Nyheter inför bokslutet 2018

2.5.1.1 Klassificering och värdering

2.5.1.2 Nedskrivning av finansiella tillgångar

Nedskrivningsreglerna tillämpas för innehav av skuldinstrument som redovisas till upplupet anskaffningsvärde (inklusive obligationsinnehav och kundfordringar) och till verkligt värde via övrigt totalresultat, för leasingfordringar och kontraktstillgångar (IFRS 15) samt för kreditgarantier och lånelöften som inte värderas till verkligt värde via resultatet.

Med IAS 39 gällde en nedskrivningsmodell som byggde på att en objektiv förlusthändelse hade inträffat, t.ex. att kunden var mer än 30 dagar sen med betalningen. När någon sådan händelse hade inträffat gjordes en nedskrivningsprövning, inte annars.

Med IFRS 9 ska en förlustreserv beräknas oavsett om någon förlusthändelse föreligger eller inte. IFRS 9 innehåller en grundmodell som bygger på att fordringars kreditrisk följs. Enligt den modellen görs för fordringar som inte redan initialt är ”dåliga” reservering baserat förväntade förlusthändelser inom 12 månader. Om kreditrisken sedan ökar signifikant ökas reserveringen till att omfatta förlusthändelser inom hela fordrans/lånets/instrumentets löptid.

För kundfordringar utan betydande finansieringsinslag reserveras alltid baserat på förväntade förlusthändelser under fordrans livstid. Eftersom sådana fordringar tenderar att vara kortare än ett år, blir det dock ingen nämnvärd skillnad mellan livstid och 12 månader. Vidare öppnas upp för förenklade metoder att beräkna reserveringarna.

För kundfordringar och kontraktstillgångar med en betydande finansieringskomponent och för leasingfordringar behöver ett val göras mellan grundmodellen respektive den förenklade livstidsmodellen som gäller för kundfordringar utan betydande finansieringskomponent.

Om ett företag med IAS 39 använt den förenklade modellen för kundfordringar och t.ex. nämnda tumregel om 30 dagars försening med betalning av kundfordran, innebär IFRS 9 främst att förväntade förluster även behöver beräknas för alla kundfordringar som är försenade med mindre än 30 dagar inklusive alla kundfordringar som inte är försenade. Samtidigt kan det vara bra att kalibrera om den förlustreservering som görs för kundfordringar som är mer än 30 dagar sena (eller som uppvisar andra inträffade förlusthändelser) stämmer bra överens med statistik för konstaterade kundförluster.

Några ytterligare aspekter som IFRS 9-modellen, även den förenklade, innehåller är att reservberäkningarna är tänkta att göras individuellt eller fördelat på portföljer av likartad kreditriskkaraktär (t.ex. för olika intervall för grad av försening, för olika kundtyper, för olika geografi etc.) och med hänsyn till inte bara historisk statistik utan också till aktuella förutsättningar och företagets förväntningar om framtida förutsättningar.

2.5.1.3 Säkringsredovisning

Ett val behöver göras avseende om säkringsredovisning enligt IAS 39 ska fortsätta att tillämpas eller om principerna i IFRS 9 ska börja tillämpas. Säkringsredovisning i enlighet med IAS 39 kan fortsätta att tillämpas till dess IASBs projekt ”Dynamic Risk Management” (ibland benämnt ”Macro Hedging”) är avslutat. För närvarande ingår i IASBs arbetsplan att för detta projekt publicera ett ’discussion paper’ om ’core model’ under första halvåret 2019. De nya upplysningskraven i IFRS 7 om säkringsredovisning ska dock tillämpas från 2018, även om valet görs att inte gå över till IFRS 9.

