Jag började jobba med revision 2017. Revision var ett logiskt språk i mina öron – och i mina fyrkantiga ögon fanns det en fantastisk tydlighet i varenda ISA som talade om exakt vad jag skulle göra och inte. När jag bytte revisionsbyrå 2019 hade jag läst ISA säkert tre gånger, jag förde statistik över mina arbetade revisionstimmar, för jag trodde det skulle krävas när jag skickade in min ansökan till revisorsinspektionen, och jag hade till och med tabeller som visade exakt när jag kunde skriva provet för första gången.
Och jag tror inte att någon älskade jobbet lika mycket som jag – det har många påpekat genom åren. Det är ett språk som är helt rimligt och logiskt för mig, i en värld som annars kan vara ganska svår att läsa. I en värld full av gråzoner och meningar mellan raderna har revisionen alltid varit befriande svart eller vitt och glasklart för mig.
Så kom dagen då det var dags att skriva provet, 2022. Vid provtillfället var jag så överväldigad av att äntligen vara där i Stockholm, i provsalen – äntligen var det min tur att skriva provet! Och det var egentligen allt jag kunde tänka på – att skriva och klara provet.
Provet skrevs, det kändes helt okej, jag åkte hem till Borås och i väntan på att provet skulle komma tillbaka började jag på allvar överväga vad som skulle hända nu om jag klarade provet. Om jag klarade provet skulle jag bli en auktoriserad revisor. Ha mina egna kunder och bygga en egen kundstock. Och dit förflyttades min dröm. Jag började fundera på vilka bolag jag kunde jobba med och vilka bolag jag ville ha som någon form av drömkunder – målbilder. Jag visste exakt vilken slags revisor jag skulle bli. Jag skulle inte ha så många kunder – men jäkligt bra kunder – och jag skulle vara världens bästa revisor till dessa fåtaliga kunder. Och så kom resultatet i januari – där det stod att jag inte klarat provet. Det var tufft så klart, men full av adrenalin skickade jag in en ny ansökan till vårens prov. De flesta som skrivit provet på hösten 2022 hade klarat det och jag kände mig övertygad att om jag testade en gång till, en sista gång, då skulle jag klara det. Först skulle jag bara utföra vårens revisioner, sedan skriva provet igen i maj. Det skulle bli tufft, jag låg ju redan efter i mitt arbete på grund av höstens prov – men jag var bestämd och hade en plan. Så i perioden december (2022) till april (2023) jobbade jag som en galning och hade 140 övertidstimmar den sista april då jag drog i någon form av handbroms och skiftade om till fyra-veckors råplugg. Jag jobbade mina åtta timmar om dagen och satt sedan långt in på nätterna och pluggade för att i slutet av maj 2023 åka till Stockholm och skriva provet. Jag grät när jag lämnade provsalen den andra dagen för att provet var så svårt och jag var så fruktansvärt trött. Jag grät i bilen på väg hem och svor över att jag förberett mig så dåligt. Väl hemma satte jag mig i soffan och tittade på Downtown Abbey. I en vecka. Jag sjukanmälde mig och tittade på avsnitt efter avsnitt efter avsnitt. Jag pausade bara för att sätta mig i en solstol på altanen och sedan gå in till soffan igen. I juli kom beskedet där det stod att jag misslyckats ännu en gång och jag blev inte ens förvånad. Jag visste redan att jag inte skulle klara det. Det var för svårt.
Den hösten grät jag så mycket. Så fort någon pratade med mig om provet började jag gråta – det var alldeles fruktansvärt pinsamt, men det gick inte att stoppa! Jag pratade med byråns VD, Malin, på en kickoff – och grät. Jag pratade med en kollega i Göteborg på en chefsmiddag – och grät. Jag pratade med en HR-chef på någon annan tillställning – och grät. Faktum är att varje gång någon pratat med mig om provet så gråter jag. Jag vet inte varför, men jag antar att jag skäms. Främst för att jag trodde att jag hade vad som krävdes för att bli en auktoriserad revisor – när jag inte hade det. För att jag varit besviken på mig själv. För att jag varit så fruktansvärt bitter.
