Från nörden i hörnet till stjärna i ropet. Hållbarhetsrevisor Charlotte Söderlund är van vid att arbeta i motstånd. Men det senaste året har hon upplevt ett verkligt genombrott. Nu vill alla prata om hållbarhet.
Våren 2020 checkade Charlotte Söderlund, auktoriserad revisor och hållbarhetsspecialist på EY, ut från kontoret i några dagar. Mängden nya lagförslag från EU var så stor att det inte räckte med ”lediga stunder” för att sätta sig in i de komplexa regelverken. Efter några dagars isolering hade hon en tydligare bild av vad politikerna försökte åstadkomma och var entusiastisk.
– Det här är verkligen snillrikt! Man riktar in sig på investerarna, men hela näringslivet kommer att påverkas eftersom investerarna kommer att kräva informationen från bolagen.
I över tio år har hon varit verksam i FAR:s arbetsgrupp för hållbar utveckling och sedan årsskiftet är hon ledamot i Rådet för finansiell rapportering, ett tydligt uttryck för att hållbarhetsrapporteringen nu håller på att jämställas med den finansiella. Balans möter Charlotte Söderlund för ett samtal om hennes karriär och hur den samspelar med ett historiskt skifte inom redovisning och revison.
Du är en av dem som arbetat med hållbarhet från start, hur började det?
– Jag var tonåring på 1980-talet när miljöfrågorna var väldigt synliga, med såriga fiskar, syrebrist i Östersjön, övergödning i Finska viken och algblomningar. För mig som dessutom tillbringade alla somrar i skärgården var det en väldigt tydlig miljöproblematik. 1987 kom Bruntlandrapporten som myntade begreppet hållbarhet.
– Samtidigt hade jag ett stort intresse för biologi. Jag sysslade hellre med att odla fröer än att gå på party. Men i det Finland där jag växte upp var det viktigt att skaffa sig ett yrke som kunde leda till jobb, så det var inte aktuellt att välja biologi utan jag började studera redovisning.
Du tog dig an redovisningen lite motvilligt, när vände det?
– Jag fick ett stipendium till Sheffield University och där fanns den skotske gästföreläsaren Robert Gray som sysslade med environmental and social accounting. Det var 1991, så det är precis 30 år sedan, och jag hade egentligen bestämt mig för att hoppa av redovisningen och ta upp biologin. Men Robert Grays föreläsning ändrade mina planer. Jag noterade intensivt under föreläsningen och tänkte: ”Det här gränslandet mellan redovisning och miljö vill jag ägna mig åt.”
1996 flyttar du till Sverige och börjar jobba på EY. Det är också ett märkesår för hållbarhetsrevision, hurdå?
– 1996 var första året som Volvo och Perstorp lät bestyrka sina miljöredovisningar – hållbarhet var fortfarande inte riktigt ett begrepp. Allt var nytt så det var väldigt mycket diskussioner om hur det skulle göras och mycket debatt om risk för branschen, och om det här över huvud taget var ett område som man skulle involvera sig i.
1999 träder miljöbalken i kraft, på vilket sätt påverkar det revisorn?
– Årsredovisningslagen utökas med krav för vissa företag att redogöra för sin miljöpåverkan i förvaltningsberättelsen, vilket innebär att miljöfrågan från och med nu blir en del av årsredovisningen som revisorn granskar.
När bröt hållbarhet på allvar igenom i din karriär?
– I samband med att jag skulle förnya min auktorisation 2012 bestämde jag mig för att släppa rinken och ge upp alla finansiella granskningsuppdrag. Det var ju det jag hade velat hela tiden och nu var hållbarhetsområdet tillräckligt stort, men samtidigt väldigt omoget. Ett nytt område kräver mycket entreprenörskap i allt från interna policyer, revisionsverktyg och mallar till kundleveranser. Vad var det som skulle granskas egentligen och varför? Det är en ganska omfattande struktur som man ska sätta upp. Det hade blivit för mycket att driva båda områdena samtidigt. Däremot är det otroligt värdefullt att ha den grundläggande kompetensen med sig från det finansiella området när man ska utveckla hållbarhetsgranskning.
I december 2020 valdes du in i Rådet för finansiell rapportering. Vad betyder det?