De tre grundtyperna av säkringsredovisning är desamma i IFRS 9 som i IAS 39 – kassaflödessäkring, verkligtvärdesäkring och säkring av nettoinvestering i utländsk verksamhet – och grundprinciperna för redovisningen i rapporterna är desamma. Vid kassaflödessäkring av inköp icke-finansiell tillgång eller skuld redovisas det belopp som ackumulerats i reserven i eget kapital dock i det redovisade värdet på tillgången/skulden, när den bokas upp. Den alternativa metoden i IAS 39 att låta beloppet ligga kvar i reserven i eget kapital och redovisas över tid i resultatet är eliminerad.

Effektivitetstestningen förändras genom att endast framåtriktad testning görs, inte retroaktiv, och att gränsintervallet 80–125 slutar gälla. För att vara effektiv behöver en säkringsrelation uppfylla att det finns en ekonomisk relation mellan den säkrade posten och säkringsinstrumentet, effekten av kreditrisk inte dominerar värdeändringarna i den ekonomiska relationen och säkringskvoten är samma som den som resulterar från de faktiska kvantiteter säkrade poster och säkringsinstrument som används för riskstyrningen. Eventuella ineffektiva delar i en säkringsrelation under aktuell period ska dock beräknas och redovisas i resultatet.

Säkringsdokumentationen har förändrats bland annat kopplat till effektivitetsmätningen, till att säkringsredovisningen kopplas närmare till företagets faktiska riskhanteringsmål och till att effekten av riskhanteringsaktiviteter ska återspeglas i de finansiella rapporterna. Säkringsredovisning får, med IFRS 9, inte avbrytas frivilligt.

Nyheter som för vissa företag kan vara till nytta är införandet av ’cost of hedging’.

Tidsvärdet i köpta optioner kan exkluderas från säkringsinstrumentet och ses som ’cost of hedging’, varvid förändringar i tidsvärdet redovisas i övrigt totalresultat och ackumuleras i en reserv i eget kapital och det initiala tidsvärdet som betalades periodiseras i resultatet över tid eller när säkrad transaktion sker.

Liknande hantering är möjlig för forwardelementet i terminskontrakt och valutabasisspreadar, som t.ex. förekommer i cross-currencyswappar, där det är möjligt att välja att exkludera dessa komponenter från säkringsinstrumentet och att sedan redovisa dessa som ’cost of heding’ (eller alternativt till verkligt värde via resultatet).

En annan nyhet är att andra riskkomponenter än valutarisk, under vissa förutsättningar, kan urskiljas som säkrade poster även i icke-finansiella kontrakt, inte bara i finansiella kontrakt. Ett exempel är att råoljekomponenten i jetbränsle kan vara säkringsbar.

Ytterligare en nyhet är att det är möjligt att säkra, och säkringsredovisa, aggregerade risker där ett derivat ingår i den säkrade risken. Ett exempel kan vara inköp av någon metall i US dollar av ett företag med SEK som funktionell valuta. En metalltermin i dollar kan tillsammans med inköpet i dollar utgöra säkrad post för en SEK/USD-termin som säkringsinstrument.

2.5.2.1 Kortfattad beskrivning av standarden

Standarden bygger på en femstegsmodell, att jämföras med den inte alls så detaljerade modellen enligt IAS 18.

De fem stegen beskrivs kortfattat nedan:

Grundprincip

Företaget redovisar intäkter avseende överföring av utlovade varor eller tjänster till kunder till ett belopp som återspeglar den ersättning som företaget förväntar sig att har rätt till i utbyte mot dessa varor eller tjänster.

Steg 1: I det första steget identifieras avtalet med kunden. Då tar vi ställning till om det föreligger ett avtal genom att fastställa om rätten till varor och service samt betalningsvillkoren för dessa är överenskommet. Vidare om avtalet har kommersiell substans och om kundens betalningsförmåga. Det finns inga formella krav hur avtalet ska vara utformat det kan således vara såväl muntligt som skriftligt.

Steg 2: I det andra steget fastställs vilka olika prestationsåtaganden/löften som anges i avtalet. Löften som är distinkta redovisas för sig.

