Kommuner och regioner, ja hela den svenska statsapparaten står inför oöverträffade finansiella utmaningar till följd den senaste tidens klimat- och demografiska förändringar, samt den förändrade världsordning som sker runt omkring oss i en allt snabbare takt.
Tyvärr är mycket av den finansiella information som den offentliga sektorn behöver för att kunna fatta bra beslut om hur dessa utmaningar ska mötas inte tillgänglig, felaktig eller rent av ignorerad. I praktiken rör sig därför våra beslutfattare i blindo på grund av bristen på finansiell information.
Regeringen behöver skapa en balansräkning som korrekt återspeglar tillgångar och skulder samt förstå sina framtida förpliktelser och inkomstmöjligheter. Offentlig nettoförmögenhet (tillgångar minus skulder) – snarare än missvisande begrepp som budgetöverskott eller skulder över BNP – bör vara måttet på finansiell styrka och framgång. Endast om nettoförmögenheten placeras i centrum för regeringens ekonomiska beslutsfattande kan de aktuella utmaningarna för offentliga finanser effektivt hanteras på ett sätt som är rättvist gentemot kommande generationer.
Storlek och omfattning av den offentliga sektorn inom OECD – överstiger även de största företagen. I avancerade ekonomier står regeringarna vanligtvis för 40–60 procent av BNP och är därmed ofta den största arbetsgivaren och den största ägaren av landets kapitalresurser. Hur en stat finansierar sina aktiviteter – genom nuvarande intäkter, lån eller penningtillverkning – avgör om kostnaderna bärs av dagens eller framtida generationer, och på vilket sätt. Hur använder vi våra skattepengar visar sig i utvecklingen av nettoförmögenheten, precis som i den privata sektorn. Lönsamma investeringar ökar vår gemensamma förmögenhet och lämnar en mer robust balansräkning till kommande generationer. Dessutom påverkar regeringarna i hög grad individernas balansräkningar; privata pensionsrättigheter är ofta beroende av statsskulden, och offentliga sektorns pensioner är direkta regeringsåtaganden.
Trots vikten av statens finanser för medborgarnas liv producerar många regeringar inte fullständiga finansiella rapporter. De undantar i praktiken sig själva från de rapporteringskrav som de ställer på mycket mindre betydelsefulla privata eller offentliga organisationer. De regeringar som faktiskt publicerar årsredovisningar med en balansräkning, såsom Storbritannien gör det alldeles för sent för att vara praktiskt användbara eller utan viktig information om värdet på de tillgångar som regeringarna använder. Dessutom är det väldigt få länder som Nya Zealand, som placerar balansräkningen i centrum för regeringens ekonomiska beslutsfattande.
Här ligger Sverige på efterkälken jämfört med flera utvecklade länder. Svenska staten och hela den offentliga sektorns redovisningspraxis är förvånansvärt eftersatt. De största ekonomiska aktörerna i vårt samhälle är de är de som är minst genomlysta och förstådda av både sin omvärld och de som är satta styra över denna stora förmögenhet.
Ansvarstagande ledare, oavsett politisk övertygelse, behöver förstå frågorna och de verktyg som kan möjliggöra beslutsfattande inom dessa begränsningar. Åtgärder som behöver genomföras är bland annat att staten inför Integrerad periodiserad månadsvis redovisning som i Nya Zealand, på samtliga nivåer i den offentliga sektorn. Samt att nettoförmögenheten införs som riktmärke i finansförvaltningen.
På kommunal och regional nivå bör även årlig marknadsvärdering (’fair market value’) av tillgångar införas och då inte minst fastigheter, i kommunala redovisningslagen, såsom för privata aktörer på fastighetsmarknaden. Samt att det införs krav på oberoende revison av kommuners och regioners tillgångsförvaltning.
Detta skulle göra Sverige till ett rikare och mer produktivt land, bättre rustad för de utmaningar som kommande generationer står inför.
Dag Detter är författare och internationell finansiell rådgivare.