Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (i dagligt tal Europakonventionen) är en överenskommelse mellan medlemsstater i Europarådet. Överenskommelsen ingicks 1950 och trädde i kraft i september 1953.
Bakgrunden till överenskommelsen var FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna, som antogs av FN:s generalförsamling 1948. FN-deklarationen hade vissa brister, exempelvis i fråga om internationell övervakning. Syftet med Europakonventionen var att instifta ett starkare och effektivare skydd för mänskliga rättigheter genom ett förpliktande internationellt instrument.
Sverige ratificerade konventionen 1952. Sedan 1995 är konventionen svensk lag.
Vad skyddas?
Europakonventionen skyddar vissa uppräknade rättigheter, varav kan nämnas rätten till liv, rätten att inte utsättas för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling, rätten att inte utsättas för slaveri eller tvångsarbete, rätten till personlig frihet, rätten till en rättvis domstolsprövning, rätten att inte dömas till straff utan lagstöd, rätten till respekt för privatliv, familjeliv, hem och korrespondens, rätten till tanke-, samvets- och religionsfrihet, rätten till yttrandefrihet, rätten till församlings- och föreningsfrihet och rätten att inte utsättas för diskriminering.
Europakonventionen har ett snävare tillämpningsområde än FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Deklarationen innehåller regler om vissa sociala rättigheter vilka saknas i Europakonventionen. Sociala rättigheter skyddas i stället i den Europeiska sociala stadgan.
Europakonventionen har under åren efter sin tillkomst kompletterats med ett antal tilläggsprotokoll varigenom vissa nya rättigheter har fått skydd.
Tillsyn
Övervakningen av Europakonventionen sker, förutom på politisk väg, i rättslig ordning genom Europadomstolen i Strasbourg.