1. Med distinkt avses att kunden kan ha fördelar av de varor eller tjänster som avses, antingen var för sig eller tillsammans med redan tillgängliga resurser. En kund anses kunna dra nytta av en vara eller tjänst om varan eller tjänsten kan användas/konsumeras eller säljas till ett belopp som är högre än skrotvärdet.
2. Vidare ska det även framgå av avtalet att företagets löfte om att överföra varan eller tjänsten till kunden kan särskiljas från andra löften i avtalet. Faktorer som enligt standarden visar att ett företags löfte om att överföra en vara eller en tjänst till en kund kan särskiljas är exempelvis:
   1. att företaget inte tillhandahåller en betydande tjänst som innebär att en vara eller tjänst integreras med andra varor eller tjänster som utlovats i avtalet till en paketlösning.,
   2. varan eller tjänsten inte ändrar eller anpassar väsentligt någon annan vara eller tjänst som framgår av avtalet.
   3. Vidare ska inte varan eller tjänsten vara starkt beroende eller nära förbundna med andra varor eller tjänster som utlovas i avtalet.

Båda ovanstående två kriterier ska vara uppfyllda för att varan eller servicen ska anses vara distinkt. Om så inte är fallet ska dessa varor eller tjänster kombineras med andra varor eller tjänster i avtalet.

Steg 3: I detta steg fastställs transaktionspriset. Det kan omfatta rörlig ersättning, väsentliga finansieringskomponenter, ersättning i annan form än kontant ersättning eller exempelvis volymrabatter till kunder. Möjligheten att få ersättning ska inte bedömas i detta steg då detta är en förutsättning för att ett avtal föreligger i steg 1. Om transaktionspriset inkluderar en rörlig ersättning görs en bedömning om värdet av denna. Standarden anger att en rörlig ersättning ingår i transaktionspriset under förutsättning att det är högst sannolikt att en reversering av ersättningen inte kommer att ske.

Steg 4: Transaktionspriset ska sedan allokeras till de olika åtaganden som avtalet avser. Detta sker främst utifrån de priser som finns för de varor och tjänster som avtalet omfattar, om dessa skulle köpas separat. Om ett sådant pris inte föreligger får antingen ett justerat marknadspris användas, en beräkning ske av kostnaden inkluderat en marginal eller en beräkning av ett residualvärde (den sistnämnda ska användas mycket restriktivt enligt IFRS 15).

Steg 5: När kontrollen över varan eller tjänsten övergått till kunden redovisas en intäkt. Detta kan ske antingen vid en tidpunkt eller över tid. Standarden anger ett antal indikatorer för överföring vid en tidpunkt. Dessa indikatorer utgörs av är när kunden har en skyldighet att betala, att den legala äganderätten har övergått, att kunden har varan i sin fysiska ägande, kunden har accepterat varan och att risker och fördelar med ägandet har övergått till kunden.

Standarden anger att ett åtagande överförs över tid om ett av följande kriterier är uppfyllda:

1. Kunden erhåller och förbrukar fördelarna samtidigt som företaget utför åtagandet.
2. Kunden kontrollerar tillgången medan företaget producerar eller förbättrar den.
3. Företaget producerar en tillgång för vilken företaget inte har en alternativ användning och företaget har rätt till betalning för hittills utförda åtaganden med påslag för en rimlig marginal.

Exempel på det första kriteriet är att kunden får en service utförd till sig, exempelvis städning. Att en byggnad uppförs på kundens mark är ett exempel på det andra kriteriet, då anses kunden få kontroll i takt med uppförandet. Om vi bygger en specialanpassad tillgång till en kund som därigenom inte har en alternativ användning för oss eller att vi enligt avtalet inte har rätt att sälja denna tillgång till någon annan samt att vi har rätt till en ersättning som inkluderar såväl våra kostnader samt en rimlig marginal om kunden väljer att bryta avtalet är exempel på det tredje kriteriet.

Standarden behandlar främst redovisning av intäkter men den inkluderar även regler kring redovisning av tillkommande utgifter för att erhålla ett avtal samt utgifter för att uppfylla ett avtal. Utgifter för att erhålla ett avtal utgörs exempelvis av försäljningsprovisioner och bonus till säljare. Dessa utgifter ska redovisas som en tillgång om företaget förväntar sig att få täckning för dem. Om avskrivningstiden för den tillgång som redovisas är högst ett år kan företaget välja att redovisa de tillkommande utgifterna som en kostnad när de uppkommer. Om det uppkommer utgifter för att uppfylla ett avtal och dessa utgifter har ett direkt samband med ett avtal eller ett förväntat avtal och dessa inte faller inom tillämpningsområdet för någon annan standard (t.ex. IAS 2 Varulager, IAS 16 Materiella anläggningstillgångar eller IAS 38 Immateriella tillgångar) ska företaget redovisa en tillgång från de utgifter som uppkommit. Detta förutsätter att företaget kan identifiera utgifterna specifikt, utgifterna skapar eller förbättrar resurser som kommer att användas för att uppfylla prestationsåtaganden i framtiden och utgifterna förväntas återvinnas.

2.5.2.2 Upplysningskrav i enlighet med IFRS 15

Av standarden framgår att målet med upplysningarna är att lämna så mycket information att det är möjligt för användaren av årsredovisningen att förstå karaktären, storleken, tidpunkten och osäkerhet beträffande de intäkter och kassaflöden som härrör från avtal med kunder. Det betonas i standarden att hänsyn ska tas vilken detaljnivå som krävs för att uppfylla målet med upplysningarna, en för detaljerad beskrivning kan leda till att användbar information döljs och en för aggregerad information kan försvåra förståelsen. Notera att nedanstående text är ett sammandrag av upplysningskraven i IFRS 15 och inte en fullständig redogörelse. Texten nedan avser de upplysningar som ska lämnas i en årsredovisning. Mer begränsade krav föreligger för en delårsrapport.

2.5.4.1 Ändringar i IAS 28 Innehav i intresseföretag och joint ventures

När ett innehav i ett intresseföretag eller ett joint venture (jv) direkt eller indirekt ägs av ett företag som är en riskkapitalorganisation, värdepappersfond, aktiefond eller liknande företag kan detta företag välja att värdera innehaven i sådana intresseföretag och jv till verkligt värde via resultatet. Den ändring som görs är ett klargörande om att detta val görs per innehav.

Ett företag som inte är ett investmentföretag men har ett innehav i ett intresseföretag eller jv som är ett investmentföretag kan vid tillämpning av kapitalandelsmetoden välja att behålla intresseföretagets eller jvs redovisning till verkligt på deras innehav i dotterföretag. Det har då gjorts ett tillägg som anger att detta val görs separat per innehav i intresseföretag och jv. Valet görs vid den senare av följande tidpunkter: a) när intresseföretaget eller jv anskaffades b) när intresseföretaget eller jv blir ett investmentföretag c) när intresseföretag eller jv som är ett investmentföretag först blir ett moderföretag.

Leasetagaren – vad förändras?

Definition på ett leasingavtal – tre frågeställningar

Vad är då definitionen på ett leasingavtal? Enligt standarden är definitionen ”Ett avtal, eller en del av ett avtal, som överlåter nyttjanderätt för en tillgång (den underliggande tillgången) för en viss tid i utbyte mot ersättning.” Tre frågeställningar är avgörande för att besvara om en tillgång utgör ett leasingavtal eller inte. Samtliga tre frågeställningar ska vara uppfyllda för att avtalet ska anses utgöra ett leasingavtal.

