Dramadrottningen

Hur ser du på ledarskap?

– Min syn på mitt eget ledarskap är att jag betraktar mig mer som mamma än som diktator. När man arbetar med kreativa människor handlar det om att få dem att göra sitt bästa – att bekräfta och ta hand om. Samtidigt gäller det att ha överblick och att kunna bestämma.

Hur svår är den balansgången?

– Det gäller att vara förberedd och veta vart man vill. Då vågar man stå risken att säga åt en femtioåring även om det kan kännas jobbigt.

Vad har du själv för erfarenheter av goda och mindre goda ledare?

– Tidigt i min karriär arbetade jag mycket med Torsten Flinck. Han var både bra och dålig, både chef och vårdobjekt. Att arbeta med honom var ju en fantastisk inspiration men det är inte så bra med en chef som knarkar.

Både din mamma Kristina Lugn och Allan Edwall svävar över din arbetsplats, vilket måste vara ungefär som att ta över efter Ingvar Kamprad. Hur förhåller du dig till det?

– Jo, haha. Det är ju inte vilken lokal som helst. Det första jag gjorde – efter akut­insatser för att rädda ekonomin – var att dramatisera romanen Limpan av Allan Edwall. Det var mitt sätt att låta honom komma tillbaka med sin idé om att teatern här ska vara ett samspel mellan språk och skådespel, där författare och skådespelare har företräde framför chef och regissör. När det gäller Kristina Lugn så har hon en väldigt hängiven publik så det är ingen idé att jag försöker vara hennes bleka skugga Kristina Light.

Lisa Bergman