Lag
Vid uppsägning av en tillsvidareanställning måste såväl arbetsgivare som arbetstagare iaktta en viss uppsägningstid. Grundregeln enligt lag (1982:80) om anställningsskydd är att såväl arbetsgivare som arbetstagare måste iaktta minst en månads uppsägningstid.
När arbetsgivaren säger upp en anställd ökar uppsägningstiden med hänsyn till arbetstagarens sammanlagda anställningstid hos arbetsgivaren enligt följande:
Anställningstid | Uppsägningstid |
2 år men kortare än 4 år | 2 månader |
4 år men kortare än 6 år | 3 månader |
6 år men kortare än 8 år | 4 månader |
8 år men kortare än 10 år | 5 månader |
minst 10 år | 6 månader |
För de som anställts före den 1 januari 1997, gäller tidigare regler. Dessa innebär att uppsägningstiden är relaterad till den anställdes ålder. Generellt gäller även här minst en månads uppsägningstid.
Ålder | Uppsägningstid |
25-29 år | 2 månader |
30-34 år | 3 månader |
35-39 år | 4 månader |
40-44 år | 5 månader |
minst 45 år | 6 månader |
När en anställd säger upp sig gäller alltid minst en månads uppsägningstid enligt lagen, oavsett ålder eller anställningstid.
Avtal
I många kollektivavtal har man frångått lagens regler om uppsägningstid. Inom tjänstemannaområdet ökar uppsägningstiden från den anställdes sida med anställningstid och ålder.
En anställd har rätt att under uppsägningstiden behålla sin lön och övriga anställningsförmåner. Det här gäller även om arbetsgivaren inte har några arbetsuppgifter åt den anställde, eller att den anställde får andra arbetsuppgifter under uppsägningstiden.
Om den anställde under uppsägningstiden inte behöver stå till arbetsgivarens förfogande, d.v.s. är arbetsbefriad, har arbetsgivaren rätt att från uppsägningslönen avräkna den inkomst den anställde får genom annat arbete. Arbetsbefrielse är vanligt vid uppsägning på grund av arbetsbrist.