Lyssnandets makt

En av Sveriges mäktigaste kvinnor har örat som främsta verktyg i sitt ledarskap. Det har tagit Lena Olving från Volvo till Saab, från de finaste affärssalongerna till ett högteknologiskt kraftcentrum i en förort norr om Stockholm.

Duggregnet bäddar in Micronic Mydatas lokaler i ett grått, rått ludd. Det är en befrielse att komma in i foajén i denna cyberborg, belägen i Täby utanför Stockholm, där man utvecklar högteknologin bakom skärmarna i allt från smarta telefoner till tv-apparater och kameror.

Sedan några månader tillbaka är det Lena Olving som styr skutan. Hennes bedrifter i toppen på storföretag som Volvo och försvarskoncernen Saab har uppmärksammats otaliga gånger. Tidigare i höstas utnämndes hon till årets Ruter Dam och 2010 utsågs hon till årets mäktigaste kvinna inom svenskt näringsliv av Veckans Affärer. Men till skillnad från många andra intervjuer hon varit med i kommer det här mötet inte att fokusera på hur hon som kvinna blivit så framgångsrik. För som hon själv säger:

– Den dummaste frågan jag fått är ’Hur känns det att vara kvinna och ha det här jobbet?’

Den här artikeln kommer i stället att fokusera på Lena Olving, människan och företagsledaren. En person som är trött på att beskrivas genom sina kläder och som tycker det är fullständigt idiotiskt att vem som helst kan komma fram och klappa en på magen när man är gravid.

För det är helt klart en intressant människa vi har att göra med. Ett energiknippe till vd som gärna skippar skitsnacket och går rakt på sak.

– Jag vet att jag har makt och jag gillar att ha makt. Sedan har jag givetvis ett ansvar att använda den på ett vettigt sätt, konstaterar hon obesvärat.

Och vad är ett vettigt sätt?

– Som vd på det här dynamiska företaget handlar det först och främst om att öka lönsamheten. Sedan handlar det mycket om den inre kompassen och grundvärderingen man själv har. Jag skulle inte kunna tänka mig att jobba med ett företag som har andra värderingar än jag har.

Hon förklarar att hon tycker att företagets ledord ”Passion for business”, ”passion for technology” och ”passion for people” är ett extremt bra sätt att beskriva en gemensam värdegrund.

Som ung hade Lena Olving siktet inställt på något helt annat än kretskort och komplicerade produktionslösningar. Då höll hon på med i sett alla sporter som fanns tillgängliga och drömmen var att utbilda sig till gymnastiklärare. Valet föll till slut ändå på maskinteknik och en civilingenjörsexamen vid Chalmers i Göteborg. Nu är det 30 år sedan hon fick sin första chefsbefattning. Strävan efter rutin har för länge sedan ersatts av en ständig jakt på nya utmaningar. Som att ta det svenska teknikundret till nya höjder.

– Detta är ett väldigt intressant företag, ganska litet sett till antal anställda, men som har världsunik kompetens. Tänk att ett litet företag med säte i Täby sitter på enorm svensk innovationskraft. Jag tror inte vi begriper hur mycket av vår välfärd som bygger på att vi har företag av den här sorten.

Hon har arbetat på företaget ett par månader och betecknar första tiden som ”jättebra”, och förklarar att hennes uppgift till stor del har varit att lyssna.

– Jag behöver verkligen förstå saker, vilka utmaningar vi har och hur vi ska angripa dem.

För Lena Olving handlar det mycket om att skapa en dialog och hon säger att hon tillbringat mycket tid med örat mot marken för att förstå vad som händer på Micronic Mydata. En av sakerna som är viktig är att det finns en hög transparens i alla riktningar.

– Alla är inte vana vid en chef som verkligen vill veta allting, även det som inte är så bra. Min inställning är att om jag får veta tidigt att något är på väg åt fel håll, så finns det en chans att vara med och korrigera. Får jag veta saker för sent finns inget utrymme till det alls.