– Det innebär att de utvidgar sitt uppdrag till att även omfatta icke finansiell rapportering, vilket är en stor händelse. Det är också stort för mig personligen och ett uppdrag som jag tar mig an med stor vördnad med tanke på vilka namnkunniga personer som sitter med i rådet. Samtidigt är det ju det här området jag har velat utveckla hela tiden så det är både jätteroligt och väldigt utmanande.
– Det har blivit uppenbart att redovisningens roll måste förändras. Det är jätteroligt, men märkligt. Man är van att jobba i motstånd och att folk inte tycker det man gör är viktigt. Så plötsligt tycker de det! Det handlar om en mental omställning. Plötsligt har vi blivit som rockstjärnor. När man varit van vid att det är svårt att få fram ett budskap blir man ganska förvånad över fulla hörsalar: ”Va är det slutsålt!?” Det stämmer inte riktigt med självbilden.
Varför kommer det här genombrottet för hållbarhetsrapportering nu?
– Jag tror att det är när problemen blir synliga som någonting kan hända. För mig blev det tydligt där på 1980-talet när jag såg vad som hände i Östersjön med algblomning och sjuka fiskar. Nu börjar vi se klimateffekterna på motsvarande vis och då blir det på riktigt. Tyvärr kommer reaktionen med viss fördröjning. Nu börjar man prata om problematiken kring biologisk mångfald och det är jag väldigt glad för, men det är nog frågor som inte är så synliga för många. Ännu.
Är du lika entusiastisk över vad som händer i EU som du var när taxonomin kom för ett år sedan?
– Ja, jag är väldigt imponerad. Det är ett enormt uppdrag som EU tagit på sig och det är fantastiskt att se att man verkligen vill någonting. Sen kan man ju undra över komplexiteten i regelverket. Det är nog bland det största som EU har försökt att göra och man kan bli lite orolig, kommer EU att kunna ro det i land? Å andra sidan, när man ser vidden på problematiken kring klimatförändringar och biologisk mångfald måste man tro på att det här ska funka. Det finns inga alternativ!
Varför behövs lagstiftning?
– Hållbarhetsområdet har varit ett gränsland mellan frivillig och lagstadgad rapportering. Lagstiftning är otroligt viktigt för att driva fram en förändring. Det raffinerade i EU:s handlingsplan är att man går på de finansiella aktörerna för att genom dem styra kapitalet mot hållbara aktiviteter. Rapporteringen från bolagen är ett verktyg. Finansiella aktörer går på risk, ingen vill ha sina tillgångar i hög risk, nu blir hållbarhet jämställt med övriga riskslag.
Om det verkligen handlade om risk skulle väl marknaden ha löst det själv?
– Det handlar ju också om kunskap och att den finansiella sektorn ökar sin kunskap på området. I dag tror jag att de flesta vet att det är riskfyllt att investera i en kolgruva, men när gränserna flyttas, vad är det mer som det är riskfyllt att investera i? Det är det som taxonomin bidrar till. Jag tror inte att man behöver gå mer än tre år tillbaka i tiden, så var det nästan ingen som kunde säga vilket som var mest koldioxidtungt av att äta kokött, gris eller kyckling. Nu vet alla det. Taxonomin har samma upplysande effekt. Man tänker kanske inte på att det kostar lika mycket koldioxidutsläpp att göra en googlesökning som att koka en kopp kaffe. Där är medvetenheten fortfarande låg och därför behövs lagstiftning.
Vad säger du om kritiken mot EU:s krångliga regler?
– Jag tycker att det är svårt att vara odelat positiv till det som EU gör, men att EU har tagit sig an klimatfrågan är ju oerhört viktigt. Hittills har det som skett i branschen varit ganska näringslivsdrivet, men det har också gått ganska långsamt.
– EU agerar på klimatfrågan som en klimatkris. Det här är en form av krislagstiftning, allting finns inte på plats än. Det är en stor kontrast för oss som kommer från redovisningshållet och är vana vid att allting är förankrat och väl förberett, det är två olika världar. Men när man ser hur det är ställt med klimatet behövs det ju att man också agerar därefter, på den kris det är.
Rakel Lennartsson