Den första frågeställningen avser om avtalet avser en identifierad tillgång eller inte? Tillgången kan vara explicit uttryckt i avtalet t.ex. genom att det avser en viss lokal, en bil med ett registreringsnummer eller dator med ett identifikationsnummer. Men tillgången kan även vara implicit uttryckt genom att leverantören inte har praktisk möjlighet att ersätta tillgången under upplåtelseperioden eller om leverantören skulle ha sådan rätt men inte tjänar ekonomiskt på att byta ut tillgången. Då skulle slutsatsen bli att avtalet kan innehålla en identifierad tillgång.

Den andra frågeställningen avser om leasetagaren erhåller i allt väsentligt alla ekonomiska fördelar? En leastetagare som har ett avtal avseende en tillgång som används av fler parter kan sällan anses erhålla väsentligen alla ekonomiska fördelar. Det kan exempelvis avse en fiberkabel som används för att överföra data. Om det är endast en part som har rätt att nyttja fiberkabeln kan detta leda till slutsatsen att avtalet utgör ett leasingavtal, men om leasetagaren inte har rätt till i allt väsentligt alla ekonomiska fördelar utgör avtalet inte ett leasingavtal.

Den tredje frågeställningen avser om leasetagaren bestämmer över användningen av tillgången. Det som är avgörande är vem som styr hur och i vilket syfte som tillgången används. Det avser inte åtgärder som avser att skydda tillgången genom vem som har ansvar för att teckna försäkringen eller vem som ombesörjer underhåll. En maskin som kräver ett särskilt förarbevis för att få framföras behöver inte nödvändigtvis exkluderas från att vara en lease, det avgörande är vem som bestämmer vad som utförs med denna maskin – dvs. vem som styr hur och i vilket syfte maskinen används.

Måste alla leasingavtal som uppfyller definitionen ingå i beräkningen av en leasingskuld? Det finns två valmöjligheter för en leasetagare att exkludera avtal. Det finns möjlighet att exkludera avtal som har en leasingperiod som understiger 12 månader, under förutsättning att det inte finns en option att köpa tillgången. Vid bedömningen ska leasingperioden inkludera ytterligare perioder som är rimligt säkert att de kommer utnyttjas. Detta val ska tillämpas konsekvent per klass av tillgångar. Vidare kan leasetagaren exkludera tillgångar av lågt värde. I Basis for Conclusions till standarden ges vägledning att med lågt värde anses en tillgång vars värde understiger eller uppgår till 5 000 USD. Värdet gäller per tillgång, så även om ett inköp görs av 10 PC och deras sammanlagda värde överstiger 5 000 USD kan de undantas. Värdet ska avse en tillgång i nyskick, så även om avtalet avser en begagnad tillgång så ska bedömningen göras utifrån nypris. Valet att exkludera ”lågvärdesleasar” görs för varje enskilt avtal. Noteras bör att upplysning ska lämnas i årsredovisningen för den årliga kostnaden för varje typ av undantag som utnyttjas, med undantag för leasingavtal som omfattar en period på en månad eller kortare tid. Dessa två undantag kan dock inte nyttjas för leasegivaren.

