Lagval

Ibland uppkommer frågan vilket lands lag som ska tillämpas på arbetsrättsliga avtal. Detta blir framförallt aktuellt när avtalet har internationell anknytning. Såväl individuella anställningsavtal som kollektivavtal räknas som förmögenhetsrättsliga avtal. För varje sådant avtal ska rättsordningen i ett visst land tillämpas. Denna rättsordning brukar kallas avtalsstatut.

Romkonventionen

Vilket lands lag som ska tillämpas på arbetsrättsliga och andra förmögenhetsrättsliga avtal regleras genom Romkonventionen från 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Konventionen omfattar både enskilda anställningsavtal och kollektivavtal. Den gäller mellan EU:s medlemsstater men också när en medlemsstat ställs inför ett lagval i förhållande till lagen i ett land utanför EU.

Romkonventionen har genomförts i Sverige genom lagen från 1998 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Lagen ska inte tillämpas på avtal som har ingåtts före den 1 juli 1998. För äldre avtal får frågan om tillämplig lag prövas enligt internationella privaträttsliga regler. Avgörande blir då till vilken rättsordning avtalet har den starkaste anknytningen med hänsyn tagen till sådana omständigheter som parternas nationalitet och hemvist, platsen där avtalet ingicks och där det ska fullgöras. Detta leder normalt till samma resultat som tillämpningen av Romkonventionen.

EU-domstolen har behörighet att tolka bestämmelserna i Romkonventionen enligt ett särskilt protokoll.

Rätt att välja lag

Huvudprincipen i Romkonventionen är att avtalsparterna har rätt att själva bestämma vilket lands lag som ska tillämpas på deras avtalsförhållande. Parterna kan göra ett lagval antingen när de ingår avtalet eller senare. Det krävs inte att avtalet har någon anknytning till den rättsordning som parterna har valt. Deras lagval kan gälla hela avtalet eller enbart vissa delar (artikel 3 Romkonventionen). Det finns dock en begränsning i parternas frihet att välja rättsordning med hänsyn till tvingande regler. I fråga om individuella anställningsavtal får parternas lagval inte medföra att arbetstagaren förlorar det skydd som finns enligt tvingande regler i den lag som skulle tillämpas om inget lagval gjorts (artikel 6 Romkonventionen).

Om inget lagval gjorts

Har avtalsparterna inte gjort något lagval gäller lagen i det land som avtalet har närmast anknytning till. Normalt anses att avtalet har närmast anknytning till landet där den part som ska utföra den för avtalet karaktäristiska prestationen har sin vanliga vistelseort när avtalet slöts (artikel 4 Romkonventionen).

För anställningsavtal gäller särskilda regler enligt artikel 6 i Romkonventionen. Om det inte skett något lagval i ett anställningsavtal gäller:

lagen i det land där den anställde vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land eller
om den anställde inte vanligtvis utför sitt arbete i ett och samma land, lagen i det land där det driftställe är beläget där han anställdes, om inte arbetet vid en samlad bedömning har en närmare anknytning till ett annat land.

Internationellt tvingande regler

I vissa undantagssituationer kan internationellt tvingande regler bli tillämpliga på avtalet oavsett vilken lag som annars ska gälla. En domstol kan då ta hänsyn till tvingande regler i ett annat land som situationen har nära anknytning till om lagen i det landet innebär att dessa regler ska ha generell giltighet oavsett vilken lag som är tillämplig på avtalet. Dessutom kan tvingande regler av detta slag i domstolslandets lag tillämpas på avtalsförhållandet (artikel 7 Romkonventionen).

Detta innebär att sådana internationellt tvingade regler kan tillämpas även om parterna gjort ett lagval och kommit överens om att ett annat lands lag ska tillämpas. Till denna kategori av regler hör exempelvis anställningsskyddslagens tvingande regel om att arbetsgivaren ska ha sakliga skäl för uppsägning. De tvingande regler som det här är fråga om kan sägas ha karaktären av positiva ordre public-regler (jämför nedan).

EU-rätten har företräde

Romkonventionen inverkar inte på lagvalsregler inom EU-rätten (artikel 20 Romkonventionen). Detta innebär att reglerna om tilllämplig lag i EU-direktivet om utstationering av arbetstagare gäller oavsett vilken lag som annars skulle tillämpas för anställningsförhållandet. Vid utstationering av arbetstagare för tillfälligt arbete inom EU ska en kärna av regler gälla i det land där arbetet utförs.

Ordre public

En domstol får vägra att tillämpa en lagregel om den är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning. Detta grundläggande rättsskydd kallas för ordre public (artikel 16 Romkonventionen).

Domsrätt

Frågan vilket lands lag som ska tillämpas på internationella avtalsförhållanden har nära anknytning till frågan vilket lands domstolar som är behöriga att pröva tvister i dessa sammanhang. Frågor om domstolsbehörighet och om erkännande och verkställighet av domar inom avtalsrätten regleras i första hand av en förordning inom EU, den s.k. Bryssel 1-förordningen. Huvudregeln i förordningen är att talan mot den som har hemvist i en medlemsstat ska väckas vid domstol i den medlemsstaten oberoende av medborgarskap. Förordningen innehåller vissa speciella regler om anställningsavtal som innebär att hänsyn även ska tas till den ort där arbetstagaren vanligtvis utför eller senast utförde sitt arbete. Parterna i avtalet kan i viss utsträckning även komma överens om vilken domstol som ska vara behörig att avgöra tvister om avtalet.