Arbetsrätten består till allra största delen av avtal. Detta innebär att utan avtal skulle inget arbetsliv finnas. Det ingås anställningsavtal, kollektivavtal och många andra slags överenskommelser, reglerande frågor av större eller mindre vikt. (När det gäller just kollektivavtal så krävs att vissa formkrav är uppfyllda för att ett sådant avtal ska kunna uppkomma. Läs mer om det under artikeln Kollektivavtal.)
En grundläggande förutsättning för att ett avtal ska komma till stånd är att åtminstone två parter är överens med varandra. Att vara part i ett avtal innebär rättigheter och skyldigheter enligt det avtalet. Inledningsvis bör man inför en avtalssituation reda ut vilka parterna är. I en koncern kan det vara särskilt viktigt att noga ange rätt bolag och organisationsnummer. Med rättssubjektivitet, rättspersonlighet eller rättskapacitet menas möjligheten att inneha rättigheter och skyldigheter. Man skiljer mellan två rättssubjekt: å ena sidan juridiska personer och å andra sidan privatpersoner. För att ingå avtal krävs sedan rättshandlingsbehörighet, dvs. att man själv kan sluta avtal. Avslutningsvis krävs att man inte är förhindrad att inse konsekvenserna av avtalet.
Juridisk person
En juridisk person utgörs av en eller flera fysiska personer som skapat en sammanslutning som till exempel ett aktiebolag, en förening eller ett handelsbolag. Bolagets organisationsnummer, som är registrerat vid Bolagsverket, identifierar bolaget och förblir detsamma även om bolagets namn ändras. Den juridiska personen kan ikläda sig rättigheter och skyldigheter samt ingå avtal. Inom näringslivet är det vanligast att avtal träffas mellan juridiska personer, dvs. företag.
Rättshandlingsbehörigheten, dvs. den som kan sluta avtal, i ett bolag tillkommer den som är ställföreträdare eller har fullmakt. För att vara på den säkra sidan kan en avtalspart alltid genom att kontakta Bolagsverket kontrollera vem som är behörig firmatecknare.
Arbetsgivaren kan vara såväl en juridisk person som en fysisk person.
Fysisk person
Medan en juridisk person identifieras via sitt organisationsnummer, identifieras den fysiska personen via sitt personnummer som är registrerat vid Skatteverket. En fysisk person har enligt svensk rätt rättshandlingsförmåga när denna fyllt 18 år. Detta innebär att den omyndige inte själv kan råda över sin egendom eller sätta sig i skuld. Det krävs att förmyndaren för den omyndige rättshandlar åt denne. Ett undantag från denna regel är om den omyndige tjänat egna pengar och är över 16 år. Ett annat undantag är om den omyndige har eget hushåll - då ska denne kunna ingå avtal i den mån det krävs för sin hushållning. Om en person trots att den är omyndig ingått ett avtal, som inte kan falla in under undantagen, kan avtalet ändå bli gällande. Det förutsätter att förmyndaren godkänner avtalet i efterhand, så kallad ratihabition. Vet motparten om att personen ifråga är omyndig måste motparten invänta ratihabitionen och är ensidigt bunden av avtalet under skälig tid. Vet motparten inte om att personen ifråga är omyndig kan motparten inte hävda god tro. En avtalspart som betvivlar motpartens ålder bör alltid noggrant kontrollera den innan avtal sluts. Är avtalet ogiltigt på grund av att personen ifråga är omyndig kan vissa påföljder ändå bli aktuella; egendomen ska lämnas tillbaka och i vissa fall inträder skadeståndsskyldighet om egendomen till exempel blivit förstörd på grund av vårdslöshet.
Om en person har förvaltare förhindrar det personen i fråga att självständigt handla, trots att denne är myndig. Förvaltaren är den som kan ingå avtal för personens räkning. Har en person god man påverkas dock inte möjligheten att själv ingå avtal. Vad gäller ingående av avtal med någon som lider av psykisk störning kan avtalet ogiltigförklaras. Dock ska godtroende motpart få rätt till ersättning för den förlust som denne vållats med anledning av avtalet.
En underårig person som tar anställning måste ha vårdnadshavares godkännande.
Fullmakt
När det gäller ingående av avtal genom fullmakt så hänvisar vi till artikeln fullmakt i denna bok.