Men om vi då konstaterar att avtalet uppfyller definitionen på ett leasingavtal hur ska vår nyttjanderättstillgång och vår leasingskuld värderas? Vi börjar med att värdera skulden. Skulden utgörs av nuvärdet av framtida leasingavgifter under leasingperioden. Leasingperioden är den period som vi förväntas nyttja tillgången. Om vi utgår ifrån att vi har ett hyreskontrakt. Hyreskontraktet löper på 3 år och det finns en förlängningsoption på ytterligare 2 år. Om leasetagaren är rimligt säker på att förlängningsoptionen kommer att nyttjas ska denna ingå i beräkningen. Det innebär i vårt exempel att leasingperioden uppgår till 5 år. Vi utgår ifrån de hyror/leasingavgifter som kommer att erläggas under dessa 5 år. Leasingavgifterna under dessa fem år diskonteras med en diskonteringsränta. Diskonteringsräntan baseras på leasegivarens implicita ränta i kontraktet om den finns tillgänglig. Om så inte är fallet baseras diskonteringen på leasetagarens marginella låneränta för tillgången. Vid fastställande av leasingavgifterna ska fasta avgifterna ingå, variabla avgifter ska ingå om dessa är kopplade till index (tex KPI) eller pris, andra rörliga ersättningar ska exkluderas om de exempelvis är kopplade till försäljning eller användning av en underliggande tillgång. Betalning för en köption ska ingå om det är rimligt säkert att den kommer att nyttjas. Om leasetagaren förväntar sig att en utbetalning ska göras avseende en restvärdesgaranti så ska det belopp som förväntas behöva erläggas inkluderas. Det är därmed inte hela restvärdet som ska ingå. Det innebär att om det restvärde som leasetagaren garanterar i en billeasing uppgår till 150 000 kronor och vi förväntar oss att leasingbolaget kommer att sälja bilen vid leasingperiodens slut för 150 000 så är restvärdesbeloppet noll i beräkningen eftersom vi inte förväntar oss att erlägga någon betalning till leasingbolaget.

Värdet på nyttjanderättstillgången motsvaras av leasingskulden, plus initiala direkta utgifter för att erhålla avtalet, förutbetalda leasingavgifter, utgifter för att montera ned eller återställa samt med avdrag för förmåner i samband med nyteckning av leasingkontraktet. Vid övergången till IFRS 16 finns det två sätt att redovisa tillgången, se vidare avsnittet nedan som behandlar redovisning vid övergång.

Värdering av nyttjanderätten av en tillgång

Hur kommer nyttjanderättstillgången och leasingskulden att redovisas i kommande perioder? Leasingskulden kommer att minska med annuitetsmetoden. För tillgångar som inte värderas enligt omvärderingsmetoden i IAS 16 eller till verkligt värde i enlighet med IAS 40 tillämpas de vanliga avskrivningprinciperna i IAS 16, dvs. normalt med linjär avskrivning. Avskrivningsperioden är den kortare av leasingperioden och nyttjandeperioden, med undantag för fall då det är rimligt säkert att en köpoption kommer att nyttjas. I det senare fallet används nyttjandeperioden.På tillgången ska även nedskrivningsprövning göras i enlighet med IAS 36 Nedskrivningar. Nyttjanderättstillgången och skulden kan även komma att förändras om det sker en ändring av index eller pris, förväntad restvärdesbetalning, leasingperioden, bedömning av option att förvärva tillgången eller ändring av leasingavtalets omfattning.

Vid övergång till IFRS 16 finns det två övergångsmetoder att tillämpa och den valda metoden ska tillämpas för samtliga leasingavtal. De två är ”full retrospective method” samt ”modified retrospective method”. Om den förstnämnda metoden tillämpas ska samtliga leasingavtal den 1 januari 2018 redovisas som om standarden har tillämpats från det att avtalet ingicks, med vissa undantag från ”sale-och-leaseback” som inte behöver ombedömas. Den metod som vi uppfattar kommer att tillämpas av den absoluta majoriteten av företag är ”modified retrospective” som innebär att avtalen räknas om per 1 januari 2019. Leasingskulden kommer att utgöras av framtida leasingavgifter som diskonterats med den marginella upplåningsräntan per 1 januari 2019. Vad gäller tillgången så kan den redovisas lika med skulden med tillägg för förutbetalda avgifter, dvs. för exempelvis de hyresbetalningar som sker i slutet av 2018 avseende första månaden eller första kvartalet 2019. Den betalning som genomfördes före den 1 januari 2019 tänker vi oss har redovisats som en förutbetald kostnad. Den förutbetalda kostnaden krediteras när de ingående balanserna redovisas. Alternativt kan tillgången redovisas som om den skrivits av från avtalsstarten. Detta val kan göras per tillgång. Om en avskriven tillgång redovisas kommer tillgången att redovisas till ett lägre värde än skulden och mellanskillnaden redovisas då i eget kapital. I årsredovisningen 2018 presenteras i not upplysning avseende de operationella leasingavgifterna. I årsredovisningen 2019 ska en förklaring göras av vilka skillnader som föreligger mellan redovisad skuld 1 januari 2019 och nuvärdet av de operationella leasingavgifterna som presenterades i årsredovisningen 2018.

