Tvister mellan enskilda eller mellan enskilda och företag eller organisationer prövas normalt i de allmänna domstolarna. Detta betyder att tvisten prövas i tingsrätt, hovrätt och - i vissa sällsynta fall - i Högsta domstolen.
I vissa typer av tvister har det emellertid funnits behov av särskilda förfaranden som innebär avvikelser från denna instansordning. Det finns således särskilda rättegångsordningar för olika sorters tvistemål. Som exempel kan nämnas specialdomstolar, koncentration av handläggning av vissa mål till särskilda domstolar, särskild sammansättning av allmän domstol och särskilda regler om förfarande och instansordning för vissa typer av mål.
I fråga om tvister med arbetsrättslig anknytning har alltsedan 1929 gällt en särskild reglering som innebär att sådana tvister ytterst ska lösas i en specialdomstol, Arbetsdomstolen. Reglerna om arbetstvister och Arbetsdomstolens behörighet finns i lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister, vanligen kallad arbetstvistlagen. En förutsättning för att arbetstvistlagen ska vara tillämplig, liksom att Arbetsdomstolen ska kunna döma i tvisten, är att tvisten är en arbetstvist.
Inom arbetsrätten finns olika sorters tvister. En viktig skillnad går mellan rättstvister och intressetvister. En rättstvist karaktäriseras av att parterna är oense om den rättsliga innebörden av en lag- eller avtalsregel. Intressetvister är tvister i vilka parterna har olika mening om hur en fråga ska lösas för framtiden.
Arbetstvister är alltid rättstvister.
Begreppet arbetstvist
Definition
Arbetstvistlagen innehåller en definition av begreppet arbetstvister. Med arbetstvist menas dels tvist om kollektivavtal, dels andra tvister som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.
Begreppet arbetstvist är således mycket vidsträckt. Man kan lite förenklat säga att alla tvister som har någon anknytning till ett anställningsförhållande är arbetstvister. Detta gäller oavsett om tvisten gäller en arbetstagare eller en före detta arbetstagare. Även arbetssökande har rättigheter enligt diskrimineringslagen, och tvister rörande dessa personers rättigheter är också arbetstvister.
Vissa särskilda tvister faller dock utanför arbetstvistlagens tillämpningsområde, även om de kan ha en anknytning till arbetsmarknaden. Som exempel kan nämnas specialmål av olika slag (såsom patentmål och hyrestvister), konkursmål och mål angående företagsrekonstruktion, skadeståndstalan som förs i samband med åtal för ett brott samt mål om ersättning för arbetsskada under förutsättning att tvisten inte rör den rätta innebörden hos ett kollektivavtal. Även mål där de tvistande parterna tillhör samma sida på arbetsmarknaden, såsom en tvist mellan en facklig medlem och dennes fackliga organisation, faller utanför lagens tillämpningsområde.
Offentlig anställning
Arbetstvistlagen är i princip tillämplig också på offentligt anställda. Undantag gäller bl.a. för mål där arbetsgivarmyndighets beslut får överklagas förvaltningsvägen.
Rättspraxis
I Arbetsdomstolens praxis finns flera domar som gäller tolkningen av begreppet arbetstvist. Domstolen har slagit fast att det alltid är fråga om en arbetstvist om ett anställningsförhållande ingår som ett nödvändigt moment i den grund som käranden (dvs. den som väckt talan inför domstolen) åberopat till stöd för sin talan. Detta betyder att det alltid är en arbetstvist om det krävs att det finns ett anställningsförhållande för att käranden ska vinna målet.
Saknar det däremot betydelse för utgången i målet huruvida det föreligger ett anställningsförhållande eller inte prövar domstolen självständigt denna fråga innan målet avgörs i sak. Om det då saknas en nödvändig anknytning till ett anställningsförhållande så är det ingen arbetstvist.
Domstolarna i arbetstvister
När det gäller frågan vilka domstolar som ska pröva arbetstvister indelas tvisterna i två grupper. Den ena gruppen arbetstvister utgörs av de mål som ska prövas direkt av Arbetsdomstolen (som alltså blir första instans) och den andra gruppen utgörs av mål som ska prövas i tingsrätten som första instans med möjlighet för part att överklaga domen till Arbetsdomstolen.
Dessa regler innebär i korthet att Arbetsdomstolen är första instans under förutsättning:
dels att tvisten är en arbetstvist av visst slag (nämligen tvist om ett kollektivavtal, en tvist om en bestämmelse i medbestämmandelagen eller en annan arbetstvist under förutsättning dock att kollektivavtal gäller mellan parterna eller att enskild arbetstagare som berörs av tvisten sysselsätts i arbete som omfattas av kollektivavtal vilket arbetsgivaren är bunden av) och
dels att den som väcker talan är en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller en arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal.
Övriga tvister ska således prövas av tingsrätten som första instans. Arbetsdomstolen är dock alltid sista instans i arbetstvister enligt arbetstvistlagen. Arbetsdomstolen ska meddela prövningstillstånd:
om det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, eller
om det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till, eller om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller
om det annars finns synnerliga skäl för att pröva överklagandet.
Om Arbetsdomstolen är första instans behövs inte något prövningstillstånd.
Skiljenämnd
Arbetstvister kan avgöras, förutom i domstol enligt reglerna i arbetstvistlagen, också av en skiljenämnd. Tillämplig lag är lag (1999:116) om skiljeförfarande. Det anges uttryckligen i arbetstvistlagen att detta är tillåtet. Beträffande några speciella arbetstvister finns det dock ett förbud i lagen att pröva tvisten i skiljenämnd. Detta förbud gäller tvister om diskriminering i arbetslivet och tvister om föreningsrätt under förutsättning att avtalet om att tvisten ska avgöras av skiljemän (skiljeavtalet) träffats före tvistens uppkomst utan förbehåll om rätt för parterna att klandra (dvs. rättsligt ifrågasätta) skiljedomen. Vidare gäller förbudet tvister om hävning av kollektivavtal enligt 31 § medbestämmandelagen.