Jag är övertygad om att jag har världens roligaste jobb. Jag är revisor. Tyvärr verkar jag ganska ensam om att tycka just det. Eller så är det helt enkelt det som jag är ensam om, att jag säger det och tycker om att säga det.
Jag mötte härom veckan en grupp revisorer, både från små byråer och stora, både revisorer som arbetar med publika företag och revisorer som arbetar med små bolag, som berättar att när de är på middag och får frågan ”Vad gör du till vardags?” så svarar de lite försiktigt; ”Jag är konsult” eller ”Jag jobbar med ekonomi”. På min fråga om varför de mörkar sin egentliga yrkesroll svarar de:
– Bordsgrannen vänder sig åt andra hållet och pratar med bordsgrannen på andra sidan när jag säger auktoriserad revisor, samtalet dör. En annan risk är att den andra personen i stället börjar fråga om sin privata ekonomi, någon skattefråga eller liknande.
Det är kanske inte så konstigt att samtalet dör ut eller i alla fall inte får en spännande fortsättning. Den som får svaret auktoriserad revisor, får en känsla av myndighetsutövare i kanske något för korta brun-beige gabardinbyxor, stickad väst och med tjockbottnade glasögon. Förnimmelsen av damm, trångsynthet och pappersskärsår på fingrarna överskuggar allt som skulle kunna verka spännande. Skulle ordet spännande ändå försöka skjuta sig in i personens tolkning av den yrkesroll han eller hon nyss hört nämnas, översätts det snart till spänningen av att se någon matematisk beräkning bli korrekt, snarare än spännande i betydelsen att uppleva något outforskat och kanske nästan farligt.
När media skriver om revisorer har det i de allra flesta fall sin grund i någon form av revisionsmisslyckande. Rapporteringen är ofta kritisk och inte sällan målas revisorn upp som någon som inte gjort det han eller hon borde ha gjort. Hur ofta skrivs det om de lyckade revisionerna? När vi lyckas i jobbet får det sällan någon uppmärksamhet. Vanligtvis avslutas inte revisorns presentation av revisionsberättelsen med rungande applåder (även om jag upplevt det).
Om vi själva inte känner stolthet, glädje och inspiration över vårt arbete, om vi själva inte kan berätta om vad vi gör så att det strålar runt omkring oss, hur ska vi då kunna intressera omvärlden för revision? Och hur ska vi kunna attrahera de bästa medarbetarna?
Faktum är att vår titel inte betyder något. Det är det vi åstadkommer och våra utmaningar som är det viktiga. I stället för att ”gå och gömma” oss när vi får frågan ”Vad gör du till vardags?” borde vi i stället för att berätta vilken yrkestitel vi har, berätta vad vi faktiskt gör. Vilka problem har vi hjälpt kunderna att lösa, vilka förtroenden har vi skapat! Jag berättar gärna om hur fantastiskt intressanta människor jag träffar i jobbet, att jag får möjlighet att ta del av en hel rad olika verksamheter. I stället för att jobba på en ekonomiavdelning och bara få inblick i ett företag i en specifik bransch jobbar jag med många olika företag i många olika branscher. Jag lär mig hela tiden nya saker, allt från hur man löser problem som uppstår under en filminspelning utomlands till hur man lindar om stora elektriska maskiner och hur produktionen av vin går till. Dessutom kan jag berätta om hur jag själv bidragit till hur dessa verksamheter utvecklats.
Min dramatiska ådra skiner igenom om jag på en middag säger ”Jag har världens roligaste jobb: Jag har kunder som blivit mördade, andra som anlitat lönnmördare, strippor som vill bolagisera sin verksamhet och jag har erbjudit mig själv som stand-in för en amerikansk filmstjärna och mycket annat.” Jag vill understryka att inget av detta är lögn, eller ens överdrift.
I ett annat sammanhang passade det bättre att berätta att jag genom mitt arbete faktiskt kunnat påverka lagstiftningen inom redovisningen, att jag fortfarande efter 35 års yrkesutövande hela tiden stöter på nya utmaningar och att det sällan (jag säger inte aldrig – jag vill ju inte gärna ljuga, det finns dagar då jag önskade att jag hade jobb i kassan på Konsum) blir tråkigt eller enformigt. Och när jag säger detta känner jag hur det spritter i kroppen och hur glad jag är att jag har det jobb jag har. Gräset är verkligen inte grönare på andra sidan.
Även om alla kanske inte är lagda åt det dramatiska hållet, har nog de flesta mött företag och företagare som är värda att berätta om. Vi behöver synliggöra det för omvärlden – potentiella medarbetare, kunder, leverantörer, media. Att det vi gör är viktigt och roligt. Den bild vi själva har av oss som kår och vårt arbete har stor betydelse för hur vi blir bemötta.
Ursäktar vi oss för oss själva och för det vi gör, blir det också svårt att ta betalt för arbetet vi utför. Jag har träffat revisorer som när kunden gruffar över att det blir dyrt, i stället för att synliggöra vad arbetet går ut på och att det tar både tid och kräver kompetens, backar och nära på börjar pruta med sig själv.
Vi bör stå för att vårt arbete är mycket värt – mer värt än vad många får ut för hårt slit, kontinuerlig vidareutbildning, återkommande kvalitetskontroller och höga krav på hur arbetet ska utföras. Det handlar till stor del om oss själva, vilket engagemang vi visar och vilka känslor vi själva fylls av vid tanken på jobbet och revision. Inte minst kroppsspråket vi uppvisar när vi pratar om jobbet bidrar till hur vårt budskap tolkas. Bröstar vi upp oss och sträcker på oss som ”vinnare” när vi pratar om vårt jobb, eller sjunker axlarna fram, bröstet sjunker in och vi kryper ihop?
Frågan om vilken bild vi vill att omvärlden ska ha av revisorer och revisorers verksamhet är viktig. Inte bara för att vi ska locka unga medarbetare till branschen och behålla de duktiga medarbetarna i yrket utan också för att marknaden, media, kunder och andra ska förstå att vi har ett intressant, viktigt och värdeskapande arbete. Vi måste förstås börja med oss själva. Av alla framtidsfrågor är kanske detta ändå den viktigaste och något som FAR borde arbeta med under 2018.
Helena Adrian är auktoriserad revisor på Adrian & Partner i Göteborg.