Historiskt skifte – Det största som hänt inom redovisning

Storföretagens årsredovisning är på väg att förändras i grunden. Bakom skiftet står EU, som genom en lagstiftningsoffensiv på redovisningsområdet vill styra kapitalet i hållbar riktning och därmed snabba på näringslivets gröna omställning.

Experterna är överens. Det som sker nu förändrar företagens rapportering i grunden. Det handlar om nya EU-regler som innebär att stora företag och finansiella företag kommer att behöva rapportera hur deras verksamheter bidrar till omställningen av ekonomin enligt en lång rad hållbarhetskriterier. Klimatfrågan är i blickfånget, men hållbarhet handlar om allt från miljö till mänskliga rättigheter och god etik på skatteområdet, vilket de nya regelverken visar.

I fokus står två förordningar och ett direktiv: disclosurefördordningen, taxonomiförordningen och redovisningsdirektivet, tre stora EU-lagar fulla av detaljerade regler. Men för att riktigt förstå förändringen bör man lyfta näsan ur lagtexten och rikta blicken mot horisonten. Där finns den nya tidens årsredovisning. Det är den som det här handlar om. Hur kommer årsredovisningen att se ut efter att alla nya rapporteringskrav? Hur lång blir förvaltningsberättelsen? Hur kommer revisorns uttalande att se ut?

Pernilla Lundqvist är redovisningsspecialist på EY. Hennes doktorsavhandling från 2014 handlar om utvecklingen av normgivning och praxis inom redovisning sedan slutet av 1800-talet.

– Det har tagit 60 år att komma fram till en internationell redovisningsstandard för börsbolag. Man började diskutera det på 1960-talet och först 2005 blev IFRS obligatoriskt i EU.

IFRS har sedan dess etablerat sig som den internationella redovisningsstandarden för börsbolag. Därtill finns US GAAP som gäller i USA.

– Det talas ibland om International GAAP och US GAAP, vilket är illustrativt för hur verkligheten ser ut, säger Johan Rippe, revisor och delägare i PwC.

Poängen är att för börsbolagen finns två konkurrerande redovisningsstandarder. På hållbarhetsområdet finns det hundratals vägledningar och ramverk, även om några har fått större genomslag. GRI har etablerat sig som de facto-standarden, men så länge som det inte finns en obligatorisk standard fortsätter floran att växa.

Den bärande idé bakom en europeisk standard på hållbarhetsområdet är att skapa jämförbarhet, vilket är vad kapitalmarknaden efterfrågar. Bland andra Svenskt Näringsliv har klagat på att EU går fram med en egen standard i stället för att för att söka globalt samförstånd, men Johan Rippe menar att man måste förhålla sig till verkligheten som den ser ut.

– Jämförbarhet är det primära motivet till en standard. Sen kan man invända att den borde vara global. Men det finns ingen global motsvarighet till EU. Det finns FN eller OECD, men jämfört med EU är de ganska tandlösa, säger Johan Rippe som välkomnar att företagen snart kommer att få någonting att samlas kring.

Frivilligheten och valfriheten som varit rådande på området har försvårat för företagen att kommunicera med marknaden på ett effektivt sätt, menar Johan Rippe. När hållbarhetsrapporteringen kodifieras och fler företag redovisar på ett likartat sätt ökar jämförbarheten.

Faktum är att hållbarhetsinformationen alltmer kommer att jämställas med den finansiella informationen. Man kan nu tala om integrerad rapportering – integrated reporting (IR) – på riktigt.

– Det har funnits många begrepp i omlopp på marknaden för att beskriva fenomenet, men det är först nu som det är superhett och på agendan. Hållbarhetsfrågorna har aldrig varit så kopplade till den finansiella redovisningen som de är nu, säger Pernilla Lundqvist.

Själv är hon IFRS-specialist, men också Nordenchef för EY:s redovisningsverksamhet och vill normalt sett ”ha koll på allt”. Nu går det inte längre. IFRS har hon fortsatt stenkoll på, men är det verkligen hon som ska ha koll på ESEF, det digitala rapporteringsformatet? Och hållbarhetsfrågorna? Det är omöjligt att vara både IFRS-specialist och hållbarhetsspecialist i ett. Pernilla Lundqvists frustration är i nivå med hennes insikt om hur stor förändringen är – och hur mycket arbete den kommer att kräva.

