Ibland hörs budskapet från investerare att redovisning inte är intressant eftersom den enbart är historisk och det som vi vill veta något om är framtiden. Problemet med det uttalandet är att det inte är sant. Varje post i balansräkningen – med undantag av likvida medel och eget kapital – är beroende av prognoser om framtiden. IASB:s konceptuella ramverk (tidigare benämnt föreställningsram) definierar tillgångar som rättigheter som ger ekonomiska resurser i framtiden och skulder som förpliktelser som innebär att man ger upp ekonomiska resurser i framtiden. Den framtida ekonomiska resurs det vanligtvis handlar om är likvida medel.
När flöden av likvida medel förväntas ske långt fram i tiden behöver hänsyn tas till pengars tidsvärde, det vill säga man behöver diskontera de framtida flödena. Diskontering används även som underlag för värdering till verkligt värde eller i samband med nedskrivningsprövning.
Regler för diskontering förekommer följaktligen i flera standarder inom IFRS. Samtidigt finns betydande variation med avseende på hur diskontering utförs. I vissa fall lämnas stor möjlighet till företagen själva att välja metod, vilket kan försvåra jämförbarhet.
Vid diskontering erhålls ett värde genom prognosticerade framtida kassaflöden och en diskonteringsfaktor. Jag fokuserar här på diskonteringsfaktorn. I enlighet med finansiell teori utgörs faktorn av riskfri ränta (i praktiken statens låneränta) och en riskpremie. Frågan om diskonteringsfaktorns storlek har fått extra aktualitet genom en lång period av låga riskfria räntor, som ytterligare pressats ner av centralbankernas agerande under pandemin. De i vissa fall extremt låga räntorna pressar i sin tur upp både tillgångs- och skuldvärden i ekonomin.
En grundläggande fråga är huruvida diskonteringsfaktorn ska avspegla en företagsextern eller -intern riskpremie. Extern premie används explicit för beräkning av pensionsskulder i IAS 19 Ersättningar till anställda och IFRS 13 Värdering till verkligt värde. Det är logiskt eftersom pensioner kopplas till ekonomin i stort och IFRS 13 definierar verkligt värde som ett företagsexternt marknadsvärde. En företagsintern premie används i enlighet med IAS 36 Nedskrivningar. Det är också logiskt eftersom nyttjandevärde i IAS 36 är det enskilda företagets tillgångsvärde vid användning av tillgången. I IAS 37 Avsättningar, eventualförpliktelser och eventualtillgångar specificeras inte hur diskonteringsfaktorn ska bestämmas, så vid redovisning av avsättningar krävs en bedömning huruvida den ska representera en extern eller intern riskpremie.
Även krav på upplysningar om diskonteringsränta skiljer sig mellan standarder. Både IAS 19 och IFRS 13 har explicita krav på upplysning, inklusive känslighetsanalys för gjorda antaganden. För IFRS 13 gäller detta särskilt för värderingar med indata på nivå 3, det vill säga där det inte finns tillgänglig observerbar marknadsdata. IAS 36 har lägre krav på upplysning om diskonteringsfaktorn, utom i de fall det kopplar till nedskrivningsprövning av goodwill. Med avseende på avsättningar är kraven på upplysningar generellt låga i IAS 37. Givet diskonteringsfaktorns betydelse vid värdering är det ändå lämpligt att lämna upplysning om dess storlek och beräkningsgrund.
Avslutningsvis kan konstateras att vissa saker faktiskt har blivit enklare. Möjligheten att i Sverige bestämma långfristig riskfri ränta ökade tidigare i år när Riksgälden gav ut 50-åriga obligationer. Tidigare har det inte funnits statsobligationer med så lång löptid. Det ger ett bättre underlag för att bestämma diskonteringsfaktor på mycket långfristiga poster, exempelvis vid diskontering av pensionsskulder.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, samt adjungerad till FAR:s Strategigrupp Redovisning.