Arbetsskyldighet

Ett anställningsavtal är ett avtal mellan två parter som innebär att den ena parten, arbetstagaren, ska utföra ett arbete åt den andra, arbetsgivaren, som sin tur betalar en ersättning för detta arbete. Arbetsgivaren kan vara en fysisk eller juridisk person under det att arbetstagaren alltid är en fysisk person.

Genom anställningsavtalet inträder en arbetsskyldighet för arbetstagaren. En viktig fråga i ett anställningsavtal är därför vad denna arbetsskyldighet innebär. I en vidare bemärkelse handlar frågan om arbetsskyldigheten vilket arbete som ska utföras samt när, hur och var detta arbete ska utföras.

Vilket arbete?

När det gäller frågan vilket arbete som en anställd ska utföra brukar anställningsavtalet regelmässigt innehålla någon form av uppgift om detta, exempelvis att en person anställs som lönekontorist eller chaufför. Enligt 6 c § lagen om anställningsskydd är arbetsgivaren skyldig att inom en månad från att anställningen tillträddes lämna en skriftlig information om de väsentliga villkoren i anställningen. Denna information ska bl.a. innehålla uppgift om arbetstagarens arbetsuppgifter samt yrkesbenämning eller tjänstetitel.

Rättspraxis

Omfattningen av arbetsskyldigheten bestäms dock oftast på andra sätt än genom en enstaka uppgift i anställningsavtalet. Arbetsskyldigheten har enligt rättspraxis knutits till arbetsgivarens verksamhet.

29/29-principen

I en av sina första domar (AD 1929 nr 29) hade Arbetsdomstolen att ta ställning till arbetsskyldighetens omfattning för arbetare anställda vid ett pappersbruk som beordrades att bygga om lokalerna. Den princip som Arbetsdomstolen fastställde i den domen har därefter kommit att kallas 29/29-principen efter domens beteckning. Denna princip innebär att arbetstagare är skyldiga att utföra alla arbetsuppgifter som har ett naturligt samband med arbetsgivarens verksamhet och som faller inom arbetstagarens allmänna yrkeskvalifikationer. 29/29-principen har kommit att utgöra en allmän rättsgrundsats som är gällande än i dag.

För att förstå innebörden av denna princip är det viktigt att känna till vilka arbetsuppgifter som kollektivavtalen är tillämpliga på. Det är de kollektivavtalsslutande parterna, normalt förbund å ömse sidor, som bestämmer tillämpningsområdet för de kollektivavtal som de träffar, och därmed bestämmer dessa parter också för vilka arbetsuppgifter dessa kollektivavtal gäller.

Ett kollektivavtal för arbetare inom exempelvis verkstadsbranschen gäller för allt arbete i verkstaden, såväl arbete vid verkstadsmaskinerna som städning, transportarbete och annat förekommande arbete som har samband med själva verkstadsarbetet. Arbetsskyldigheten för verkstadsarbetaren omfattar således alla de arbetsuppgifter som kollektivavtalet gäller för, under förutsättning att arbetaren har de nödvändiga yrkeskvalifikationerna.

Uppkommer det osäkerhet beträffande vilka arbetsuppgifter ett kollektivavtal gäller för, eller vilket av flera kollektivavtal som är tillämpligt på en viss arbetsuppgift, måste avtalet i sista hand tolkas på denna punkt av en domstol, såvida inte de avtalsslutande parterna är överens om tillämpningsområdet.

Den ovan nämnda AD-domen gällde visserligen arbetsskyldigheten för arbetare inom den privata sektorn men 29/29-principen bildar utgångspunkt för bestämmandet av arbetsskyldigheten också för tjänstemän inom den privata sektorn och för offentligt anställda. Inom dessa områden är emellertid arbetsskyldigheten ofta begränsad eller preciserad beroende på innehållet i den tjänst eller befattning som arbetstagaren innehar eller enligt arbetsbeskrivningar eller på grund av avtalade begränsningar i anställningsavtalet. Som en allmän utgångspunkt gäller att arbetstagare inom dessa områden inte kan åläggas att utföra arbetsuppgifter som i grunden förändrar anställningen.

