Uttrycket Lex Britannia har under senare år förekommit flitigt i debatten om utländsk arbetskraft som tillfälligt utför arbete i Sverige. Svenska fackliga organisationer menar att lågavlönad arbetskraft, framförallt från de nya medlemsländerna i EU, hotar arbetstillfällena för svenska arbetstagare. Organisationerna har därför agerat genom att vidta stridsåtgärder mot den utländske arbetsgivaren för att framtvinga svenska kollektivavtal med svenska lönenivåer för de utländska arbetstagarna. Frågan om dessa stridsåtgärder är förenliga med EU-rätten har varit föremål för prövning i EU-domstolen i den s.k. Vaxholmskonflikten. I målet inför EU-domstolen aktualiserades även frågan om tillämpningen av reglerna om utstationering av arbetstagare.
Med Lex Britannia åsyftas en ändring i medbestämmandelagen 1991 som innebar att svenska fackliga organisationer gavs rätt att vidta stridsåtgärder mot en utländsk arbetsgivare för att tvinga denne att träffa ett svenskt kollektivavtal, oavsett att den utländske arbetsgivaren redan var bunden av ett kollektivavtal i sitt hemland.
Arbetsdomstolens dom
Rättspraxis
Lagändringen vidtogs mot bakgrund av utgången i ett mål inför Arbetsdomstolen några år tidigare. Domen, den s.k. Britannia-domen (AD 1989 nr 120), handlade om ett containerfartyg som hette M/S JSS Britannia. Fartyget ägdes av ett västtyskt rederi och befraktades av ett cypriotiskt bolag. Fartyget var registrerat i Cypern och förde cypriotisk flagga.
När fartyget anlände till Göteborgs hamn kontaktades befälhavaren av företrädare för Svenska Sjöfolksförbundet och Internationella Transportfederationen (ITF), vilka framställde krav på ett nytt kollektivavtal, ett s.k. ITF-avtal, för den i huvudsak filippinska besättningen. Kravet innebar att avtalet skulle gälla retroaktivt.
Sedan befälhavaren avvisat detta krav vidtog sjöfolksförbundet stridsåtgärder i form av blockad mot fartyget. Ett annat fackförbund vidtog blockad mot lastning och lossning av fartyget som sympatiåtgärd. Målet gällde om dessa stridsåtgärder var lovliga.
Arbetsdomstolen menade att stridsåtgärder som en facklig organisation vidtar är olovliga om syftet är att undanröja eller ändra ett bestående kollektivavtal. Detta gällde oavsett om stridsåtgärden riktade sig direkt mot arbetsgivarparten i kollektivavtalet eller om stridsåtgärden är en sympatiåtgärd. Genom domen slogs således fast en grundläggande princip av innebörd att stridsåtgärder som syftar till att undantränga ett annat kollektivavtal, svenskt som utländskt, är ogiltiga.
Lagändringen
Regering och riksdag ansåg att denna grundläggande princip utgjorde ett hinder för svenska fackliga organisationer att motverka s.k. social dumping som en ökande internationalisering av handeln och tjänstesektorn medförde. Med uttrycket social dumping menas att låglöneländers arbetskraft används i ett annat land på villkor som understiger sedvanliga lönevillkor på arbetsmarknaden i det andra landet.
En lagändring ansågs därför nödvändig som möjliggjorde för svenska fackliga organisationer att genom stridsåtgärder framtvinga att sedvanliga svenska löne- och anställningsvillkor skulle gälla också för utländsk arbetskraft som tillfälligt utförde arbete i Sverige. Lagändringen ansågs nödvändig också för att svenska fackliga organisationer skulle kunna medverka i internationella solidaritetsaktioner som anordnades av fackliga organisationer i andra länder.
De ändringar i medbestämmandelagen som blev följden - ytterst beroende på utgången i Britannia-målet - trädde i kraft den 1 juli 1991 och innebar två nya bestämmelser (25 a § och 31 a §) och en ändring i 42 § tredje stycket. Genom ändringarna begränsades tilllämpningsområdet för regeln om fredsplikt i 42 § till åtgärder som riktas mot arbetsförhållanden som medbestämmandelagen är direkt tillämplig på. Fredsplikten enligt lagrummet gäller således inte arbete som faller utanför medbestämmandelagens tillämpningsområde. Efter Laval-domen kom lagstiftningen delvis att ändras igen varför regeln nu finns i 42 a §.
Medbestämmandelagen innehåller inga bestämmelser om dess tilllämpningsområde på arbetsförhållanden med internationell anknytning. Enligt en allmän uppfattning är utgångspunkten att lagen är tillämplig på arbetsförhållanden som har en dominerande anknytning till Sverige eller svenska förhållanden. Detta anses gälla om arbetet mer stadigvarande utförs i Sverige eller, beträffande arbete som utförs i annat land, om både arbetsgivare och arbetstagare är svenska rättssubjekt. Dessa förutsättningar var inte uppfyllda i Britannia-målet.
Ändringarna i övrigt innebar att ett äldre kollektivavtal som medbestämmandelagen inte är tillämplig på (dvs. ett utländskt kollektivavtal) ska kunna åsidosättas av ett senare träffat svenskt kollektivavtal och att det svenska kollektivavtalet inte ska kunna anses som ogiltigt därför att det tillkommit på grund av stridsåtgärder som är otillåtna enligt en utländsk rättsordning.
En följd av dessa ändringar är att stridsåtgärderna mot JSS Britannia, om de hade företagits efter lagändringarna, hade varit giltiga. Syftet med lagändringarna var också att åstadkomma detta resultat.