Förutom att lyssna och ta in vad som händer går en vanlig dag på kontoret för Lena Olving också ut på att kommunicera vad hon vill med företaget, och hur medarbetarna ska hänga med. Hennes teori är att om människan får rätt information så gör människan också rätt.

– Sedan har jag en liten egen definition på konsensus. Det är en medarbetares rättighet och skyldighet att framföra sina åsikter och min skyldighet att lyssna. Kommunikation handlar inte om att alla ska veta allt, det är ingen mänsklig rättighet, alla kan inte heller gilla allt. Det handlar om att skapa förutsättningar för att göra ett bra jobb. Sedan är det mitt ansvar att säkerställa att det blir ett beslut. Inte mitt beslut. Det är därför man har en hierarki.

När Lena Olving pratar går det fort och andningspauserna är korta. Hon är helt enkelt en person som inte behöver speciellt mycket återhämtning för att vara tillbaka på banan.

– Jag har väldigt mycket energi i mig själv och kan nog trötta ut folk. Men det är ett personlighetsdrag, jag är född med det. Det är så himla kul att jobba, jag skuttar upp på morgonen! Alla mina jobb har varit roliga och jag har alltid haft inställningen att ”wow, i dag innan jag går hem ska jag förändra världen”. Grejen med en personlighet som min är att jag måste stanna upp och kolla om folk hänger med.

I sin strävan att förändra världen har hon också sett stora delar av den genom jobbet. Familjen har flyttat många gånger och ”hemma” har varit allt från Hjo till Malaysia. I dag delar hon tiden mellan Stockholm och hemstaden Göteborg.

– Eftersom jag veckopendlar är det en lite annorlunda livssituation. Jag kan jobba dygnet runt om jag vill eftersom ingen störs av det, men det måste jag se till att inte göra. Det är lätt att hamna i den fällan. Det gör också att man måste gilla sig själv. Jag äter inte sällan middag ensam och gör många saker ensam. Jag tycker att jag är rätt okej att vara med.

Lena skrattar ofta, men växlar lika snabbt tillbaka till mer allvarliga ämnen. Som att återväxten bland ingenjörer med teknisk kompetens är alldeles för låg i Sverige.

– Det kommer att saknas 50.000 ingenjörer i Sverige och 500.000 i Europa om tolv år. Det utbildas inte ens tillräckligt många för att ersätta de som finns i dag.

Hur ser lösningen ut då?

– Dagens ungdomar har en helt annorlunda förväntan på hur roligt det ska vara, allt de gör. Civilingenjörsbildningen är en kunskapsintensiv utbildning där man måste vara på plats hela tiden och många hoppar nog av för att det inte är tillräckligt kul. Sedan måste man också tala med ungdomar när de fortfarande är påverkbara. Men när är man det? Hela ingenjörskåren borde ta ett kollektivt ansvar, tycker jag.

Problemet är inte bara att det utbildas för få ingenjörer i allmänhet, det är också en rejäl snedfördelning mellan män och kvinnor, något som givetvis återspeglas i näringslivet. Den alltid lika heta potatisen kvotering tror Lena Olving däremot inte på.

– Jag kan sympatisera med dem som tycker att kvotering är en lösning, men det handlar bara om en förändring i det korta perspektivet. Dessutom tycker jag man ska omformulera det hela. Säg i stället att det får vara högst 60 procent män och gör det inte till en kvinnofråga.

Innan det är dags för Lena att rusa iväg till nästa möte får hon frågan om hon någonsin haft en karriärplan. Och precis som så många andra framgångsrika ledare är detta knappt ett ord hon befattat sig med.

– Om man gör en karriärplan förstår man inte hur världen fungerar. Däremot kan man göra en kompetensplan och säkerställa att man får mer och mer kompetens. Det har jag gjort.

Cilla Bäcklund