Hur som helst. I takt med att jag grät slut på alla mina tårar den där hösten så samlade jag energi för att skriva en gång till. Det var enbart ett taktiskt drag – med tanke på hur svårt det tidigare provet varit så borde, rent statistiskt sett, höstens prov bli enklare och jag ville för allt i världen inte missa min chans till revansch. Så jag anmälde mig ännu en gång. Jag började plugga igen och när jag åkte till Stockholm den hösten kände jag mig både stark och trygg. Nu var jag redo! Jag skulle satsa allt en sista gång. Så jag skrev för allt jag var värd och lämnade salen nästan först av alla den andra provdagen och satte mig i bilen och blickade inte tillbaka. Jag pratade inte om provet, jag tänkte inte på provet – jag hade gett allt och det fick bära eller brista.
Det brast. Igen. Tredje gången gillt. Och när svaret levererades i januari satt jag bara och stirrade på resultatet i en evighet. Tom. Och trött. Och färdig.
Hela den våren försökte jag motivera mig själv till att fortsätta framåt – för jag älskar ju det här jobbet – om jag bara körde på som vanligt skulle motivationen garanterat komma tillbaka igen i någon form av ”tiden läker alla sår”-anda. Men i maj fick jag ett telefonsamtal. Mitt i brinnande högsäsong, revisioner som skulle färdigställas och efter en lunch med en kund fick jag ett telefonsamtal om att en närstående till mig mådde dåligt. Det var som att mattan rycktes undan under mina fötter och det blev genast glasklart för mig – jag måste bort från denna bransch. Jag har gett allt – det räckte inte – och nu måste jag ge upp den här drömmen och gå vidare.
Under dessa år har jag försummat så mycket. Så många. Framför allt mig själv och därefter de jag älskar och bryr mig om mest. Jag har kämpat så mycket för att hålla ihop allt och har alltid intalat mig att allt jag gör är för min familjs skull – men vad är jag för min familj om jag inte är där?
För parallellt med alla dessa prov har ett jobb utförts och livet har pågått med allt vad det innebär. Och under två års tid har jag antingen förberett mig för ett prov eller väntat på ett prov. Tankar på om jag klarat det eller inte klarat det. Tankar på vad jag ska plugga på i kväll eller vad jag behöver repetera. Och i sista änden lämnas jag med tanken – jag behöver faktiskt inte ha detta i mitt liv! Jag kan faktiskt välja att ha ett liv där jag inte måste ha ångest, känner mig bestulen på en titel jag aldrig fick eller behöver jobba i kapp för allt jag missat under åren jag jagat den där titeln.
Så. Varför spelar den här storyn någon som helst roll? Därför att det här, kära läsare, är den verklighet som de som utför morgondagens revisioner ställs inför. Jag är förvisso en småstadsrevisor – men jag har varit en mycket kompetent revisorsassistent som gett mycket värde till mina kunder och de revisorer jag samarbetat med. Och min story är långt ifrån unik. Jag har pratat med otaliga personer som delat exakt samma historia som jag. Som visar tydliga tecken på utbrändhet, depressioner och ångest efter ett misslyckat prov – trots att man älskar sitt jobb. Och det må vara som så att jag ger upp på den här branschen, men hur jag än försökt genom åren så kan jag inte komma över känslan att branschen gav upp på mig först.
Det är dags att på allvar fundera på vilka sätt man kan förändra förutsättningarna för den här branschens utveckling. Tiden är förbi då man kan göra ingenting och hoppas på att nå en vändpunkt – och det är väl enkelt summerat exakt det jag gör för mig själv just nu. Jag gör någonting i ett försök att uppnå en vändpunkt för att leva ett mer hälsosamt liv för mig själv och mina närmaste.
Linnéa Ibrahimovic, gruppchef på BDO.
Det här är en krönika på Balans. Åsikter och synpunkter som framförs är författarens egna.