– Det har aldrig någonsin tidigare hänt så här mycket på redovisningsområdet. Inom loppet av fem år har vi fått tre nya IFRS-standarder, ESEF och nya krav på hållbarhetsrapportering – och allt ska in i den externa årsredovisningen, säger Pernilla Lundqvist.

Samtidigt menar hon att EU måste gå hårt och fort fram om vi ska klara klimatkrisen. Det här perspektivet lyfts fram av alla som Balans intervjuat för temanumret om hållbarhet. Charlotte Söderlund, som är intervjuad på sidorna 16-21, säger att det inte går att vara okritisk till allt som kommer från EU, men att man får ta i beaktande att det handlar om en krislagstiftning. Om EU riktar tuffa krav på företagen nu, så är det för att vi klara klimatmålen: En temperaturökning på max 1,5 grader genom kraftiga minskningar av utsläppen, EU har exempelvis lovat en minskning med 55 procent till 2030 jämfört med 1990 års nivå.

Stefan Pärlhem är chef för Bokföringsnämnden. Han menar att detta med att försöka styra beteenden med hjälp av företagens redovisning är nytt.

– Det här initiativet från EU får uppfattas som handlingsdirigerande och skiljer sig på så vis från redovisningstraditionen.

Normalt sett används ekonomiska incitament som skatter eller subventioner när politikerna vill styra företags eller privatpersoners agerande i någon riktning. Platspåseskatten är ett enkelt exempel från senare år.

– Nu vill man styra investerarna med hjälp av redovisningen och det uppfattar jag som ett nytt förhållningssätt, säger Stefan Pärlhem.

På ett teoretiskt plan väcker det frågor.

– I grunden är det inte redovisningens uppgift att vara handlingsdirigerande, vanligtvis sker politisk styrning genom olika incitament som sedan kommer att återspeglas i redovisningen.

Trots de principiella invändningarna välkomnar även Stefan Pärlhem att EU går fram med lagstiftning för att uppfylla sina klimatlöften.

– Man måste se förslaget i sitt sammanhang, menar han.

Normalt sett gillas EU:s lagstiftningsoffensiver inte av näringslivet, som förordar självreglering. ”Don’t fix it if it ain’t broken” är en gammal devis, som bland annat dåvarande EU-parlamentariker Olle Schmidt (L) brukade anföra i debatten om revisionspaketet för cirka tio år sedan. Den här gången är det annorlunda. Klimatet är sönder, och acceptansen för att EU behöver ta krafttag genom lagstiftning är stor.

Samtliga personer som Balans intervjuar om de nya kraven på hållbarhetsrapportering menar att de är ett stort och viktigt steg.

– Det är en positiv utveckling, absolut. Så länge den finansiella redovisningen är mer reglerad kommer man att ha mer fokus på den. Men nu när regelverken för hållbarhetsrapportering kommer är det svårt att se hållbarhet som en separat verksamhet, säger Pernilla Lundqvist.

För några år sedan när man gjorde en due diligence, berättar hon, tittade man aldrig på hållbarhetsfaktorer. Man skilde på ett företags finansiella värde och dess samhällsfunktion. I dag tittar man på företagets totala värde, det långsiktiga värdet.

Omställningen börjar bli synbar. Och den drivs inte bara av lagstiftning. Pernilla Lundqvist framhåller att utvecklingen av redovisningen också i högsta grad är marknadsdriven. Nya affärsmodeller som bygger på nya energislag eller cirkulär ekonomi påverkar också redovisningen.

– När exempelvis DHL beslutar att alla deras fordon ska vara elektrifierade inom ett visst antal år för det ju också med sig redovisningsfrågor. Eller affärsmodellerna som bygger på att man ska dela i stället för att äga, eller återvinna i stället för att slänga. Det är inte triggat av taxonomiförordningen, men ställer nya krav på redovisningen, säger Pernilla Lundqvist.

Rakel Lennartsson