29/29-principen har, som sagt, fått karaktären av allmän rättsgrundsats inom arbetsrätten. Principen har enligt rättspraxis kommit att ingå som en del av kollektivavtalet, och detta gäller även om principen inte uttryckligen är inskriven i avtalet. Arbetsgivaren har rätt att åberopa principen också beträffande de arbetstagare som inte är medlemmar i den fackliga organisation som är part i kollektivavtalet.

På arbetsplatser som saknar kollektivavtal måste arbetsskyldigheten i första hand bestämmas med utgångspunkt i anställningsavtalen.

När, var och hur?

Även övriga frågeställningar som ingår i begreppet arbetsskyldigheten, såsom när, hur och var arbetet ska utföras, besvaras i huvudsak i avtal och praxis. Bortsett från arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningen finns det ytterst få författningsregler som berör dessa sidor av arbetsskyldigheten.

En viktig omständighet i detta sammanhang är den arbetsledningsrätt som av hävd tillkommer arbetsgivaren. Utgångspunkten är att anställningen grundas på förutsättningen att arbetsgivaren har rätt att bestämma över arbetets utförande. Denna bestämmanderätt kan, beroende på omständigheterna, vara begränsad eller preciserad i kollektivavtal, anställningsavtal eller lagstiftning.

Tvister om arbetsskyldigheten

Det kan självfallet uppstå tvister om arbetsskyldigheten. Som exempel kan anges en tvist om vilka arbetsuppgifter på en arbetsplats en anställd är skyldig att utföra eller om arbetstagaren är skyldig att arbeta övertid.

Huvudregeln är att arbetsgivaren inom ramen för sin arbetsledningsrätt bestämmer om arbetsskyldigheten. Av medbestämmandelagen följer emellertid att en arbetstagarorganisation i vissa situationer har tolkningsföreträde i en tvist om arbetsskyldigheten.

Detta tolkningsföreträde förutsätter att arbetsgivaren och arbetstagarorganisationen är bundna av samma kollektivavtal och att tvisten gäller arbetsskyldigheten enligt avtal för en medlem i arbetstagarorganisationen. I sådant fall gäller organisationens mening om medlemmens arbetsskyldighet till dess att tvisten har slutligt prövats.

Poliser

Enligt den nya polisförordningen gäller polisers arbetsskyldighet mycket brett; nämligen i hela landet. Enligt förordningen ska alltså en anställd vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen vara skyldig att arbeta i hela landet. Det går i dagsläget inte att uttala sig om de praktiska konsekvenserna av denna lydelse.

Rättspraxis

AD 2017 nr 59. Regeringen har beslutat att omlokalisera Fastighetsmäklarinspektionen från Stockholm till Karlstad. Tvisten i Arbetsdomstolen gällde om arbetstagare hos myndigheteten var skyldiga att stadigvarande arbeta i Karlstad efter omlokaliseringen. Arbetsdomstolen konstaterade att det på statens område sedan mitten av 1960-talet har tillämpats en ordning där arbetstagare vid omlokalisering av myndigheter är skyldiga att följa med till den nya orten. Arbetsdomstolen konstaterade vidare att denna ordning är väl förankrad i lag och förarbeten samt att parterna på den statliga sektorn sett till att arbetstagare som säger upp sig i samband med omlokalisering av myndigheter omfattas av tillämpliga omställningsregleringar. Med beaktande av det fann Arbetsdomstolen vid en sammanvägd bedömning att de i målet aktuella sex arbetstagarna var skyldiga att stadigvarande arbeta i Karlstad, efter att FMI flyttat dit. Arbetsdomstolen underströk dock att Arbetsdomstolen inte tagit ställning till arbetsskyldigheten i andra fall än där regeringen beslutat att flytta hela myndigheten från en ort till en annan.