Ekonomiskt är Sverige ett av världens mest internationaliserade länder. Ett antal stora svenska företag har både stora produktionsanläggningar utanför Sverige och mer än 90 procent av sin försäljning utomlands. Utländska företag har betydande verksamheter i Sverige. Det gynnar Sverige att vara så starkt integrerat i en global ekonomi. Trots sin begränsade storlek kan den svenska ekonomin dra nytta av den specialisering som möjliggörs av att ingå i globala ekonomiska strukturer.
Vilket pris måste man då betala för att ingå i en internationell ekonomi? En sak är att det ofta är nödvändigt att anpassa sig till en internationell reglering. Inom redovisning är vi vana vid anpassning till globala standarder (IFRS) så som de antagits av EU. Det vill säga, Sverige har genomfört en anpassning till reglering på både global och europeisk nivå.
Målet med internationell reglering är att uppnå harmonisering, det vill säga att både reglerna, och det beteende som regleras (upprättande av finansiella rapporter i vårt fall), görs mer lika mellan länder.
En fråga som uppstår i samband med internationell reglering är huruvida lokala regler, anpassningar och tolkningar är möjliga. En möjlig orsak till lokal anpassning är att det finns lokala företeelser som inte finns i andra länder och som inte regleras internationellt. Ett exempel på en lokal tolkning är diskonteringsräntan på svenska pensionsskulder som jag tog upp i föregående krönika (Balans nr 5/2017). Den speciella situationen i Sverige var avsaknad av aktiva marknader för företagsobligationer i ett läge där skillnaden i räntenivå mellan statsobligationer och företagsobligationer ökade kraftigt.
Exempel på lokal anpassning av IFRS som är direkt sanktionerad av IASB (till skillnad från den svenska särlösningen) är anpassningen av IAS 24 Upplysningar om närstående till det stora kinesiska nätverket av statligt ägda företag. Ett annat exempel är IFRIC 8 Tillämpningsområde för IFRS 2 (numera integrerad i IFRS 2 Aktierelaterade ersättningar) som underlättade redovisningen av utdelade aktier till befolkningen i Sydafrika.
RedU 7 Värdering av tillgångar och skulder vid redovisning av företagsförvärv samt vid prövning av nedskrivningsbehov enligt IFRS, utgiven av FAR (baserat på en tysk rekommendation), är ett exempel på en generell lokal tolkning, som inte är kopplad till någon specifik svensk företeelse. Den anger specifikt att den är en tolkning av IFRS 3, IAS 38 och IAS 36. Implicit berör den även IFRS 13 Värdering till verkligt värde. Det är oklart vad motivet till utgivandet av en sådan lokal tolkning är och vad den tillför för redovisande företag.
Det finns flera problem med utgivande av lokala tolkningar. För det första, i enlighet med IAS 8, punkt 7–12, är det av IASB utgivna standarder och tolkningar som ska tillämpas. Det är bara när en standard eller tolkning från IASB inte är tillämplig på en transaktion eller omständighet som det kan bli aktuellt att titta på alternativ. Det gör att en lokal tolkning – såvida den inte handlar om lokala transaktioner eller omständigheter – har en mycket begränsad rättslig status. Den får samma status som en lärobok, eller krönikor i Balans, nämligen att på ett möjligtvis mer pedagogiskt sätt förklara vad standarder och tolkningar från IASB innebär.
För det andra är det underliggande syftet med hela IFRS-projektet att uppnå harmonisering mellan länder för att underlätta internationellt ekonomiskt utbyte. Det är svårt att se hur lokala tolkningar bidrar till att det syftet uppnås. I en nyligen publicerad forskningsstudie baserad på synpunkter från CFO:er i italienska börsbolag (Mazzi, Liberatore och Tsalavoutas, Accounting in Europe nr 3/2016) är slutsatsen att det finns ett stort missnöje med hur IAS 36 fungerar, men att lokala italienska tolkningar inte ger något stöd.
För det tredje är det oklart hur lokala tolkningar uppdateras när IFRS uppdateras. Även om RedU 7 uppdaterats med avseende på hänvisning till specifika paragrafer och terminologi i IFRS, kvarstår frågan om RedU 7 anpassats till en ny grundsyn i IFRS 3. RedU 7 punkt 3.21 anger att goodwill är en restpost, i enlighet med IFRS 3 punkt 32. Detta stämmer inte. IFRS 3 – uppdaterad 2008 – anger att goodwill mäts som en restpost, inte att goodwill är en restpost. Detta diskuteras i detalj i IFRS 3 BC312 – BC 382. Där framgår att skälet till att mäta goodwill som en restpost är den osäkerhet som skulle uppstå vid separat värdering av goodwill. IASB:s syn på goodwill som en fristående tillgång framkommer även i IFRS 3 B64, som kräver upplysning om vad goodwill består av.
Slutsatsen är att trots att Sverige tillhör de länder som tjänar mest på ekonomisk integration, och därmed borde ha stort intresse av harmonisering av internationell reglering, har det ändå publicerats lokala svenska tolkningar av IFRS. Det är oklart vad lokala tolkningar tillför och vem som har nytta av dem.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg. Han skriver i vartannat nummer av Balans.