Brittisk historia, kultur och tradition kan vara förförisk. Elitistisk, kolonialistisk, penalistisk, nepotistisk ... Och alldeles underbar. Just nu läser jag en bok om mästerspionen Kim Philby. Han är också förförisk. Det ansåg även hans allra närmaste vänner och förtrogna. En av vännerna var Nicholas Elliott, vars kometkarriär är ett bra exempel på den brittiska överklassens excentriska kvaliteter och möjligheter.
Elliott startade skolgången på den ökänt brutala internatskolan Durnford. Gick vidare till Eton, där pappa var rektor och gick under namnet ”Kejsaren”. Härefter, färsk från Cambridge med mediokra betyg, stötte Nicholas Elliott ihop med en god vän till familjen som undrade om han inte ville följa med till ambassaden i Haag.
Behövdes ingen närmare intervju för jobbet? ”Oh nej. Min protegé meddelade bara UD att jag var en hygglig typ. Han hade ju gått på Eton tillsammans med min far.”
Sedan blev det underrättelsetjänsten, MI6. Philby och Elliott blev bästa vänner och så slutade det med att den förste grundlurade den senare och alla andra genom att berätta allt han visste för Moskva. Det hade förvisso inte så mycket med skolgången att göra. För även om Cambridge på 1930-talet var rena drivbänken för såväl kommunister som fasciste, så gick detta blott Elliott förbi – han var fullt upptagen med att roa sig.
Numera finns engelska skolan i Sverige. Den har ingenting med vare sig penalismen på Durnford eller förräderiet på MI6 att göra. Däremot kanske eleverna lär sig vem Kim Philby var, vilket är mer än vad mina kommunalskolade ungar gjort. I det här numret kan du läsa mer om Engelska Skolans grundare Barbara Bergström. Trevlig läsning!
Lisa Bergman
Chefredaktör