När det gäller uppfinningar som anställda gör finns en särskild lag, 1949 års lag om rätten till arbetstagares uppfinningar. Lagen gäller i princip alla arbetstagare i allmän och enskild tjänst. Lärare vid universitet, högskolor eller andra inrättningar som tillhör undervisningsväsendet är dock undantagna. Lagen gäller endast uppfinningar som är patenterbara i Sverige.
Lagens utgångspunkt är att anställda ska ha samma rätt till sina uppfinningar som icke anställda uppfinnare har. Emellertid har arbetsgivaren givits en ganska långtgående rätt att överta rätten till uppfinningar som anställda gör. Omfattningen av denna övertaganderätt är beroende av sambandet mellan uppfinningens tillkomst, den anställdes arbetsuppgifter och arbetsgivarens verksamhet.
Lagen delar in uppfinningar i tre grupper:
Utgör arbetstagarens huvudsakliga arbetsuppgift forsknings- eller uppfinnarverksamhet och har en uppfinning tillkommit väsentligen såsom resultat av denna verksamhet, har arbetsgivaren rätt att helt eller delvis inträda som rättsinnehavare till uppfinningen om utnyttjandet av uppfinningen faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde. Detsamma gäller om uppfinningen annars innefattar en lösning av en närmare angiven uppgift som ålagts arbetstagaren i tjänsten.
Är det fråga om en uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde men som tillkommit i annat samband med anställningen än som anges under 1), får arbetsgivaren förvärva rätt att utöva uppfinningen i sin verksamhet utan hinder från arbetstagaren. Vill arbetsgivaren förvärva en mera omfattande rätt, har han företräde framför annan intressent att komma överens med arbetstagaren om detta.
Om en uppfinning, vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde, har tillkommit utan samband med anställningen har arbetsgivaren företräde framför annan att genom överenskommelse med arbetstagaren förvärva önskad rätt till uppfinningen.
Gör arbetstagare en uppfinning vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhetsområde ska han utan dröjsmål underrätta arbetsgivaren om det.
Inträder arbetsgivaren helt eller delvis såsom arbetstagarens rättsinnehavare med avseende på en uppfinning som arbetstagaren gjort, är arbetstagaren berättigad till skälig ersättning. Denna regel om ersättning är tvingande, och detta gäller även om avtal om ersättning träffats före uppfinningens tillkomst.
När det gäller att bestämma storleken på ersättningen ska särskild hänsyn tas till uppfinningens värde och omfattningen av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren övertagit, liksom till den betydelse anställningen kan ha haft för tillkomsten av uppfinningen.
Är det fråga om en uppfinning som tillkommit som ett resultat av arbetstagarens forsknings- eller uppfinnarverksamhet (dvs. 1 ovan) ska, utöver skälig gottgörelse för de kostnader arbetstagaren kan ha haft för uppfinningen, ersättning utgå endast i den mån värdet av den rätt till uppfinningen som arbetsgivaren övertagit överstiger vad som rimligen kunde ha förutsetts med hänsyn till arbetstagarens lön och övriga förmåner i tjänsten. Arbetstagarens rätt till ersättning är således mindre i fråga om dessa uppfinningar än i fråga om andra.
Kollektivavtal
1949 års lag är i princip dispositiv, dvs. reglerna i lagen kan ersättas med avtal. Undantag gäller i fråga om lagens regler om rätt till skälig ersättning. Skälet till att lagens ersättningsregel gjorts tvingande är att arbetstagaren före lagens ikraftträdande inte ansågs kunna hävda några rättigheter mot arbetsgivaren.
Lagens dispositivitet har utnyttjats på många områden på arbetsmarkanden. För privatanställda tjänstemän fanns ett avtal om arbetstagares uppfinningar som ingicks 1969. Avtalet har med endast smärre justeringar ersatts av ett nytt avtal 1995, samt senast 2015. Avtalet bygger, liksom 1949 års lag, på att arbetsgivaren har rätt att förvärva rätten till anställdas uppfinningar mot att den anställde erhåller skälig ersättning för överlåtelsen. Avtalet gäller endast patenterbara uppfinningar.
Avtalet har en något annorlunda indelning av uppfinningar än vad lagen har. Dessa indelas i avtalet i A-, B- och C-uppfinningar. En A-uppfinning är en uppfinning som faller inom ramen för tjänstemannens tjänst eller särskilda uppdrag. En uppfinning som inte är A-uppfinning men vars utnyttjande faller inom arbetsgivarens verksamhet är en B-uppfinning och en uppfinning som varken är A- eller B-uppfinning är en C-uppfinning. Tjänstemannen har själv rätt till en C-uppfinning. I fråga om A- eller B-uppfinningar gäller att arbetsgivaren har rätt att förfoga över dem. Tjänstemannen är skyldig att anmäla A- och B-uppfinningar till arbetsgivaren.
En A-uppfinning tillfaller helt arbetsgivaren. Denne avgör också om uppfinningen ska patenteras. En anmälan från arbetstagaren om en B-uppfinning utgör ett erbjudande till arbetsgivaren att förvärva uppfinningen.
Ersättningsreglerna knyter an till lagens regler i fråga om vilka omständigheter som ska inverka på ersättningens storlek. Uppfinningens värde, hur stor del av rätten till uppfinningen som arbetsgivaren övertagit och anställningens betydelse anges som särskilt viktiga omständigheter.
Tvister enligt avtalet ska handläggas enligt en förhandlingsordning och slutligt avgöras av en särskild skiljenämnd.
Förslagsverksamhet
Inte alla idéer som anställda har uppfyller kraven på att utgöra en uppfinning men de kan ändå vara värdefulla för verksamheten. I syfte att uppmuntra anställda att anmäla idéer som kan förbättra verksamheten finns inom stora delar av arbetsmarknaden avtal om förslagsverksamhet med möjlighet för den anställde att få ersättning om idéen bedöms utgöra en förbättring i något avseende.