Ska man acceptera en klapp på baken?
Den 15 oktober i år skrevs hashtaggen #metoo. Den har skapat en svallvåg av röster som nu träder fram i egenskap av utsatta för sexuella trakasserier. Vad räknas egentligen som sexuella trakasserier? Och vad har arbetsgivaren för ansvar? Advokat Anneli Lönnborg verksam vid Advokatfirman Nova, ger sin syn på saken.
Mycket av den debatt som följt i kölvattnet av hashtaggen #metoo är den uppenbara avsaknaden av arbetsgivarens åtgärder vid förekomsten av sexuella trakasserier. Arbetsgivaren uppges ofta ha gömt sig bakom argumentet att jargongen på arbetsplatsen är på ett visst sätt, eller att ”det inte är så farligt”, eller att ”sånt får man tåla som kvinna”. Det faktum att sexuella trakasserier förekommit på arbetsplatsen är dock ofta en indikation på att arbetsplatsen inte fungerar optimalt och arbetsgivaren bör (och ska även) därför ta tag i problemen.
Arbetsgivaren har ett stort ansvar för att förebygga sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Enligt diskrimineringslagen är arbetsgivaren skyldig att ha riktlinjer och rutiner för verksamheten i syfte att förebygga och förhindra just sexuella trakasserier. Arbetsgivaren är också skyldig att upplysa de anställda om dessa riktlinjer och rutiner. Lämpligast sker detta genom att det finns en policy mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
Det kan konstateras att samhällets syn på sexuella trakasserier på arbetsplatsen definitivt inte är sig likt efter #metoo. Kraven på arbetsgivarens medvetenhet och medvetandegörande av eventuella sexuella trakasserier på arbetsplatsen har ökat. Det vi kanske valt att blunda för, kan inte längre skyllas på en jargong.