3.4.3.1 Huruvida ett företag ska beakta osäkra skattemässiga behandlingar separat

I det fall det finns flera osäkra skatteposter behöver företaget bedöma huruvida behandlingen görs separat eller för flera poster sammantaget. Denna bedömning kan t.ex. beakta om företaget förväntar sig att skattemyndigheten behandlar posterna separat eller sammantaget.

3.4.3.2 De antaganden ett företag gör avseende skattemyndigheters granskning av den skattemässiga behandlingen

Vid denna bedömning ska företaget utgå från att skattemyndigheten har full information och att skattemyndigheten granskar det den har rätt att granska.

3.4.3.3 Hur ett företag fastställer skattepliktigt resultat, skattemässiga värden, underskottsavdrag, outnyttjade skatteavdrag och skattesatser

Företaget behöver bedöma huruvida det är sannolikt att en skattemyndighet kommer att godta en skattemässig behandling. Notera att begreppet skattemyndighet definieras i uttalandet som det eller de organ som beslutar om huruvida den skattemässiga behandlingen är godtagbar enligt skattelagstiftningen, detta kan inbegripa en domstol. Om företaget bedömer det som sannolikt att skattemyndigheten kommer att godta den skattemässiga behandlingen utgår företaget från denna behandling i redovisningen.

Om företaget däremot inte bedömer det som sannolikt att företagets skattemässiga behandling kommer att godtas ger det vanligen upphov till en skuld eller minskad fordran. Nästa steg blir att värdera denna post. Uttalandet anger därvidlag två olika metoder antingen;

1. det mest sannolika beloppet, vilket kan vara en lämplig metod om de möjliga utfallen är binära eller koncentrerade kring ett värde, eller
2. förväntat värde, vilket kan vara en lämplig metod om de möjliga utfallen varken är binära eller koncentrerade kring ett värde

3.4.3.4 Hur ett företag beaktar förändrade fakta och omständigheter

I det fall fakta och omständigheter ändras kan det bli aktuellt för företaget att göra en ombedömning. I uttalandet anges exempel på när det kan vara aktuellt att göra en ombedömning, det kan t.ex. vara när:

1. skattemyndigheten har godkänt eller underkänt den skattemässiga behandlingen eller att en likartad skattemässiga behandling har godkänts eller underkänts
2. ändringar i bestämmelser som fastställts av skattemyndigheten

3.4.3.5 Upplysningar

Förutom ovanstående fyra frågeställningar behandlas frågan om vilka upplysningar som behöver lämnas. Uttalandet utgår från IAS 1 p. 122 samt p. 125–129. Den förstnämnda punkten anger att företaget ska upplysa om gjorda bedömningar som företagsledningen har gjort när den har tillämpat företagets redovisningsprinciper som har den mest betydande effekten på de redovisade beloppen. De sistnämnda punkterna tar sin utgångspunkt i att företaget ska upplysa om gjorda antaganden och andra viktiga källor till osäkerheter i uppskattningar som innebär en betydande risk för en väsentlig justering av de redovisade värdena under nästkommande räkenskapsår. Huruvida upplysningar krävs beror således på graden av osäkerhet och beloppets väsentlighet.

Vidare anges att om företaget bedömer det som sannolikt att skattemyndigheten kommer att godta den skattemässiga behandlingen så behöver företaget överväga om upplysning ska lämnas om en skatterelaterad eventualförpliktelse eller eventualtillgång med tillämpning av IAS 12 p. 88, den punkten hänvisar i sin tur till IAS 37.