Min första krönika 2017 handlade om huruvida redovisnings- och revisionsbranschen har någon nytta av forskning. Nu återkommer jag till temat.
Branschens intresse för forskning tar sig många uttryck, exempelvis genom engagemang i Svenska Revisionsakademin, finansiering av forskning och utbildning, och genom att på olika sätt stödja studentuppsatser. På global nivå har IASB uttalat en tydlig ambition att göra normsättningen mer evidensbaserad.
Intresset för forskning gläder mig. Samtidigt finns en del missförstånd om vad forskning kan åstadkomma. Vetenskaplig forskning bygger på vissa grundprinciper såsom oberoende, kritiskt ifrågasättande och underbyggda resultat och uttalanden. Oberoende innebär att forskningen ska vara fri från kommersiella och politiska intressen. Kritiskt ifrågasättande innebär att vara öppen för alternativa synsätt även om de går emot dominerande och etablerade sanningar. Underbyggda resultat och uttalanden betyder att de uttalanden som forskare gör ska baseras på en kombination av empiri och teori. Empirisk forskning ger observationer av hur verkligheten ser ut, och teori ger strukturer för att tolka och förstå observationer. Empiriska observationer blir betydligt mer trovärdiga om de överensstämmer med en teori. Nya empiriska observationer hjälper också till att utveckla teori, så det finns ett samspel mellan empiri och teori.
Den första principen – att forskningen ska vara oberoende – verkar det finnas stor acceptans för inom branschen. Det är dock värt att än en gång betona att vetenskaplig forskning inte kan göras i syfte att gynna ett visst intresse eller företag. De andra två principerna ger delvis motsatta effekter. Kritiskt ifrågasättande ger forskningen en dekonstruktivistisk karaktär, vilket öppnar för nya och innovativa synsätt. Den gradvisa uppbyggnaden av kunskap genom samspel mellan empiri och teori ger i stället forskningen en konservativ karaktär. För att vara tillförlitlig och trovärdig måste kunskapsuppbyggnad ske gradvis vilket kan göra den relativt långsam. Det är kanske framförallt denna gradvisa kunskapsuppbyggnad som praktiken har bristande förståelse för, och som kan göra att forskningen inte alltid ses som relevant. I praktiken finns konkreta problem som behöver belysas och lösas, och det är inte alls säkert att forskningen kan bidra särskilt mycket till dem.
Frågor från praktiken kan vara av både generell och specifik karaktär. Ett vanligt exempel på en generell fråga är att mer forskning behövs för att utröna hur digitalisering påverkar bransch X eller verksamhet Y. Forskningen kan i och för sig göra vissa prognoser baserat på teori där specifika transaktions- eller produktionskostnader reduceras (vilket ofta är vad digitalisering handlar om). Digitalisering kan också möjliggöra nya typer av tjänster och där har forskningen svårt att ge prognoser. En specifik fråga kan vara av typen hur IFRS 16 ska implementeras i ett företag eller en bransch, och vilka effekter det kan få. Sådana operativa frågor ges ofta som förslag till studentuppsatser. Studentuppsatser ska, enligt Högskoleförordningen, likna forskning. Den operativa frågan om IFRS 16 är därför olämplig som studentuppsats eftersom den knappast leder till något teoretiskt bidrag.
För att forskningen ska vara användbar för praktiken krävs att forskare förklarar forskningens styrkor, och begränsningar. Samtidigt har praktiker en djup förståelse av de frågeställningar som uppstår, vilket forskare kan behöva sätta sig in i. Ett fungerande utbyte mellan forskning och praktik måste utmärkas av förståelse för att det rör sig om olika professioner med helt olika förutsättningar.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg.