande ger enligt min mening närmast intrycket att kravet på klassificering är uppfyllt om klienten i dagboken anger ett ledord till vägledning för den systematiska bearbetningen. Av artikeln, som skrevs för tio år sedan, framgår visserligen att tillsynsmyndigheten redan då föredrog fullständig kontering och antyds möjligen att en skärpning var att vänta i framtiden, men föreskrifterna har i denna del kvar sin ursprungliga lydelse från 1986. (Såvitt jag kan erinra mig har Kommerskollegium inte heller vid något senare tillfälle gjort allmänt känt att myndighetens praxis i detta hänseende skulle ha skärpts.)
Mot bakgrund av vad som här anförts är det från principiell utgångspunkt svårt att förstå att RN – för att underbygga slutsatsen att kraven i 37 § åsidosatts – hänvisar till att dagboken endast innehöll ett fåtal kolumner för olika kontoslag. Detta hindrar dock inte att slutsatsen, mot bakgrund av vad som i övrigt framkommit i ärendet enligt beslutet, ändå kan vara riktig.
Anders Strömqvist
Kommentar (länsrättens dom)
Denna dom är intressant av flera skäl. Den visar att den omständigheten att en revisor gör en felbedömning i fråga om rapporteringen av brister i klientbolagets redovisning, brister som är så allvarliga att klientbolagets företrädare döms för bokföringsbrott, inte behöver föranleda att revisorn drabbas av en så allvarlig disciplinär påföljd som varning. Jag tror att det allmänna intrycket i revisorskåren är att RN delar ut för många varningar, och alltså – generellt sett – är för sträng i valet av påföljd. Framtiden får utvisa om denna dom får någon återhållande effekt på RN i detta hänseende.
Enligt min mening bör domen också vara en signal till RN att överväga om det inte i vissa fall finns anledning för myndigheten att skärpa kraven för att det ska kunna anses klarlagt att en revisor åsidosatt sina plikter.
Som en liten kuriositet kan avslutningsvis noteras att revisorn i länsrätten tycks ha åberopat den kommentar till RNs beslut som publicerades i FAR INFO 1996:150, och att denna kommentar möjligen bidrog till att länsrätten fann att det inte var klarlagt att revisorn åsidosatt jävsbestämmelserna.
Anders Strömqvist