ILO (International Labour Organization) är ett särskilt FN-organ med ändamål att främja social rättvisa och internationellt erkända mänskliga och arbetsrättsliga rättigheter.
Det som särskilt utmärker ILO är den trepartiska strukturen som består av regeringar, arbetsgivare och arbetstagare. Det är den enda internationella organisation där dessa tre parter möts för att tillsammans diskutera och fatta beslut inom områden som rör arbetsrättsliga och sociala frågor. Arbetsgivarna och arbetstagarna företräds av de mest representativa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna.
ILO har sitt säte i Genève och består av fler än 180 medlemmar, däribland Sverige och övriga EU-länder. Det kan nämnas att ILO på sin 50-årsdag 1969 erhöll Alfred Nobels fredspris.
Huvuduppgifter
Den viktigaste uppgiften för ILO är att utforma internationella normer för arbetslivet. Detta sker genom internationella instrument i form av konventioner och rekommendationer som anger minimivillkor för rättigheter inom en rad arbetsrelaterade områden såsom föreningsfrihet, förhandlingsrätt, likabehandling, säkerhet och hälsa m.m.
Fyra områden har pekats ut som särskilt viktiga:
a) föreningsfrihet och rätten till kollektiva förhandlingar,
b) avskaffandet av alla former av tvångsarbete,
c) avskaffande av barnarbete och
d) avskaffande av diskriminering i samband med anställning.
Konventionerna inom dessa fyra områden innehåller grundläggande rättigheter (core labour standards). Det är konventionerna nr 87 om föreningsfrihet och skydd för organisationsrätten, nr 98 om organisationsrätten och den kollektiva förhandlingsrätten, nr 29 om tvångs- eller obligatoriskt arbete, nr 105 om avskaffande av tvångsarbete, nr 138 om minimiålder, nr 182 om de värsta formerna av barnarbete, nr 100 om lika lön och nr 111 om diskriminering vid anställning och yrkesutövning.
Konkreta skyldigheter för medlemsstaterna
En konvention innehåller konkreta skyldigheter som medlemsstaterna ska iaktta till skillnad från en rekommendation som anger icke bindande målsättningar eller vägledningar. Det bör dock observeras att en konvention inte blir omedelbart gällande för medlemstaterna. För att den ska bli rättsligt bindande för en medlemsstat måste staten anta (ratificera) konventionen.
Det finns dock ingen skyldighet att ratificera en konvention. I undantagsfall händer att ILO också antar ett protokoll som tillägg och bilaga till en konvention. Sverige har ratificerat en lång rad ILO-konventioner, bl.a. de ovan nämnda kärnkonventionerna.
En medlemsstat som ratificerat en konvention ska vidta nödvändiga åtgärder för att konventionens bestämmelser införlivas i den nationella rätten.
Högsta instans
Den högsta instansen inom ILO är den internationella arbetskonferensen (International Labour Conference) som sammanträder årligen i Genève. Medlemsländerna är skyldiga att sända en trepartisk delegation till konferensen. Det är konferensen som utfärdar ILO:s konventioner och rekommendationer.