IAS 38, standarden som inom IFRS reglerar redovisning av immateriella tillgångar, har varit en central del av redovisningsvärlden sedan dess införande 1998. Men idag, över två decennier senare, är det tydligt att den inte är anpassad för de nya former av immateriella tillgångar och affärsmodeller som införts sedan standardens utgivande.
Nya slag av immateriella tillgångar såsom exempelvis Kryptovaluta eller nya affärsmodeller som Software as a Service (SaaS) fanns inte som en företeelse då standarden gavs ut.
I april 2024 påbörjade IASB ett forskningsprojekt avseende immateriella tillgångar. Parallellt bedrivs forskning, på många håll, inom området. IASB erkänner att detta projekt är omfattande så det lär dröja innan vi ser en väsentligt omarbetad standard som tillgodoser intressenters behov av bra information avseende immateriella tillgångar.
Vad är grundproblemet?
Standarden innehåller olika kriterier för redovisning av internt upparbetade tillgångar och förvärvade tillgångar, vilket gör att jämförbarhet blir svårt att uppnå. Av vissa intressenter ses standarden som allt för restriktiv när internt upparbetade tillgångar ska redovisas. Information om redovisade tillgångar respektive kostnadsförd utveckling är för knapphändig för att en läsare ska kunna förstå effekterna av forskning och utveckling och hur FoU-aktiviteter driver tillväxt och värde i företagen.
Bland intressenterna har alternativa approacher föreslagets till hur man ska kunna komma tillrätta med problemen i standarden:
redovisning av fler internt utvecklade tillgångar, genom att göra en översyn av kriterierna för redovisning (recognition); respektive
förbättring av kraven om tilläggsupplysningar, till exempel genom införande av kvalitativa nyckeltal samt tydligare uppdelning av utgifter (historiska och framtida).
FoU och den komplexa verkligheten
IAS 38 behandlar forskning och utveckling (FoU) genom en uppdelning: utgifter relaterade till forskning får inte redovisas som tillgångar, medan utvecklingsutgifter ska göra det, under förutsättning att vissa kriterier uppfylls. Det är här många företag stöter på problem. Gränsdragningen mellan forskning och utveckling är i många fall svår att fastställa i praktiken. För företag vars hela affärsmodell bygger på att ligga i framkant vad gäller innovation och företag som arbetar agilt, kan det vara ytterst begränsande att endast kunna aktivera en liten del av sina investeringar. Resultatet blir ofta att dessa företag ser undervärderade ut i sin redovisning, eftersom stora kostnader som leder till långsiktig värdeökning förblir oaktiverade och hamnar i resultaträkningen som löpande kostnader i den period utgiften uppstår.
För företag i dagens högteknologiska ekonomi kan immateriella tillgångar vara den främsta värdedrivaren. Men enligt IAS 38 är dessa tillgångar i många fall svåra eller omöjliga att redovisa, vilket gör att företagets balansräkning inte speglar dess faktiska värde. Denna diskrepans mellan hur standarden är utformad och hur företagsvärlden ser ut idag är en av de främsta anledningarna till att många efterfrågar en översyn och modernisering av IAS 38.
Ett steg framåt – men räcker det?
IASB:s arbete med att se över IAS 38 är ett steg i rätt riktning. Det råder en bred enighet om att standarden behöver uppdateras för att bättre hantera immateriella tillgångar i dagens företagsekonomi. Men frågan kvarstår: hur långt är IASB villiga att gå? Att modernisera en standard som IAS 38 kräver mer än bara kosmetiska förändringar. Det handlar om att omvärdera grundläggande principer för hur immateriella tillgångar definieras, värderas och redovisas.
En av de mest kritiska punkterna i denna översyn är hur forskning och utveckling ska behandlas. Många förespråkar en mer flexibel syn där företag får större frihet att aktivera utgifter kopplade till innovation och forskning. Samtidigt måste man balansera detta mot behovet av att säkerställa att redovisningen förblir tillförlitlig och inte öppnar upp för godtycklig tillgångsaktivering. Här kommer IASB:s utmaning – att skapa en standard som är både anpassad till dagens affärsverklighet, men som samtidigt upprätthåller integriteten i redovisningen?
Slutord
IAS 38 står vid ett vägskäl. Standardens nuvarande form har blivit alltmer irrelevant för de företag som formar den nya ekonomin, särskilt de med tungt fokus på forskning och utveckling. IASB:s översyn kan bli en viktig del i att föra standarden in i framtiden, men mycket hänger på hur djupgående förändringarna blir. Att modernisera reglerna för immateriella tillgångar är ingen enkel uppgift, men det är nödvändigt för att skapa en rättvis och relevant redovisningsstandard för dagens och morgondagens företag.
Vi får nu vänta och se om och när IASB kan möta denna utmaning och leverera en standard som på riktigt speglar den moderna företagsvärldens behov. Ju mer komplex verklighet som ska avspeglas i redovisningen desto högre krav ställs på normgivningen!
Pernilla Lundqvist, partner och redovisningsspecialist på EY samt ordförande i FAR:s strategigrupp Redovisning samt FAR:s operativa grupp Finansiell rapportering – redovisning.
Henric Larsolle, auktoriserad revisor och partner på RSM samt Ledamot i FAR:s Strategigrupp Redovisning.
Det här är en krönika på Balans. Åsikter och synpunkter som framförs är författarnas egna.