Ända sedan det sena 1990-talets IT-bubbla har frågan om redovisning av immateriella tillgångar diskuterats. Ett grundläggande argument som framförs är att ekonomin ändrat karaktär så att immateriella tillgångar ökat i betydelse på bekostnad av materiella tillgångar. Samtidigt är redovisningen bra på att avspegla användning av materiella tillgångar genom att de vid anskaffning redovisas i balansräkningen och sedan skrivs av över förväntad nyttjandeperiod, medan redovisningen inte förmår avspegla immateriella tillgångar särskilt väl.
Vilket är då problemet med immateriella tillgångar, som gör att IAS 38 i de flesta fall föreskriver kostnadsföring av investeringar i sådana tillgångar? Det är framför allt två aspekter som utmärker immateriella tillgångar: 1) flera enheter kan använda dem samtidigt, och 2) deras värde beror på gemensam användning med andra tillgångar.
Om ett företag använder en maskin kan inte någon annan använda den samtidigt. En programvara kan däremot användas av hur många som helst samtidigt. Det leder till att frågan om kontroll kompliceras. Det leder också till möjlighet till mycket höga vinster, eftersom immateriella tillgångar relativt enkelt kan skalas upp. Facebooks eller Spotifys programvara blir inte proportionerligt dyrare att använda när nya användare tillkommer. Det ger i sin tur effekten att det blir svårare att prognostisera framtida kassaflöde som en immateriell tillgång genererar. Det är både relativt materiella tillgångar, hög sannolikhet för obefintligt kassaflöde (om någon annan kopierar tillgången) och högt kassaflöde (genom tillgångens skalbarhet).
Kundrelationer är ett exempel på en immateriell tillgång som endast har ett värde tillsammans med andra tillgångar, det vill säga förmågan att leverera varor eller tjänster till kunder och att ta betalt för dessa. Goodwill är ett extremt exempel på en tillgång som helt saknar värde om den inte kombineras med andra tillgångar.
De immateriella tillgångarnas egenskaper skapar osäkerhet i redovisningen, både med avseende på relevans att redovisa dem i balansräkningen och på värdering om de redovisas. Notera att det rör sig om inneboende egenskaper hos tillgångarna som redovisningen inte kan ändra på. Det enda redovisningen kan ändra på är vilken information som lämnas om tillgångar med sådana egenskaper.
I augusti 2021 gav EFRAG ut ett Discussion Paper med titeln Better information on intangibles – Which is the best way to go? EFRAG konstaterar att det inte alls är säkert att den bästa informationen om immateriella tillgångar erhålls genom en traditionell redovisningsmodell, det vill säga att aktivera utgifter för investeringar i tillgångar och sedan skriva av över en förväntad nyttjandeperiod. Det föreslås i och för sig som en möjlig framtida metod, men man lyfter även fram möjligheten till kvalitativa upplysningar. Det kan handla om fördjupade upplysningar om de specifika immateriella tillgångar som är centrala för ett företags affärsmodell. Alternativt kan det handla om upplysningar om de utgifter företaget har för investeringar i immateriella tillgångar samt de osäkerheter som finns om framtida prestationer kopplat till investeringarna. Denna senare upplysning handlar alltså om information som liknar den som lämnas vid aktivering av utgifterna, men med betoning på kvalitativa istället för kvantitativa aspekter. För den som har synpunkter på information om immateriella tillgångar är det ett gyllene tillfälle att kommentera EFRAG:s Discussion Paper. EFRAG ställer konkreta frågor som de vill ha svar på, och kommentarer mottas till 30 juni 2022.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, samt adjungerad till FAR:s Strategigrupp Redovisning.